Föregående

nummer

Onsdag 26 april 2017

6/2012

Tema: EU borde inte ha infört en gemensam valuta och penningpolitik utan att samtidigt införa en fiskal union.
Politik & samhälle
Björn Elmbrant
Det skulle bli så bra
Euron och hotet mot demokratin
Atlas | 287 s | Isbn 9789173894166
Recensent: Sverker Gustavsson
EU balanserar på avgrundens rand

De fyra svenska böcker om EU som recenseras är skrivna från olika politiska positioner, men författarna är överens om att man inte borde ha tagit steget till en gemensam valuta och penningpolitik utan att samtidigt införa en fiskal union. Den hade gjort det möjligt att gemensamt förfoga över de resurser som skapas inom unionen och utjämna skillnader och kompensera för att hela området har samma ränta och samma växelkurs. Förhoppningen var att den så kallade stabilitetspakten skulle garantera att länder inte behövde komma till varandras undsättning, men under den ekonomiska krisen har de gjort det i alla fall. Författningspolitiskt befinner sig EU nu i ett undantagstillstånd.

Flyktigt betraktade handlar böckerna av Björn Elmbrant, Johan Norberg, Mats Persson och Stefan de Vylder ”bara” om de senaste fyra årens europeiska dramatik. Noga taget är detta inte så ”bara”. Utifrån ingående kännedom om bakgrund och händelseförlopp, förenat med en påfallande god framställningsförmåga, skildrar dessa fyra böcker en balansgång på avgrundens rand. Redogörelserna är inte bara andlöst spännande. Koncentrerat möter man här en hundra år gammal problematik. Hur kan demokrati och kapitalism samexistera?

Den senaste fasen i utvecklingen mot vad som i värsta fall kan betyda slutet för såväl myntunion som gemensam marknad inleddes 2008. Regeringarna bestämde sig då för att statskassorna måste rädda systemviktiga, men alltför lättsinnigt reglerade banker från konkurs. Eftersom det inte gick att höja skatterna, blev följden att staterna måste låna alltmera till allt högre räntor av samma banker, som inom ramen för den allmänna avregleringshysterin hade skaffat sig spelrum för att ta allt större risker. Att myntet var gemensamt betydde att länderna inte längre kunde låta värdet på sina valutor variera med landets förutsättningar. De bättre ställda länderna började som följd av detta att vilja diktera villkoren för de mindre lyckosamma. Frågan som författarna ställer sig är hur denna politiskt fasansfulla situation kunde uppkomma.

Övergripande är problemet vad som krävs för att göra demokratin självförstärkande efter de senaste hundra årens erfarenheter. Enligt svenska historieböcker var utgången av första världskriget avgörande. Med europeiska ögon betraktat står situationen fortfarande och väger. Folkstyret är ingen en gång för alla gjord landvinning. Vid flera olika tillfällen har inslagen av legitim opposition, religionsfrihet, föreningsfrihet, yttrandefrihet och allmän rösträtt med betydande eftertryck pressats tillbaka. Ytterligare bakslag och behov av att återupprätta folkstyret kan inte uteslutas. Ett rimligt perspektiv på eurokrisen, som inte bara är ekonomisk utan också politisk, innefattar därför även mellankrigstiden och hur denna tolkades efter andra världskriget

Ett partiellt samgående bedömdes vara lösningen på problemet att återupprätta det som hade gått förlorat under mellankrigstiden. Ambitionen var att lyckas bättre med demokratin efter 1945 än man hade gjort efter 1918. Övertygande beskriver den brittiske historikern Alan Milward denna strävan i sitt polemiska mästerverk The European Rescue of the Nation-State (1992). Hans måltavla är det otillräckligt källbaserade spekulerandet om att idén om Europas förenta stater enligt amerikansk modell skulle ha väglett samgåendet. Den idén fanns förvisso inom motståndsrörelserna, men förflyktigades så snart brytningen med Sovjetunionen var ett faktum efter Pragkuppen 1948. Därefter gällde det att inte ta några onödiga risker genom att öppna en europapolitisk arena där kommunistpartierna kunde göra sig gällande. De västeuropeiska länderna gick partiellt samman på 1950-talet, men inte på det sätt som man hade tänkt sig inom motståndsrörelserna. Metoden blev i stället att delegera - utan att slutligt överlämna - delar av makten till en överstat utan egen demokratisk legitimitet.

Denna stort anlagda räddningsoperation vägleddes av en vilja att stärka ländernas förmåga till självbestämmande. Avsikten var med andra ord rakt motsatt en önskan att vilja omintetgöra ländernas demokratiska styrningskapacitet. Denna skulle inte försvagas utan tvärtom stärkas genom att makten över marknaden delegerades från den nationella politiken och behandlades i särskild ordning av något som närmast var att likna vid ett fackförbund för regeringar. Det som framför allt kom att hanteras på det sättet var marknaderna för kapital och varor. Också marknaderna för tjänster och arbete kom formellt att lyda under generalklausulen om fri rörlighet. Men länderna var av lätt insedda skäl obenägna att även låta sina skattebaser, välfärdsstater och arbetsmarknader europeiseras.

Först så småningom blev det aktuellt med en europeisering av myntet. Bilden av en trappa underlättar förståelsen av den därmed uppkomna situationen. Med hjälp av den liknelsen framträder tydligt innebörden av myntunion utan fiskal union som alternativ till myntunion med fiskal union. Det är skillnaden och spänningen mellan dessa båda alternativ, som både är upphovet till dagens problem och den framtidsfråga som behöver bearbetas.

Trappan sträcker sig från en första avsats, helt utan samgående, till en sjätte nivå, där ett antal länder tillsammans utgör en fiskal union. Även skattebaserna förvaltas då gemensamt. Mellan den ena extremen längst nere till vänster i schemat, helt utan samgående med andra territorier, och den andra ytterligheten längst uppe till höger, en fullt genomförd fiskal union, går det att urskilja fyra mellanlägen: frihandelsområde, tullunion, gemensam marknad och myntunion.

Inom ett frihandelsområde, den andra nivån i trappan, råder tullfrihet mellan de ingående länderna. Tullsatserna är emellertid inte samordnade gentemot tredje land. När samgåendet har formen av tullunion, den tredje nivån, är den yttre tullmuren lika för alla. När marknaden är gemensam, den fjärde nivån, har inte bara tullar utan även andra restriktioner karaktär av handelshinder. Dessa är under moderna förhållanden grundade på demokratiskt förankrade krav på bättre miljö, högre produkt- och processkvaliteter, mer konsumentsäkerhet och högre sysselsättning. Detta nyare slags handelshinder försvinner om marknaden görs gemensam också vad gäller sådana krav. På den femte nivån frånträder länderna rätten till eget mynt samt därmed rätten till egen ränta och växelkurs. Medborgarna måste då anpassa sig till de ekonomiska svängningarna genom att anpassa sin standard eller genom att flytta till sådana delar av territoriet, där de kan uppnå den levnadsstandard de önskar. De territorier som ingår i en myntunion kan inte överbrygga tillfälliga motgångar genom att devalvera eller låta värdet på sitt mynt prissättas med flytande växelkurs.

På den sjätte avsatsen i trappan, slutligen, kombineras myntunionen med ett gemensamt förfogande över tillgängliga skattebaser. Innebörden blir fiskal union, det vill säga att resurser som skapas inom någon viss del av territoriet efter gemensamma beslut kan användas inom hela territoriet och för hela befolkningen. Fiskal union möjliggör utjämning av regionalt, socialt och demografiskt betingade skillnader inom territoriet och befolkningen som helhet. Det går då att solidariskt kompensera för effekterna av att hela territoriet har samma ränta och växelkurs. Medborgarna behöver inte sänka sin standard fläckvis till följd av ekonomiska chocker, som inte drabbar alla delar av territoriet och hela befolkningen. De kan hävda principen om lika lön för lika arbete och de behöver inte ställas inför valet att flytta eller sänka sin levnadsstandard.

Samma mynt, ränta och växelkurs förutsätter i praktiken en politik, som utjämnar mellan skilda delar av territoriet och mellan olika samhällsgrupper. Utan denna koppling mellan myntunion och fiskal union skulle anspråken på medborgarnas flexibilitet, i fråga om lika lön för lika arbete och samma levnadsnivå oavsett bostadsort, tangera gränsen för det demokratiskt uthärdliga. Med vidmakthållen yttrandefrihet, föreningsfrihet och allmän rösträtt kan man inte gå hur långt som helst när det gäller att tvinga medborgarna att anpassa sig. Om ländernas politiker vågar ta det femte steget i integrationstrappan, måste de följaktligen även vara beredda att ta det sista och avgörande steget till den sjätte nivån. En europeisk myntunion kan med andra ord bara formas analogt med hur historiskt givna enhets- och förbundsstater har vuxit fram och kommit att fungera.

Genom sitt principbeslut i Maastrichtfördraget 1991 och det praktiska genomförandet 1999 valde regeringarna att sätta sig över antagandet om att det femte steget förutsätter det sjätte. Kvarstannandet på den femte avsatsen förutsattes vara möjligt genom den så kallade stabilitetspakten. Frågan om beskattningsrätt för unionen och resursöverföringar mellan länderna skulle därigenom aldrig behöva aktualiseras, trodde de som fattade dessa beslut.

Stabilitetspakten innehöll två ömsesidiga förpliktelser. Länderna lovade varandra att aldrig låta underskottet i de offentliga finanserna överstiga tre procent samt att aldrig sätta sig i större skuld än sextio procent av landets samlade produktion. Om dessa båda löften kunde hållas, resonerade man, skulle länderna aldrig komma att behöva undsätta varandra och förfoga över varandras skattebaser. Att överstaten inte kan beskatta och därmed inte heller omfördela gjordes med stöd av dessa båda löften till en överkomlig svårighet.

Idén om att ta det femte steget i trappan utan att samtidigt ta det sjätte fungerade inte som den var tänkt med stöd av stabilitetspakten. Det är de här aktuella skildringarnas ena huvudsynpunkt. När länderna behövde parera effekterna av den amerikanska bankkrisen 2008, tolkades den uppkomna situationen som extraordinär. För att kunna fortsätta rädda demokratin i enlighet med den milwardska grundtesen ville politikerna inte låta hindra sig av stabilitetspakten. Att låta systemviktiga banker gå omkull på det sätt som George W. Bush hade gjort var ingen lösning som kunde praktiseras på denna sida om Atlanten. Europeiska skattebetalare förutsattes vilja rädda ”sina” banker. Så förhöll det sig trots att både politiker och allmänhet med skäl kunde hävda, att den uppkomna bankkrisen berodde på en alltför vidlyftig privat utlåning i hägnet av en sedan flera decennier fortgående avreglering av ländernas kreditinstitutioner.

Genom denna politiskt nödvändiga blixtinsats sköt budgetunderskotten och statsskulderna i höjden - långt utöver de tre respektive sextio procent som stabilitetspakten medgav. Paradoxalt nog hade detta till följd att samma banker som hade räddats av skattebetalarna ville ha högre räntor för att köpa irländska, grekiska, portugisiska, spanska och italienska statsobligationer. Kraven på dessa länders medborgare sköt därmed ytterligare i höjden. För att kunna hävda sin kreditvärdighet tvingades länderna krympa sina statsutgifter för andra ändamål än räntor och amorteringar. Arbetslösheten steg därigenom ännu mera och återhämtningen föreföll ännu mera avlägsen.

De aktuella böckernas andra huvudsynpunkt gäller konstruktionsfelet. Det var naivt att tänka sig, framhåller författarna, att länder med allmän rösträtt, legitim opposition och politisk frihet skulle kunna tygla sig själva med stöd av europeiskt överenskomna normer. Om ett land inte längre kan devalvera ökar i motsvarande mån kraven på att flytta inom territoriet eller anpassa sin levnadsstandard till de ekonomiska förutsättningarna. Det femte steget borde aldrig ha tagits utan att det sjätte steget samtidigt hade aktualiserats.

Det hade inneburit en union med egen beskattningsrätt och auktoritet nog att utfärda gemensamma skuldförbindelser och borgensåtaganden. Halvmesyren myntunion utan fiskal union innebar ett risktagande. ”Det tyska kreditparaplyet spändes över alla länder, oavsett vilken politik de förde”, sammanfattar Johan Norberg. ”Politiker och väljare fick rätten att göra vad de ville med andras pengar oavsett vilka de långsiktiga konsekvenserna blev.”

Detta förstod naturligtvis Helmut Kohl och François Mitterrand, men de var beredda att ta denna risk för ett högre syfte. Detta högre syfte var att möjliggöra den tyska återföreningen. Enligt fransk uppfattning skulle Tyskland ha blivit alltför mäktigt, om myntet inte samtidigt hade europeiserats som kompensation för en utebliven tvåstatslösning. Enligt tysk uppfattning var en återförening på en gång historiskt nödvändig och politiskt oemotståndlig. Det gjorde att nationalekonomiska och statsvetenskapliga synpunkter vägde lättare än vad vi som ägnar oss åt dessa ämnen gärna vill föreställa oss.

Historiska händelseförlopp går inte att spola tillbaka och göra om på grundval av en bättre analys. Det ligger i sakens natur. Nu återstår bara att blicka framåt men att göra detta mot bakgrund av gjorda erfarenheter. Vad finns i dag att göra för att motsättningarna inte skall växa ytterligare inom och mellan länderna? Hur kan vi avvärja en ännu mer växande arbetslöshet med åtföljande ännu djupare känslor av hopplöshet och därmed ännu större risker för ett storskaligt sökande efter enkla lösningar? ”Jag tror inte att vi idag står inför hotet av ett fascistiskt maktövertagande i något EU-land”, skriver Stefan de Vylder. ”Däremot är risken stor att vi går mot allt mer auktoritära styren.”

Var gränsen går för det politiskt möjliga är den fråga, som partier, medier, organisationer och enskilda medborgare kontinuerligt måste bearbeta. När vi gör detta, räknar vi med legitim opposition, politisk frihet och allmän rösträtt som givna förutsättningar för vår bearbetning. Samtidigt behövs inte stor förflyttning i tid och rum för att vi skall inse att den frihetliga demokratins grundantaganden också kan falla offer för den historiska nödvändigheten. Institutioner kan behöva göras mer oberoende. Länder kan behöva styras med dekret utom demokratisk kontroll. Val och folkomröstningar kan behöva ställas in. Fackliga rättigheter kan behöva inskränkas. Yttrandefrihet och rösträtt kan behöva begränsas.

Desperationen i dessa frågeställningar framträder lika starkt hos den nyliberale Johan Norberg som hos den vänsterorienterade Stefan de Vylder. Detta är i sammanhanget anmärkningsvärt och tankeväckande. Nationalekonomen Mats Persson uttrycker sig mer återhållsamt än den från olika europeiska miljöer rapporterande journalisten Björn Elmbrant. Men det är samma grundläggande oro för framtiden blandad med harm som de förmedlar. Den fråga som naturligen inställer sig är vad personer som anser sig välunderrättade vill rekommendera för att valet inte skall behöva stå mellan sammanbrott eller att ytterligare eftersätta demokratin.

Fram till 2008 fanns i debatten huvudsakligen tre olika uppfattningar om vad som kan och bör göras för att kunna fullfölja den av Alan Milward beskrivna räddningsoperationen. Så här vill jag beskriva dessa argumentationslinjer:

1) Teknokratisk diktatur. Syftet med delegationerna till den europeiska nivån är att rädda det nationella självbestämmandet. Unionen är ett författningspolitiskt mästerverk. De europeiska politikerna lyckades efter andra världskriget inte bara etablera idén om att demokrati och kapitalism kan samexistera i form av blandekonomi och välfärdsstat inom varje land för sig. De förmådde även skydda marknaden och myntet från beroendet av valrörelser och opinionsbildning genom att delegera makten över de för kapitalismen centrala reglerna till den europeiska nivån. På det sättet har länderna murat bästa tänkbara fundament för att inte bara kapitalismen utan också demokratin skall kunna överleva. Den främste företrädaren för denna ståndpunkt är den amerikanske statsvetaren Andrew Moravcsik.

2) Big bang. Syftet med delegationerna till den europeiska nivån är att rädda det nationella självbestämmandet. Unionen är inget mästerverk utan bär inom sig fröet till en katastrof. De påfrestningar, som redan har inställt sig och som kan förväntas längre fram, talar för att man måste våga ta det avgörande steget från den femte till den sjätte nivån. Den fiskala solidariteten över nationsgränserna är inget som går att invänta. Den uppkommer som följd av att länderna överlämnar den avgörande makten till Europaparlamentet. Delegering med rätt att ta tillbaka lämnade fullmakter är ett historiskt villospår. Makten behöver formellt delas upp mellan union och länder. Europaparlamentet behöver kunna utforma unionens författning och ge sig själv rätt att beskatta. Den främste företrädaren för idén om att i form av en ”big bang” våga steget över till en fulländad förbundsstat är den tyske samhällsfilosofen Jürgen Habermas.

3) Återupplivad tillitspakt. Syftet med delegationerna till den europeiska nivån är att rädda det nationella självbestämmandet. Unionen är inget mästerverk utan bär inom sig fröet till en katastrof. Så långt har Jürgen Habermas rätt. Dock är detta scenario inget argument för ett avgörande språng utan tvärtom för att iaktta största möjliga försiktighet. Båda ovan beskrivna argumentationslinjer, den alltmer auktoritärt teknokratiska linjen och idén om ”big bang”, är ur reformistisk synpunkt alltför riskabla. Situationen är som den är och motiverar minst av allt någon äventyrslysten verklighetsflykt. Unionens önskemål om fri rörlighet och ländernas önskemål om nationellt självbestämmande kan ömsesidigt förgöra varandra, förutsatt att de båda önskemålen konsekvent hävdas. Men det sker inte. Konstitutionell terrorbalans är vad som råder. Insikten om detta hanteras genom en informell tillitspakt. Denna slår en politisk brygga mellan unionens anspråk på lojalitet och medlemsländernas anspråk på självbestämmande. Union och länder bearbetar kontinuerligt spänningen mellan dessa båda motsatta grundprinciper. Var den yttersta makten finns undviker både union och länder att ställa på sin spets. Det sker för att inte provocera till storskalig populism. De mest genomarbetade inläggen till stöd för denna tredje huvudståndpunkt står Stefano Bartolini och Fritz W. Scharpf för.

Med tanke på vad Björn Elmbrant, Johan Norberg, Mats Persson och Stefan de Vylder skriver om händelseförloppet och konstruktionsfelet blir frågan vilken förändrad sammanfattande bedömning som undantagstillståndet efter 2008 föranleder. Har idén om folkförsoning så till den grad hunnit undergrävas att den informella tillitspakten ter sig illusorisk? Är en satsning på det stora språnget eller en ännu mer auktoritärt teknokratisk regim allt som återstår?

Den brittiske statsvetaren Christopher Lord sammanfattar i sin skrift On the Legitimacy of Monetary Union (2012) vad som skiljer tiden före och efter 2008. Maastrichtfördraget räknade kallt med en förutsebart fungerande stabilitetsunion. Denna har inte avlösts av en förutsebart fungerande transfereringsunion enligt idén om att ta det sjätte och avgörande steget i trappan. Vad som i stället har vuxit fram är en oförutsebart fungerande riskunion. Tvärtemot vad som står i fördraget har bedömningen av risker och osäkerheter lämnat den nationella nivån och övergått till att vara sameuropeiska angelägenheter. Fördragets bestämmelser om att inga länder får understödjas, att de inte får gå i borgen för varandra och att de har ansvar för sina egna budgetar och arbetsmarknader gäller inte längre. Länderna förfogar med andra ord inte längre på något självklart sätt över sina författningar och skattebaser. Rättsläget är öppet för ständigt nya omtolkningar. Därmed befinner sig unionen fjärran från konstitutionalismens elementära principer. Förutsebarhet är inte längre det högsta värdet. Huvudsaken är i stället vad som på grund av extraordinära tidsomständigheter anses vara nödvändigt. Ett författningspolitiskt undantagstillstånd råder.

Teorin om att det råder undantagstillstånd gör det ännu lättare att avvisa alternativen till den informella tillitspakten. Den teknokratiska idealiseringen av att marknaden och myntet befinner sig utom demokratiskt räckhåll har i undantagstillståndet inte ens stöd av den gängse konstitutionella överideologin. Ty om undantagstillstånd är vad som råder, går det inte att hänvisa till överregeln om att avtal skall hållas och regler respekteras. Från den inställningen har politiken radikalt avlägsnat sig. Det framgår tydligt av hur Mats Persson avslutar sin bok med att tänka sig en ”ren” valutaunion i Maastrichtfördragets anda som lösningen.

Än mindre tilltalande har det blivit att romantiserande tala om behovet av ett ”stort språng” eller, militärt uttryckt, att ”slå sig ut ur inringningen”. Jürgen Habermas argumenterar alltmer paradoxalt och utanför sin egen reformistiska referensram. Han önskar ett reformistiskt idealtillstånd av ständigt fortgående överläggningar som grund för ett alltmer civiliserat beslutsfattande. Så mycket märkligare framstår i mina ögon därför hans föreslagna tillvägagångssätt. För att uppnå ett reformistiskt idealtillstånd rekommenderar han en icke-reformistisk metod. Det verkar inte falla honom in att han därigenom undergräver sin trovärdighet som principiell förespråkare av politisk rationalitet.

Halmstrået är med andra ord den informella tillitspakten. Den förutsätter en vilja till politisk problemlösningsförmåga, legitim opposition och förutsebarhet i produktiv förening.

Vad som tydligt framgår av alla fyra böckerna - särskilt Björn Elmbrants och Stefan de Vylders - är att dagens europeiska medborgare i växande utsträckning betvivlar förmågan att komma tillrätta med hög arbetslöshet, eftersatt frihetlighet och bristande förutsebarhet. Nyckelbegreppet är hopp om framtiden. Den känslan inställer sig först om ländernas politiker verkar för högre levnadsstandard och bättre resursutnyttjande. Utan en fortsatt moderniserande grundinställning är det fåfängt att försöka spara sig ur krisen. Länderna måste investera med sikte på en bättre framtid för sina medborgare och deras efterkommande. Utan en sådan dominerande viljeinriktning blir det inte mycket bevänt med vare sig förmågan att lösa problem eller att hysa tilltro till idéerna om rättsstatlighet och legitim opposition.

Att vilja hålla fast vid reformismen är emellertid inte detsamma som att vara bokstavstrogen gentemot vad vi före 2008 brukade säga till stöd för den informella tillitspakten och att förhållandet mellan länder och union hade karaktär av ständigt fortgående förhandling. Med tanke på vad som sedan dess har inträffat behöver vi ompröva vår analys. Ty uppgiften är att bygga nytt förtroende mellan företrädare för olika uppfattningar om vad unionsprojektet är och bör vara. Poängen är att detta måste äga rum i en situation där förutsättningarna genom de senaste fyra årens händelser är väsentligt försämrade. Det krävs för att vi effektivare skall kunna kritisera både dem som i likhet med Andrew Moravcsik fortfarande är obekymrade och dem som i likhet med Jürgen Habermas flyr till idén om det stora språnget.

Unionen köper sig inte längre lojalitet bara genom att vara återhållsam. Länderna är inte på samma sätt som tidigare självklart följsamma i utbyte mot att unionen visar tillbörlig hänsyn. Det måste vara utgångspunkten. Våra argument behöver preciseras om varför unionen måste vara återhållsam och länderna måste kunna värna sitt självbestämmande. Vad menar vi - mer preciserat framställt - med att ländernas medborgare bara kan vara lojala mot unionen i utbyte mot att unionen visar respekt för demokratin i medlemsländerna?

Närmare bestämt är det tre frågor, som jag önskar att Björn Elmbrant, Johan Norberg, Mats Persson och Stefan de Vylder ville gå vidare med i kommande publikationer.

Den första är att dagens verklighet på en central punkt är en annan än den var när teorin om den informella tillitspakten först formulerades. Jag syftar på antagandet om varseblivningströskeln. Med detta uttryck brukade vi före 2008 mena, att inga andra frågor kunde och borde avhandlas på ett europeiskt plan än sådana som var utan social innebörd. De senaste årens utveckling har raserat grunden för detta antagande. Nu är politikens vertikala dimension synnerligen närvarande också i medierna och på arbetsmarknaden. Avvägningen mellan nationella och europeiska rättskällor är inte längre frågor som bara intresserar regeringskanslier, domstolar, advokatbyråer och specialtidskrifter. Politikens och juridikens europeiska aspekt kan inte längre hanteras som om den inte angick medborgarna. Debatten har med blixtens hastighet blivit tvådimensionell. Motsättningarna avser inte längre bara höger och vänster. Det har också blivit omstritt med vilken rätt andra länders medborgare skall kunna inverka på politiken och rättsutvecklingen i det egna landet.

Det andra som jag inser efter att ha läst dessa böcker är att vår europapolitiska tolkning av demokratibegreppet lämnar mycket övrigt att önska. Så länge diskussionen praktiskt taget bara förs av experter har dessa för vana att vilja kompensera brister i demokratiskt avseende med förtjänster i fråga om ekonomisk stabilisering. När dessa senare förtjänster blir allt svårare att uppfatta samtidigt som debatten breddas, behöver vi tydligare kunna ange vad vi menar med att göra demokratin långsiktigt självförstärkande. Samtliga tre grundkomponenter måste tillgodoses:

 

* allmän rösträtt, legitim opposition, yttrandefrihet, religionsfrihet och föreningsfrihet

* social och ekonomisk problemlösningsförmåga

* förutsebarhet,yrkeskunnande,godtyckesminimering, frånvaro av korruption

 

Att ingen av dessa komponenter bör anses viktigare än de andra förtjänar att framhållas som ett svar på vad den amerikanske ekonomen Dani Rodrik hävdar i sin bok The Globalization Paradox (2011), som Björn Elmbrant intressant och klargörande analyserar. Allt politiskt handlande över hela världen står i våra dagar inför ett grundläggande trilemma, postulerar Dani Rodrik. Demokratin, nationalstaten och den hyperglobaliserade ekonomin går inte att samtidigt förverkliga. Något av dem måste offras. Om vi inte kan globalisera demokratin, återstår att låta globaliseringen eller den nationella demokratin stå tillbaka. De europeiska politikerna kan sägas ha valt detta alternativ. De har eftersatt den nationella demokratin för att kapital och varor friare skall kunna strömma över gränserna. Samtidigt har de inte velat avstå från det nationella självbestämmandet. Situationen är därför ohållbar.

Så resonerar en ekonom. För honom eller henne består världen av principiellt olösliga problem av typen inflation/arbetslöshet, jämlikhet/effektivitet och tillväxt/miljö. En reformistisk förtroendevald tänker inte på det sättet om han eller hon vill skapa brett medborgerligt förtroende. Reformistisk politik är det möjligas konst. Uppgiften är att genom bearbetning åstadkomma lösningar, som går att leva med trots att en målkonflikt från strikt renodlande synpunkt ter sig olöslig. Unionsprojektet är dömt att gå under, menar jag, om ett antagande om en principiellt oöverstiglig målkonflikt tillåts undergräva den medborgerliga tilltron till demokratins bearbetnings- och kompromissförmåga.

Det tredje, som jag inser efter att ha läst de fyra aktuella böckerna, är hur oklarheten när det gäller begreppet fri rörlighet historiskt gynnade tillitspakten. Alla gjorde sina egna tolkningar och det räckte för ett skenbart samförstånd. Inför framtiden är denna oklarhet inte bara sakligt otillfredsställande. Efter 2008 är den också politiskt besvärande genom att undergräva de psykologiska förutsättningarna för att kunna vidmakthålla och vidareutveckla den tysta överenskommelsen. Närmare bestämt är problemet en ständigt fortgående glidning mellan fri rörlighet i betydelsen icke-diskriminering och fri rörlighet i betydelsen icke-protektionism. Om allmän misstro råder och det är oklart vad principen betyder, fungerar inte en reformistisk grundinställning. För en reformist är problemet vad medlemsländernas demokratier legitimt bör få skydda - gentemot en tolkning av generalklausulen, som går ut på att länderna av marknadsliberalt principiella skäl måste berövas möjligheten att ha olika regler för sina välfärdsstater och arbetsmarknader.

Icke-diskriminering är en tolkning av grundprincipen som hör hemma i den politiska och inte i den ekonomiska liberalismen. Alla unionsmedborgare skall vara likställda inför domstol, inför valurnan och inför tillämpningen av sociala, kulturella och ekonomiska rättigheter och skyldigheter av skilda slag. De lagar som gäller måste tillämpas utan hänsyn tagen till börd, samhällsställning och betalningsförmåga. Meritokrati och frånvaro av korruption är huvudsakliga riktmärken. Tillämpat på problemet fri rörlighet betyder detta, att reglerna visserligen innehållsligt kan ta särskilda hänsyn men att de måste appliceras utan hänsyn till nationalitet och andra principiellt ovidkommande omständigheter.

Icke-protektionism är en tolkning av den fria rörligheten, som uteslutande hör hemma i den marknadsliberala föreställningsvärlden. Poängen är att det är ”onaturligt” med andra former av samhällsorganisation än sådana som baserar sig på kapitalism och marknadshushållning. Att skydda industrigrenar, arbetstagare, universitet, regioner, sjuka, arbetslösa, gamla och barnfamiljer mot fullt genomslag för marknadskrafterna är enligt en doktrinärt tolkad ekonomisk liberalism effektivitetsnedsättande och bör därför av principiella skäl inte tillåtas.

Tolkningen av fri rörlighet som icke-protektionism innebär med andra ord att tillitspakten kräver en ständigt fortgående förhandling om vad fri rörlighet innehållsligt skall betyda. Det räcker inte att gällande rätt tillämpas likformigt för alla medborgare och löntagare oavsett nationalitet. Reglerna som sådana behöver inte bara förenhetligas för att uppnå icke-diskriminering. Frågan blir hur mycket som måste underkastas marknadsregimen för att fri rörlighet skall föreligga - samt knäckfrågan om det kan anses europapolitiskt legitimt att det finns olika uppfattningar i olika länder om den saken.

Genom eurokrisen har en bred allmänhet upptäckt att inte bara begreppet demokrati utan också begreppet fri rörlighet - med maktpolitiska syften för ögonen - går att tolka på flera olika sätt. Därmed blir det ännu svårare än hittills att vinna förtroende för den reformistiska teorin om att unionen vilar på en informell tillitspakt. Insikten härom bör kunna avhålla oss från att genom förnekelse eller alltför stor dristighet vilja förlita oss på uppenbara lösningar. Böcker sådana som de här aktuella är effektivt ägnade att kurera alla sådana böjelser.

Sverker Gustavsson är professor i statskunskap vid Uppsala universitet.

– Publ. i Respons 6/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet