Föregående

nummer

Torsdag 19 oktober 2017

5/2014

Tema: Generation Distraktion. Den unga generationen kan stå inför ett hårt möte med verkligheten. Dess genväg kan bli en senväg.
Historia
Paul Cartledge
Alexander den Store
Till världens ände
Santérus | 387 s | Isbn 9789173590730
Recensent: Eva-Carin Gerö
Ett nytt standardverk om Alexander den Store

Trots att det är över 2300 år sedan han dog är Alexander den store fortfarande levande som symbol och legend. Med sin bok om honom har Paul Cartledge åstadkommit ett nytt standardverk. Här finns allt man behöver veta om Alexander, inklusive en förteckning över alla romaner som skrivits om honom.

Det finns många uttryck för att leva och agera på ett sätt som gör att man inte skonar sig själv utan snarare arbetar mot sin undergång, ofta för att uppnå något syfte man uppställt för sig själv (eller som andra uppställt åt en): att leva som ”a candle in the wind”, ”bränna sitt ljus i båda ändar”, befinna sig på en ”highway to hell”, och så vidare. (Litet humoristiskt skulle man kunna definiera ”livsstilen” i fråga med några ord ur Billy Wilders komedi The Apartment: ”Live now, pay later – Diners Club!”). Exemplen på detta är många, både ur den historiska verkligheten och ur fiktionens värld. Ur den förra kan nämnas Alexander den store, ur den senare Akilles, hjälten par excellence i Iliaden. Och inte för intet lär den förre ha haft den senare som sin stora förebild. Akilles ställdes inför valet att stanna i Troja, dö ung och vinna odödlig berömmelse, eller att återvända hem och uppnå hög ålder omgiven av barn och barnbarn. Han valde som vi vet det korta livet och den eviga ryktbarheten. Alexander torde också ha haft åtskilliga tillfällen att välja vägar som i långt högre grad än vad som blev fallet skulle ha säkrat honom liv och individuell lycka. Men i stället valde han strategier och äventyr av kolossalformat som även för honom själv måste ha tyckts ägnade att leda till personlig undergång.

Vad som driver historiska eller litterära gestalter av format och gett dem epitet som ”gudalik” eller ”den Store” varierar – ibland är drivkraften eller syftet med ett projekt bigger than life klarare, ibland mera diffust. I ett fall som Alexanders kan flera frågor formuleras och olika hypoteser uppställas: Var det makedonska hovintriger kring tronföljden efter fadern Filips död och en strävan att överglänsa faderns krigiska bragder som ledde till Alexanders strävan efter storartade militära triumfer? Eller kopplat till detta: Var det, som i förebilden Akilles fall, åtrån efter kleos, ryktbarhet? Eller var det kanske själva jakten, striden i sig, det blodiga dödandet, drevet, bytet och segern i termer av att nerlägga ett villebråd?

För nutida ”vardagsmänniskor” kan detta slags megapersoner tyckas frånstötande – eller också särskilt fascinerande. Även i dag går ju många i överförd bemärkelse över lik till exempel i sin karriär och i sitt kärleksliv, medan andra förblir ”stugsittare”. Vilka finner vi mest sympatiska och värda beundran? Här kan man tycka olika, men ett par saker förtjänar att reflekteras över i syfte att undvika anakronismer när det handlar om Alexander (och liknande historiska personligheter, i den mån det nu finns sådana). Vem, mutatis mutandis, sätter i dag liknande bragder på sin cv? Apropå risken för anakronistiska tolkningar är ett citat som följande väl värt att återges i sammanhanget: ”If anyone has the right to be measured by the standards of his own time, it is Alexander” (Hermann Bengston, The Greeks and the Persians 1969). Och varför inte även ta till sig följande ord ur den amerikanske poeten Robert Lowells dikt ”The death of Alexander”, som ingår i dktsamlingen History: ”Ingen var som han. Hans förbrytelser var ohyggliga – men om du vill skymfa den store konungen, besinna dig då hur ringa, obemärkt och tråkig du är, betänk att dina insatser är små och dina förtjänster ringa…”

Trots att det är över 2300 år sedan Alexander den store dog är han forfarande synnerligen levande som symbol och legend. Många i vår egen tid har fascinerats av hans enastående framgångsrika erövringskrig, som kom att omfatta nästan hela den då kända världen. Alexanders liv och krigiska gärning har – åtminstone fram till nu – fyllt historieböckerna och är fortfarande ett omtyckt tema för historiska romaner, till exempel Valerio Massimo Manfredis romantrilogi Alexander, som översatts till 24 språk. För några år sedan fick vi se Alexander på bioduken i Oliver Stones regi, och marknaden tycks nästintill översvämmas av populärvetenskaplig litteratur om den makedonske krigarkonungen. När man således får i handen ännu en bok om Alexander, Alexander den store – Till världens ände, författad av Paul Cartledge, renommerad professor i grekisk historia vid universitetet i Cambridge, kan man inte låta bli att undra: behövs det ytterligare en bok om Alexander och, i så fall, vad tillför Cartledges bok av nya perspektiv eller fakta?

Till att börja med bör i sammanhanget påminnas om att intresset för just militärhistoria i vår västerländska samtid är oerhört stort och knappast avtagande, liksom för historia i allmänhet, särskilt då på det populärvetenskapliga området. Redan av detta skäl torde därför en bok som Cartledges vara välkommen för många, även om man redan har ett och annat om antikens krigföring i allmänhet eller Alexander i synnerhet i sin bokhylla. Med Cartledges egna ord ur förordet till Alexander den store: ”Det behövs egentligen ingen motivering, än mindre en ursäkt, för att berätta historien om Alexander på nytt.” Boken i sig har dock många kvaliteter som motiverar till läsning. Cartledge täcker in det mesta av fakta om Alexander, inte minst alla de gåtor som omger denne, något han inte på något sätt hymlar med utan snarare lyfter fram på ett intresseväckande sätt. Man tänker här osökt på Gunnar Ekelöfs ord att ”antiken når oss i form av viskningar och skärvor” – detta gäller nämligen i många stycken, paradoxalt nog, även Alexander. Vad drev honom? Vad ville han uppnå? Vilka älskade han, vilka hatade han? Och hur dog han?

Cartledges bok om Alexander har ett stringent upplägg med ett antal uttömmande kapitel om ”Alexanders berömmelse”, ”Alexanders värld”, ”Den unge Alexander”, ”Alexander och makedonierna”, ”Alexander och grekerna”, ”Alexander, Persiens erövrare” med mera – kort sagt, allt du vill veta av tillgängliga fakta samt åtföljande hypoteser (och olösta gåtor) om den makedonske erövraren i egenskap av man av kunglig börd, strateg och människa.

Vad som gör att Cartledges Alexander den store känns som ett nytt standardverk om Alexander är det uttömmande sätt författaren har att redovisa sin stora kunskap och beläsenhet på. Här finns helt enkelt allt man behöver veta när det gäller fakta och vidareförande bibliografi, kartor, årtal, bildmaterial etcetera. Efter de digra kapitlen om Alexanders liv och gärning följer nämligen användbara förteckningar över persiska kungar, i boken behandlade personer i allmänhet, ordförklaringar och sakupplysningar samt en fyllig litteraturförteckning, i huvudsak systematiskt uppdelad i enlighet med de teman som återfinns i kapitelindelningen. Här finns dock även, för den som vill läsa vidare, spännande lästips om allt från militärteori till Alexanders beryktade dryckesvanor. Värdefull är inte minst förteckningen över de historiska romaner som skrivits om Alexander – värda att framhållas är här bland annat Klaus Manns Alexander – Roman der Utopie från 1929 och Mary Renaults romansvit Fire from Heaven (1970), The Persian Boy (1972) och Funeral Games (1981) (The Persian Boy är utgiven på svenska under titeln Alexander, min härskare, Lindfors förlag, övers. av Inger Edelfeldt). Här kommenterar Cartledge tillika den litterära receptionen på ett värdefullt sätt, till exempel: ”Mary Renault, som själv var lesbisk, väjer inte för Alexanders bisexualitet: den persiske pojken i originaltitel är Bagoas, den eunuck som Alexander övertog från Dareios III och som han var mycket intagen i […] Klaus Mann, son till Thomas Mann, gick ännu längre och lät Alexander vara det som i dag kallas bög.” Det svenska förlaget har därtill förtjänstfullt lagt till de romaner på svenska som finns om Alexander, bland annat Artur Lundkvists Krigarens dikt (1976).

Ett originellt perspektiv som Cartledge anlägger på Alexander är just jaktens och jaktlustens betydele för hans krigiska företag och därmed biografi. För en makedonsk prins som Alexander, framhåller Cartledge, var jakten en viktig del av insocialiseringen i den manliga och inte minst adliga gemenskapen. En ung man som Alexander skulle i närkamp ha fällt ett vildsvin (ett vanligt vilt i Makedonien vid denna tid) för att få tillstånd att ligga ned vid männens dryckesgillen i stället för att sitta till bords. För att sedan få bära ett särskilt bälte, som visade att man upptagits i de vuxna männens krets, skulle man dessutom ha dödat en mänsklig fiende. Sådant, menar Cartledge, kom att prägla Alexander i termer av äventyrslust och kanske blodtörst. Jakt var något som intresserade antikens människor, det framgår ur ett flertal källor, och inte för intet var hunden ett uppskattat djur vid denna tid, just för dess användning på detta område. Läser man i dag om nutida människors stundtals intensiva känslor kring jakt (till exempel nyligen i Frankfurter Allgemeine Zeitung om kvinnor som jagar), kan man möjligen följa Cartledges tänkande kring Alexanders spänningssökande blodtörst i storformat. Men, frågar man sig, hur stor betydelse kan detta ha haft egentligen?

Cartledge kommer också in på det nästan oundvikliga temat om Alexanders sexuella läggning. Om Alexander har man omväxlande menat att han var bisexuell, homosexuell eller rentav asexuell (”Det andra gör med kvinnor gjorde han med länder”, har det bland annat sagts). Cartledge tar väl här inte direkt ställning, men betonar ändå hans starka band till ungdomsvännen Hefaistion och till den persiske ”undersköne” eunucken Bagoas. Cart-ledge gör dock rätt i att inte ”etikettera” Alexander i detta avseende. För Alexanders tid och miljöer var sexuell preferens avseende kön en smaksak och inte identitetsskapande.

Om man ska klaga något på denna utmärkta bok så får det bli rörande detaljer på det redaktionella planet. Bildmaterialet kommer inte i den ordning det ska, och man hade kunnat se till att ett uttryck som proskynes (hälsning av en härskare genom att falla framstupa) stavats konsekvent och rätt. Det hade möjligen också varit bättre att till svenska låta översätta Cartledges egna översättningar från grekiska källor än att falla tillbaka på äldre svenska översättningar.

Sammantaget kan dock sägas: läs denna bok – den ger ett ymnighetshorn av fakta om Alexander och hans tid, gåtor kring hans liv, målsättningar och slutligen död, ägnade att fascinera den mest övermätta historienörd.

Eva-Carin Gerö är professor i grekiska vid Stockholms universitet.
  

 

– Publ. i Respons 5/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet