Konstarterna & medier

Ett pappersformat som lade grunden för kontorets rationalisering

Pappersarbete
Charlie Järpvall

Mediehistoriskt arkiv
256 sidor
ISBN 9789198196191

| Respons 2/2017 | 10 min läsning

Charlie Järpvalls avhandling behandlar uppkomsten och följderna av det standardiserade A4–formatet, som kan skalas upp och ner i eleganta serier och som låg till grund för det moderna kontorets rationalisering. Avhandlingen är en mediehistorisk fyndgruva och författaren är en driven skribent, men perspektivet är alltför bundet till de drivande bakom rationaliseringen och beaktar inte hur det var för dem som arbetade i dessa miljöer. Därför löper han risken att skriva en idealiserad version av det moderna papprets svenska historia.

Forskningsobjekt varierar till storleken. Det Charlie Järpvall ägnar sig åt väger 5 gram, är 0,094 millimeter tjockt och har en yta om 210 x 297 millimeter. Hans studie berör följaktligen ett mycket blygsamt föremål, men samtidigt är det ett objekt som finns nästan överallt och som dessutom tenderar att hopa sig i högar, ja, belamra bord och stolar och sprida ut sig på de mest besvärande sätt i rummet. Eller, om någon skulle råka öppna fönstret, fladdra runt och skapa oreda, eller blåsa ut genom samma fönster och vara närmast hopplöst att jaga ikapp. Trots sin ringa storlek är föremålet följaktligen allt annat än försumbart. Och trots dess irriterande särdrag tycks vi inte kunna vara utan det.

Hur det rationella kontoret utvecklades genom det nya pappersformatet. foto Ur Bertil Nyströmers ”Kontorsorganisation”

Järpvalls doktorsavhandling, Pappersarbete – Formandet av och föreställningar om kontorspapper som medium, handlar med andra ord om papper eller, mera precist, om uppkomsten av A4-papperet. Den är som titeln antyder en mediehistorisk studie och som sådan tar den sikte på perioden mellan 1920 och 1960. Avgränsningen i tiden motiveras av att det i 1900-talets början uppstod en standardiseringsdebatt på papperets område, som kan sägas höra samman med mekaniseringen eller industrialiseringen av kontorets institution. Kontoren blev från och med 1920-talet allt större och alltmer komplexa. Nya krav ställdes på både effektivitet och produktivitet. Standardiseringen av kontorspapperet, det maskinskrivna ordets medium, var ett svar på dessa krav. Mot slutet av perioden, när standarden satts, avstannade pappersdebatten. I stället diskuterades automationen eller ”EDB”, det vill säga elektronisk databehandling, den nya kontorsteknik som inte onödiggjorde papperet, men som övertog informationsbehandlingens huvudfunktioner när kontoret gick in i en ny epok.

Att vi i dag alltjämt skriver (ut) på ett papper som har en yta om exakt 210 x 297 millimeter hänger samman med att de svenska aktörerna lät sig inspireras av ett nytt tyskt format, ”DIN 476” eller det så kallade A-formatet. Det definieras av att förhållandet mellan sidorna är 1: [kvadratroten ur] 2. Viker man ett sådant papper på mitten blir det inte bara hälften så stort, det behåller också sina exakta matematiska proportioner. Papperet kan på detta vis skalas upp eller ner i en matematiskt elegant serie: A1, A2, A3, A4 och så vidare. Formatet var visserligen känt sedan gammalt (1700-talssnillet Georg Christoph Lichtenberg fascinerades av det), men förespråkarna för DIN 476 menade att den matematiska elegansen var ett uttryck för en i formatet inneboende rationalitet. Det var därför särdeles lämpat för den moderna (kontors)världen.

De svenska aktörerna anammade tanken. Under perioden ökade pappersförbrukning närmast exponentiellt, men en viktig poäng i studien är att utvecklingen av det nya kontorspapperet inte i första hand avsåg att minska pappersmängden, den avsåg snarare att öka kapaciteten att hantera den information som papperen medierade. Standardiseringen av pappersformaten var ett försök att lösa problemen med papper eller information, fast inte genom att ersätta papperet utan genom att förbättra dess kapacitet. Standardiseringen syftade till att skapa ordning och effektivisera informationshanteringen – eller med tidens eget slagord, att göra kontorsarbetet ”rationellt”.

Järpvalls studie är ett svenskt pionjärarbete inom det forskningsfält som går under namnet paperwork studies. På senare år har det expanderat kraftigt och då både i form av studier av skrivpapperets långa historia och punktstudier av olika pappersformat eller dokument i en historisk kontext. En kritisk utgångspunkt är att annan forskning tenderar att se igenom de papper man studerar, medan man inom fältet lärt sig att titta på det. Det är också själva poängen med Järpvalls studie: att synliggöra papperet som medium. Att den förmår göra detta just nu är förstås ingen slump. Först när papperet genom digitaliseringen upphört att vara kulturens basmedium börjar dess reella historiska betydelse framträda. Pappersstudierna är så sett en produkt av den digitala medierevolutionen.

Vad sker då om man betraktar ett A4? Inte mycket, om man får tro författaren, åtminstone inte till en början. Papper är ett ”slutet objekt”, det vill säga, det är så till den grad naturaliserat att vi har svårt att se det som den kulturprodukt det är. Järpvalls sesam för att öppna det är att teoretisera det som ett element i ett informationssystem. Inspiration hämtas också från medieteorier som betonar det materiellas roll i kulturen.

Det visar sig vara ett produktivt grepp. I själva verket möjliggjordes den drygt 25 år långa debatt om pappersformatens standardisering, som 1946 resulterade i standarden SIS 735001, av att papper inte bara är papper. De är, som reformatörerna insåg, de minsta beståndsdelarna i ett större system. Järpvall visar att formatets förespråkare framställde det som neutralt, matematiskt, logiskt, vetenskapligt och naturligt, vilket i sig skulle leda till att ordning uppstod i kontoret, medan dess motståndare, pappersfabrikörerna som fann det alltför kostsamt att byta ut sina gamla format och maskiner, menade att ordning i allt väsentligt redan rådde.

Kontorspapperets geometri blev komplex och dess text en beräkningsbar enhet, vilket indikerar att tänkandet om pappersmediet förändrats i grunden.

Pappersreformen samspelade således med en industrialisering av kontorets informationssystem och standardiseringen var en intensifiering av informationens industrialisering. Järpvall visar intressant nog att flera äldre uppfinningar som telefonen, skrivmaskinen, räknemaskinen och bokföringsmaskinen först vid denna tid på allvar integrerades i kontorsarbetet. Rationaliseringen av kontoret utgick dock från det nya pappersformatet. Om man standardiserade papperet öppnade sig nämligen i nästa led möjligheten att standardisera pärmar, mappar, arkivskåp och bokhyllor. Ett rationellt kontor efter normalformatets införande var med andra ord ett kontor där de små detaljerna var avgörande. Utifrån A4-formatets strikta millimetermått designades mappar, lådor, skrivbord och så vidare i en allt större skala. Om man för ett ögonblick tvivlar på det systematiska i detta system räcker det med att stöta på uppgiften att bara anvisningarna för hur dokument skulle behandlas inom ett större företag som SKF uppgick till närmare 1 000 sidor.

Ur Henny Elghammars ”Sekreterarhandboken”.

I det kontor som alltmer liknade en tayloristiskt organiserad fabrik var skrivbordet den centrala möbeln. På den tronade skrivmaskinen. Dess historia och dess förskjutning av kontorens genusordning är numera välkänd, men den materiellt orienterade Järpvall lyckas här utvinna nya insikter genom att undersöka något som ofta glöms, nämligen själva maskinskriften, det vill säga det nya och mekaniska sättet att lagra information på kontor. Med maskinskriften kunde textmassan kvantifieras i två eller tre dimensioner. En statlig utredning uppmärksammade potentialen i kombinationen av A4 och skrivmaskinsskrift och kunde matematiskt räkna ut de spatiala följderna för arkiven. Ur detta kom förslag om ”rationalisering” av skriften i form av minskade radavstånd från 8,4 till 6,3 millimeter samt minskade marginaler. Några sådana uträkningar hade aldrig tidigare gjorts. En annan aspekt som framträder i undersökningen är att papperets textyta blev rumsligt karterad. Ett A4 var inte bara ett tomt vitt papper, det var ett dolt koordinatsystem, som kunde användas för att standardisera sådant som adressfält och fönsterkuvert. Kontorspapperets geometri blev komplex och dess text en beräkningsbar enhet, vilket indikerar att tänkandet om pappersmediet förändrats i grunden.

En speciell underavdelning av detta tänkande gällde det kontorspapper vi känner som blanketten. Järpvall påpekar att medier efter sin nyhetsfas normalt sjunker in i bakgrunden och blir transparenta, men att det finns ett undantag: blanketten. Den är det svarta fåret bland pappersmedierna, det som inte låter sig osynliggöras, utan tvärtom blir en ständig källa till klagomål och missnöje. Under den period studien omfattar präglas tiden enligt arga insändarskribenter exempelvis av ett formligt ”blankettraseri”. Med tanke på att enbart Statens Järnvägars eget tryckeri producerade 800 ton blanketter 1949 är det en kritik som kanske måste tas på allvar.

Det är också det avhandlingsförfattaren gör, men på en analytisk nivå. En följd av standardiseringen av papperet var den så kallade moderna blanketten. Det speciella med den var dess modulform, dess ”blankettgröna” färg och dess organisation i kolumner. Allt detta syftade till att öka avläsningshastigheten. Den moderna blanketten utgick helt från skrivmaskinens funktionalitet och den resulterade i en renodling av en medieform som inte låter sig reduceras till någon annan. Parallellt med de många klagomålen på blanketterna framträder således en ”blankettvetenskap” och en ny profession, ”blankettmannen”, som kunde hantera ”blankettsystemet”. ”Blankettmannen” skulle ha ”blankettsinne” och ”maskinsinne” och kanske också ”skrivmaskinsögon”.

Järpvalls avhandling är på många sätt en mediehistorisk fyndgruva och författaren är en driven skribent. Hans studie präglas av intellektuell nyfikenhet, en kompromisslöst bred beläsenhet, en analytisk blick med särskilt sinne för detaljens betydelse och en uppfinningsrikedom långt bortom den svenska standardavhandlingen. För den som i framtiden vill veta något om A4-arkets tillkomst eller papperets moderna historia i Sverige kommer den att vara ett oundgängligt arbete.

Samtidigt är det svårt att frigöra sig från känslan att boken inte riktigt besvarar alla frågor den väcker eller, snarare, inte riktigt infriar de löften som den förefaller utfästa. Det hänger till viss del samman med det onödigt snäva aktörsperspektiv som anläggs. Pappersdebattörernas åsikter väger tungt, men vad de som slavade i kontorens trälhav tyckte och tänkte om sitt pappersarbete får vi inte veta. Det är synd för den typen av erfarenheter hade varit ett intressant korrelat för hypotesen om det rationella kontoret. Järpvall frilägger systemets självförståelse men prövar den inte mot dess faktiska utfall. Därmed löper han risken att skriva en idealiserad version av papperets moderna svenska historia.

På ett annat plan hänger de kvardröjande frågorna samman med studieobjektets natur. Studier av det till synes betydelselösa eller av vardagligt likgiltiga objekt lyder som regel en outtalad dramaturgi: det oskyldiga, banala eller tråkiga visar sig kunna vändas till sin motsats (varför annars studera saken?). Den dramaturgin är bekant från mikrohistoriska studier men också från studier som inspirerats av ett genealogiskt synsätt, där vardagliga objekt plockas sönder i sina beståndsdelar, delar som sedan visar sig ha pudenda origo, skamlig härkomst, som Friedrich Nietzsche formulerar det. När Järpvall öppnar sitt objekt kommer det emellertid inte att bjuda på några sådana överraskningar. Eller snarare, de gånger han upptäcker att det faktiskt kan rymma sådana, tvekar han att fullfölja ansatsen. När tesen om pappersformatets rationalitet diskuteras associerar Järpvall exempelvis till Zygmunt Baumans teori om Auschwitz och det moderna samhället. Men i stället för att se närmare på hur de olika rationaliseringsprocesserna kan tänkas haka i varandra och resa frågan om papperet eller blankettens betydelse för den sociala ingenjörskonsten eller mordiska biopolitiken retirerar författaren från ämnet. Det är synd, för här finns frågor att ställa, inte minst om man menar att mediernas materialitet har en betydelse för vad de förmedlar.

Nu kan man invända att det vore missriktat att kritisera Charlie Järpvall för att inte uppfylla en dramaturgi han själv inte förskrivit sig till. Men det gör nog inte synpunkten mindre relevant. Om de mediehistoriska studierna av till synes betydelselösa eller bortglömda objekt och medier ska vara angelägna så måste man också våga resa andra och obehagligare frågor om informationssystemens funktion.


Thomas Götselius

Thomas Götselius är professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  2. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist
  3. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson