Föregående

nummer

Tisdag 26 september 2017

4/2014

Tema: Europas urkatastrof. Synen på första världskrigets utbrott håller på att förändras.
Filosofi & psykologi
Ingmar Karlsson
Arvet från Bagdad
Hur det grekiska vetandet bevarades och berikades
Historiska media | 253 s | Isbn 9789175451411
Recensent: Simon Sorgenfrei
Europas expansion bakom den muslimska världens stagnation

Med sin bok vill Ingmar Karlsson visa hur det grekiska arvet berikades och fördes vidare till Europa av muslimer och vederlägga myten om den västerländska civilisationens överlägsenhet. Han motbevisar att islam skulle vara inneboende vetenskapsfientlig, men det är problematiskt att han skriver om den muslimska världen som om detta vore en plats med enhetlig utveckling. Man kan också ifrågasätta både den bild han ger av en senare muslimsk stagnation och förklaringen till den.

 I slutet av 1990-talet läste jag religionshistoria vid Stockholms universitet och fick lära mig att den grekiska filosofin var näst intill okänd i Europa under medeltiden, då den i stället översattes och utvecklades av araber. Det var också via arabiska översättningar de filosofiska texterna senare blev kända i Europa. Trots att jag tidigare hade läst filosofi vid samma universitet kom detta som en nyhet. Araberna ägnades en enda sida i D. W. Hamlyns Filosofins historia (1994) och nämndes inte alls under föreläsningar och seminarier. På senare år har det emellertid skrivits en rad böcker som lyfter fram arabernas viktiga bidrag till filosofihistorien. På svenska finns exempelvis Jim al-Khalilis Nytänkarna – Den arabiska vetenskapens gyllene tid  (2010) och nu Ingmar Karlssons Arvet från Bagdad – Hur det grekiska vetandet bevarades och berikades.

I inledningen till sin bok skriver Karlsson att hans syfte dels är att visa hur det klassiska grekiska kulturarvet berikades och fördes vidare till Europa, dels att ta död på myten om den västerländska civilisationens inneboende överlägsenhet gentemot den muslimska som nu sprids i Europa. Karlsson kan alltså sägas ha både folkbildande och politiska ambitioner med sin bok. Men det är inte endast stereotypt negativa bilder av muslimsk kultur Karlsson vill göra upp med. En del av boken ägnas åt det muslimska Spanien och synen på al-Andalus som en tid och plats där judar, kristna och muslimer levde samman i endräkt under ett tolerant muslimskt ledarskap. Även om detta faktiskt ibland var fallet, visar Karlsson att det även präglades av våldsamma sekteristiska motsättningar, under vilka det aldrig rådde några tvivel om att muslimerna var i ledningen och hade makt att besluta vilka som skulle tolereras eller inte.

Därpå följer kapitel om hur de grekisk-arabiska filosofiska traditionerna spreds norrut via Spanien och det normandiska Sicilien där arabiserade vikingaättlingar fick en betydande roll för Europas kunskapsinhämtning. Bokens sista kapitel heter ”Vad gick fel?” och försöker, som titeln antyder, svara på varför det som Karlsson kallar ”den muslimska världen” har halkat efter i utvecklingen.

Det ska redan här sägas att Ingmar Karlsson har skrivit en intressant och tankeväckande bok. Samtidigt står det klart att han har fått göra flera eftergifter för att skriva tillgängligt om dessa komplexa processer. Kanske kunde han ha kostat på sig en reflektion kring vanliga föreställningar om idéers ursprung och hemvist. Uppfattningen att filosofin föddes ur intet i Grekland och sedan återbördades till Europa efter några århundraden i arabisk exil har, hur problematisk den än är, blivit legio. Men hur uppstår och utvecklas egentligen idévärldar? Antikens greker verkade inte i ett vakuum, utan lät sig influeras av den filosofiska och vetenskapliga utveckling som långt innan Sokrates, Platon och Aristoteles, var ett faktum i Egypten och Mesopotamien – tvåflodslandet där Abbasiderna senare skulle bygga sin huvudstad Bagdad.

Det är också värt att nämna att det antika arv som vi gärna benämner europeiskt ofta utvecklades i områden som i dag inte självklart räknas till Europa: i Centralasien, Mellanöstern och Nordafrika. För precis som Karlsson understryker är det genom kultur- och kunskapsutbyten som mänskligheten har gjort framsteg. De tidiga abbasidiska kaliferna hade inte bara förståndet att samla in kunskap från andra framstående kulturer, utan även att engagera lärda män av såväl kristen som judisk härkomst, vilka hade möjlighet att uttolka och översätta dessa arbeten.

Som utgångspunkt för den vetenskapliga utveckling boken skildrar tar Karlsson det så kallade Visdomens hus som grundades i Bagdad i början av 800-talet. Här översattes inte bara grekiska utan även indiska, persiska och andra vetenskapliga verk till arabiska, vilket kom att lägga grunden för den blomstring vi sedan kan se bland flera muslimska kulturer. Arvet från Bagdad erbjuder en översikt över arabisk filosofi och vetenskapshistoria under den aktuella perioden och vi får läsa om arabiska och persiska filosofer, som al-Kindi (d. 873), Ibn Sina (d. 1037), ibn Bajja (d. 1138) och deras kommentarer till och vidareutveckling av den antika filosofin. Dessa kommentatet blev avgörande för den europeiska orienteringen i samma texter ett halvt årtusende senare. Karlsson redogör även för utvecklingen av medicin, farmakologi, matematik och astronomi. Redan omkring år 1000 gjorde al-Biruni (d. 1048), som levde i våra dagars Afghanistan, en exakt bedömning av jordklotets (ja, de visste att jorden var rund redan då) longituder och latituder. 600 år före Galileo (d. 1642) diskuterade al-Biruni möjligheten att jorden roterar runt sin egen axel och hans beräkning av jordens omkrets har senare visat sig stämma med mindre än en procents felmarginal. Något senare räknade matematikern (och diktaren) Omar Khayyam (d. 1131) ut årets längd till 365, 24219858156 dagar vilket skiljer sig från dagens värde med endast sex decimaler. Arvet från Bagdad är full av sådana fakta och anekdoter även från matematikens, geografins och kartografins områden.

Men boken innehåller även någon onödig anakronism och ibland saknas relevant forskning. Karlsson lyfter helt riktigt fram den abbasidiska dynastin och kalifen Harun al-Rashid (d. 809), som gav översättningsverksamheten hög prioritet, som avgörande för den utveckling boken vill skildra. Denna verksamhet ”hade en ideologisk grund i den mu’tazilitiska skolan, som då var förhärskande inom den islamiska filosofin”. Karlsson citerar mu’taziliten abd al-Jabbar, utan att närmare ange när denne levde, som menade att uttolkningen av religionen måste vara underställd förnuftet. Det är sant att den mu’tazilitiska teologin och filosofiska hållningen hade stor betydelse för utvecklingen. Men vad Karlsson inte nämner är den intolerans som utövades av och mot till denna. En tid efter al-Rashid genomförde kalifen al-Ma’mun (d. 833) en regelrätt inkvisition där teologer som inte erkände de mu’tazilitiska doktrinerna fängslades, torterades och i några fall dödades. Efter denna period föll skolan i viss onåd och när den ovan anförde abd al-Jabbar levde mellan 935-1025 (alltså cirka två hundra år efter Harun al-Rashid) började den asharitiska teologin, som ville anträda en mellanväg mellan bokstavstro och rationalism, bli förhärskande inom sunnitisk islam.

Det är denna teologiska skolbildning, och inte minst teologen Muhammad al-Ghazali (d. 1111), som Karlsson pekar ut som boven i dramat; att den vetenskapliga utvecklingen avstannade ska enligt honom i hög grad berott på att dogmatiska teologer snarare än fritänkande vetenskapsmän fick inflytande över kaliferna. al-Ghazalis kritik av delar av de filosofiska traditionerna och senare Bagdads fall år 1258 under de anstormande mongolerna sägs ha lett till en utveckling där ”filosofer, vetenskapsmän och poeter förföljdes som ’rebeller mot den gudomliga ordningen’.” Men var och när skedde denna förföljelse? Tiden efter Ghazali uppvisar också, kanske som ett direkt resultat av hans arbeten, en kreativ utveckling på såväl teologins, poesins och filosofins områden.

Ett problem med framställningen är att Karlsson ofta skriver om ”den muslimska världen” som om detta vore en plats, med en enhetlig utveckling. En annan med detta sammanhängande fråga som kunde ha nyanserats är det resonemang som förs kring ijtihad. Under islams tidiga historia, heter det i boken, fördes en livlig teologisk diskussion, och ”en viktig princip i dessa diskussioner var ijtihad, kritiskt och oberoende tänkande och nödvändigheten att anpassa den heliga texten till utvecklingen i samhället.” Men mot slutet av 1000-talet ska auktoritära sunnitiska härskare sett detta som ett växande problem och ”porten till ijtihad stängdes.” I stället tog principen om taqlid överhanden, vilket innebar att muslimer ska följa äldre teologers uttolkning. I dessa resonemang ansluter sig Karlsson till en i dag alltmer ifrågasatt historieskrivning med orientalistiska rötter.

Redan på 1930-talet menade islam-forskaren Shlomo Pines att den filosofiska och vetenskapliga utvecklingen fortsatte även långt efter al-Ghazali, men att kontrasten mot europeiska kulturer inte blev lika stor, eftersom dessa började hålla jämna steg med de muslimska kulturerna. Senare forskning har menat att al-Ghazali var den förste muslimske teolog som kunde integrera aristotelisk filosofi med en muslimsk rationalistisk teologi på ett sätt som minner om Pierre Abélard (1079–1142) eller Thomas av Aquino (1225–1274) i Europa.

Ett skäl till att detta narrativ visat sig så långlivat, menar George Saliba i Islamic Science and the Making of the European Renaissance (2007), är att det blivit självuppfyllande, eftersom forskare i ringa utsträckning intresserat sig för vetenskapliga verk från perioden efter 1100-talet. I en alternativ historieskrivning lyfter Saliba fram en rad vetenskapsmän och vetenskapliga framsteg från perioden efter al-Ghazali. Även föreställningen om att ”porten till ijtihad” ska ha stängts har ifrågasatts som en orientalistisk konstruktion, bland annat av Wael Hallaq i artikeln Was the doors of ijtihad closed? (1984). Hallaq menar att vad som stängdes var möjligheten att skapa ytterligare rättskolor utöver de fyra som blivit dominerande inom sunnitisk islam. Inom dessa rättskolor har man dock i varierande grad fortsatt att ägna sig åt uttolkning av texterna. -Ijtihad har dessutom huvudsakligen varit just en juridisk term och praktik, och inte syftat till vetenskapligt nytänkande. Inom shiitisk islam, slutligen, har såväl den mu’tazilitiska teologin som bruket av ijtihad fortsatt varit framträdande.

Vad som dock inte kan betvivlas är att de arabiska muslimska kulturerna efter Bagdadkalifatets fall 1258 förlorade sin ställning. Men efter abbasiderna framträder andra framstående icke-arabiska muslimska maktcentra, som det osmanska riket (1299–1923), det safavidiska Persien (1501–1736) och den indiska moguldynastin (1526–1858). Alla dessa kan uppvisa landvinningar inom exempelvis matematik, astronomi, medicin, filosofi, poesi och arkitektur. De har alla också i varierande grad gjort sig kända för en religiös tolerans som strider mot den bild av förföljelse Karlsson beskriver.

Det ska dock sägas att Karlsson i det avslutande kapitlet lyfter fram ett komplex av såväl interna som externa faktorer vilka samverkade till den eftersläpning som på många områden gjort sig gällande i flera länder med muslimsk majoritetsbefolkning. Inkompetenta härskare i allians med en stark och ofta konservativ teologi har spelat en negativ roll för såväl politisk som vetenskaplig utveckling. En förändrad global handel och ekonomi, och inte minst kolonialismen har också spelat en stor roll. Kanske kan man därför snarare framhålla 1492 som de muslimska kulturernas mest ödesmättade årtal? Samtidigt som Alhambra faller och de andalusiska judarna och muslimerna tvingas konvertera eller emigrera ger sig Columbus ut på en resa som får svåröverskådlig betydelse. Handelsvägar och maktcentra skiftar och från renässansen skulle det i högre grad bli de europeiska kulturerna som ledde utvecklingen. Det är nu, med Heidenstams ord, ”Österlandet” som ”antikens sista varma och lefvande dotter” slås i kedjor av europeisk övermakt.

Dessa kritiska punkter till trots är Arvet från Bagdad välskriven och erbjuder viktig läsning. Karlsson lyckas också väl med sitt uttalade syfte att motbevisa att islam skulle vara inneboende vetenskapsfientlig. Kulturers utveckling är en långt mer komplex fråga. Även detta kan vi lära oss av de gamla muslimerna, till exempel av ”sociologins fader” Ibn Khaldoun (d. 1406):

Låt oss betrakta vad vi vet om villkoren i Bagdad, Córdoba och Kairouan, Basra och Kufa. När dessa städer blev välbefolkade och rika under islams första århundraden och en civilisation grundades där steg vetenskapens hav och svämmade över och vetenskapsmännen överträffade sig själva och varandra i olika vetenskaper och kunnande när det gällde att lösa olika problem och de överträffade såväl sina föregångare och dem som kom efter. Men när välståendet och civilisationsnivån i dessa städer gick tillbaka och deras befolkning spreds ut vecklades mattan med allt som fanns på den ihop och vetenskapen och kunnandet förlorades och försvann till andra regioner.

Det är en stor utmaning att skriva lättillgängligt om så stora och komplicerade ämnen som de som avhandlas i Arvet från Bagdad. Ingmar Karlsson har lyckats skriva en medryckande bok som har alla förutsättningar att nå en bred läsekrets. Förhoppningsvis kommer den därigenom att bidra till en mer korrekt kunskap om vår filosofi- och vetenskapshistoria och samtidigt till en mer nyanserad bild av islam och muslimsk kultur.

Simon Sorgenfrei är lektor i religions-vetenskap vid Södertörns högskola.

– Publ. i Respons 4/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet