Föregående

nummer

Måndag 23 oktober 2017

6/2014

Tema: Kommer folkviljan i Mellanöstern att acceptera liberalism? Omvandlingarna i regionen präglas av religion och geopolitik.
Filosofi & psykologi
Svante Lundgren
Jesus med judiska ögon
Artos & Norma | 170 s | Isbn 9789175807034
Recensent: Cecilia Wassén
Ett viktigt bidrag till den judisk-kristna dialogen

Lundgren ger en populärvetenskaplig framställning av den judiska synen på personen Jesus och kyrkans Kristus. När det gäller den historiske Jesus lyfter Lundgren med all rätt fram dennes judiskhet och kritiserar kyrkans fördunkling av detta. Boken rekommenderas varmt till en bred läsekrets.

Författaren är docent i judaistik vid Åbo universitet och har undervisat på Lunds universitet. Med Jesus med judiska ögon ger han en populärvetenskaplig skildring av synen på personen Jesus och den upphöjde Kristus bland judiska bibelforskare, rabbiner och messiastroende judar både i modern och i historisk tid. Trots sina ringa 156 sidor (plus bibliografi) behandlar boken omfattande teologiska och historiska spörsmål och presenterar en lång rad olika judiska tänkare. Svante Lundgren rör sig bekvämt mellan dessa ganska varierande och komplicerade ämnen och lyckas åskådliggöra materialet på ett engagerande sätt för tilltänkta läsare utan förkunskaper, vilket är en stark prestation.

Bokens första del, ”Den judiske Jesus”, behandlar judiska forskares tolkningar av Jesus i evangelierna från 1800-talet och framåt. De tidiga verken av författare som Joseph Salvador och Abraham Geiger lyfte fram Jesus judiskhet, vilket var mycket kontroversiellt i en tid då kristna teologer allmänt uppfattade den antika judendomen som en lagisk religion från vilken Jesus befriade mänskligheten. Dessa judiska tänkare framstår därför som föregångsgestalter för den senare Jesusforskningen, där Jesus judiskhet framhävts av nytestamentliga exegeter först under 1900-talets senare del (i olika grad förstås). Bland judiska bibelvetenskapliga forskare i modern tid presenteras David Flusser, Geza Vermes, Pinchas Lapide och Amy-Jill Levine. Att däremot inte den framstående judiska forskaren Paula Fredriksen (Jesus of Nazareth – King of the Jews 1999) finns med i listan är obegripligt.

Dessa forskares arbeten präglas i stort av en djup förståelse av judendomen på Jesus tid och utgör värdefulla bidrag till Jesus-forskningen. Genom att presentera deras rön förmedlar Lundgren viktig kunskap om hur den historiske Jesus var fast förankrad i den judiska traditionen av sin tid. Han framhäver till exempel att konfliktberättelserna med fariseerna speglar inom-judiska debatter. Han lyfter fram att Jesus följde de judiska lagarna, men gav sin egen tolkning av dem, som andra samtida rabbiner. Han diskuterar också problemet med att den kyrkliga förkunnelsen om Jesus ligger så långt ifrån den historiske Jesus som forskningen lyfter fram.

I sin utläggning om Jesus syn på icke-judar pekar Lundgren på liknelser som kan tolkas som att ”Guds rike ska tas från judarna och ges åt hedningarna” (Matt 22:1-14; 21:43), och hävdar att de inte behöver tolkas så. Här hade jag gärna sett att han diskuterat den vanliga tolkningen (som Vermes förespråkar och som nämns i en fotnot), nämligen att dessa uttalanden troligtvis speglar den senare kyrkans uppfattning och har lagts i Jesus mun av den. De judiska Jesusforskarna hör hemma i en framträdande gren av Jesusforskningen som förstår Jesus som en judisk ledare i det judiska samhälle han verkade, vilket Lundgren också förklarar. Fokus på judiska forskare får dock den konsekvensen att den forskare som gjort mest för att ändra den traditionella anti-judiska synen på den antika judendomen och på Jesus person, E.P. Sanders (till exempel Jesus and Judaism) inte får det utrymme han förtjänar.

Den andra delen, ”Kristendomens Kristus” handlar om hur judiska rabbiner och teologer uppfattar kristendomen. Lundgren visar att det inte, som många kristna tror, är tron på att Jesus var messias som utgör det största teologiska problemet inom kristendomen ur judiskt perspektiv, utan att man upphöjer Kristus till en gudom. Treenighetsläran (en Gud i tre personer) har under lång tid uppfattats som polyteism och avgudadyrkan. En bön som ingått i de dagliga bönerna sedan antiken är birkat ha-minim som trots namnet ”välsignelse av heretiker” snarare är en förbannelse. Den antas vara speciellt riktad mot de kristna och uppkom som en följd av brytningen mellan synagogan och kyrkan.

Under medeltiden var det inte ovanligt bland judiska tänkare att uppfatta kristna som avgudadyrkare, även om positiva uppfattningar om kristendomen också förekom, såsom att den banade väg för Messias. Lundgren betonar att detta var en naturlig reaktion på kristnas förföljelse och förtryck av judar som också omfattade massakrer. Intressant i sammanhanget är att muslimer genom historien setts som strikta monoteister. Under 1500-talet förändrades synen och under upplysningstiden dominerade en mer tolerant syn på kristna bland judar i Europa. Lundgren följer utvecklingen fram till modern tid och pekar på att enbart vissa ultraortodoxa grenar i dag separerar sig från andra, judar såväl som icke-judar.

Men frågan är inte enkel. Ett programmatiskt dokument från 2000 som skrevs av framträdande amerikanska judiska teologer betonar att ”judar och kristna tillber samma Gud”. Men dokumentet har inte undertecknats av många ortodoxa rabbiner. Amerikanen David Berger ser kristendom som avgudadyrkan för judar och fördömer gemensamma bönestunder för judar och kristna. Även om treenighetsläran och inkarnationstanken ses som absolut oförenliga med judendomen hävdar Lundgren, till stor del utifrån Daniel Boyarins arbete, att dessa idéer inte är så ojudiska som man kan tro. Detta är onekligen spännande frågor. Lundgren lyfter bland annat fram texter från 1 Mos, där Gud och Herrens ängel inte åtskiljs tydligt, och Ordspråksboken, i vilken den personifierade Visheten framträder som ett eget väsen. En liknande syn på Visheten återfinns i utomkanonisk, tidig judisk litteratur, såsom Salomos Vishet och Jesus Syraks vishet. Dessa texter utgör den judiska bakgrunden till kristologin om det inkarnerade ”Ordet” i Logos-prologen i Johannes evangeliet (Joh 1). Lundgren tar upp Människosonen i Danielboken (kap 7), vilken framträder som en yngre gudomlig varelse vid sidan om en äldre och som enligt Boyarin leder till kristna föreställningar om fadern och sonen. Även senare judiska föreställningar om Shekina (Guds närvaro) har ”inkarnatoriska drag” i vissa rabbinska texter, det vill säga de uttrycker idén om att den ”osynlige Guden tar synlig gestalt” i Toran.

Lundgren drar slutsatsen att även om judar naturligtvis kan hålla fast vid att treenighetsläran och inkarnationstanken är felaktiga, kan de ”inte påstå att dessa föreställningar är icke-judiskt tankegods som trängde in i den tidiga kristna kyrkan genom hedniskt inflytande”. Detta är ett alltför kategoriskt uttalande i min mening. Tidigare avfärdar han också uppfattningen att den kristna idén om en Gud som föds på jorden skulle ha en hellenistisk bakgrund. Men det är just inom grekisk mytologi som gudar framträder i mänskliga gestalter och halvguden Herkules har en mänsklig mor och en gudomlig far. Även gudomliggörande av de romerska kejsarna är relevant i sammanhanget. Lundgren ger intrycket av att man klart kan skilja mellan hellenistiskt och judiskt, vilket är ett anakronistiskt tänkesätt, eftersom judendomen vid vår tideräknings början överlag var starkt påverkad av hellenismen. Det är bra att Lundgren försöker nyansera den traditionella bilden av kristendomen, men att avfärda hellenistiskt inflytande på den tidiga kristologin är orimligt. Återigen gör hans fokus på judiska forskare, i detta fall Boyarin, att utläggningen blir litet snäv. Andra viktiga studier inom området av forskare, speciellt av Peter Schäfer (som omnämns i fotnoter) och Alan Segal (nämns inte alls) kommer inte med i diskussionen, vilket är synd.

I bokens sista del, ”Judarnas Kristus” tar Lundgren upp messiansk judendom och hur dessa rörelser har uppfattats. Efter en lång tid av tvångskonvertering av judar till kristendom i Europa uppkom senare också en rörelse av judar som frivilligt konverterade och 1866 bildades organisationen Hebrew Christian Alliance. Sedan mitten av 1900-talet har antalet Kristus-troende judar ökat markant och även viljan att bevara den judiska identiteten. Man kallar sig inte för kristna utan messianska judar. Som Lundgren påminner om var Jesus och de tidigaste anhängarna alla judar; kristendom blev inte en egen religion förrän långt senare. De yttre judiska dragen i de messianska församlingarna varierar stort; medan somliga församlingar samlas i en synagoga på sabbaten (inte söndagen) där man följer judiska högtider och övergångsriter, påminner andra mer om väckelsekyrkor. Givet den långa tragiska historien av övergrepp och förtryck av judar i kristna länder är det kanske inte så underligt att man bland många judar är starkt negativ till den messianska rörelsen och ser den som moraliskt förkastlig. Lundgren redogör för olika kristologier inom den messianske rörelsen och lyfter speciellt fram Michael L. Browns The Real Kosher Jesus. Denne tar fasta på 5 Mos 18:15, 18, det vill säga löftet om en kommande profet som Moses, ett stycke som vanligtvis inte har någon framträdande plats i mer traditionell kristen teologi. Även om det råder viss försiktighet i frågor om treenighetsläran och inkarnation anammar generellt sett messianska judar båda koncepten.

Flera teologer anstränger sig för att göra kristna trossatser mer tillgängliga för judar genom att hänvisa till bibliska texter. Som ett exempel har teologen Richard Harvey föreslagit en mer judisk version av den Niceanska teologin (som accepterades år 325) genom att förankra kristna dogmer i den Hebreiska Bibeln (eller Gamla testamentet). Det är vanligt inom messiansk judendom att knyta an till idéer från den judiska mystiska traditionen, kabbalan. En som utvecklar detta spår är Mark Kinzer som identifierar Jesus med Shekina, vilken har en framträdande roll inom mystiken. Lundgren behandlar också en gren som han kallar neo-ebioniter vilka accepterar Jesus som Messias men inte som gudomlig. Det bör också nämnas att rörelsen trots sin mångfald i sin helhet är ganska liten (cirka 150 000 varav två tredjedelar i USA). För den som känner till mer traditionell kristen teologi är denna del mycket spännande med nya vinklingar och idéer.

Den avslutande reflektionen förbryllar dock något där Lundgren kritiserar messiansk judisk teologi för att inte uppvisa ”större teologiskt djup eller originalitet”. Samtidigt säger han att ”det är inte särskilt vanligt bland andra än messianska judar att ägna sig åt kabbalistisk kristologi, men det gjorde å andra sidan kristna tänkare i Europa redan under renässansen”. Även om kristna tidigare spekulerat över kabbalan får det väl ändå ses som originellt att göra det i dag.

Vilket är då syftet med boken? Lundgren förklarar: ”mitt intresse har varit att analysera olika judiska tolkningar, se hur de förhåller sig till varandra och till etablerad akademisk Jesusforskning samt reflektera över deras möjliga konsekvenser”. Han hävdar att han inte vidkänns ”någon speciell agenda” och säger ”jag är inte intresserad av att hävda att judiska forskare, eller någon av dem, har rätt i sin syn på Jesus eller att de har fel”. Uttalandet kommer som en överraskning vid bokens slut. Dels har ju alla författare någon personlig agenda (även om man kanske lägger olika betydelse i ordet), dels uppfattar jag en ganska påtaglig agenda bakom boken. När det gäller den historiske Jesus framhåller Lundgren – med all rätt ska framhållas – Jesus judiskhet, vilket både judiska bibelvetare och messianska judar betonar, och han kritiserar den ofta historielösa kyrkan för att fördunkla Jesus judiska karaktär. Genomgående söker Lundgren lyfta fram missförstånd mellan judiska och kyrkliga teologer, samt olikheter och likheter mellan judiska och kristna teologier. Han kritiserar den vanliga judiska inställningen att man inte samtidigt kan vara Jesustroende och jude.

Ett syfte med boken torde därför vara att genom kunskapsförmedling bygga broar mellan judar och kristna och messianska judar och andra. Lundgren uttrycker också tydligt en sådan agenda i avslutningen då han lyfter fram Krister Stendahl som föredöme i arbetet med den judisk-kristna dialogen och tar upp dennes tankar kring ”helig avund” som handlar om att uppskatta fina drag i ”andras” religioner. De kritiska anmärkningar jag har gett ska inte förta den sammantagna bedömningen att Svante Lundgrens bok är ett viktigt bidrag till den judisk-kristna dialogen i Norden. Jesus med judiska ögon är en intressant bok om olika judiska perspektiv på den historiske Jesus och kyrkans Kristus. Den rekommenderas varmt till en bred läsekrets.

Cecilia Wassén är docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet.

– Publ. i Respons 6/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet