Föregående

nummer

Måndag 22 december 2014

2/2012

Tema: Det sägs att mångkulturalismen är död. Men faktum är att Europa har en beprövad modell för samlevnad mellan minoriteter.
Filosofi & psykologi
Önver Cetrez (red.) & Owe Wikström (red.) & Valerie DeMarinis (red.)
Inspiration till religionspsykologin – kultur, hälsa och mening
Natur & Kultur | 287 s | Isbn 9789127130685
Recensent: Jonas Eek
Existentiella uttryck för livsmening

Owe Wikström tillägnas en antologi som visar hur brett religionsbegreppet är och vilken metodrikedom religionspsykologin uppvisar. Med religion menar författarna människors strävan efter att ge tillvaron mening genom att skapa ett samband mellan personer, handlingar och händelser. Trots det saknas en belysning av den vanliga människans religiösa behov och vanor.

Boken Inspiration till religionspsykologin – kultur, hälsa och mening är en hyllning till Owe Wikström, professor i religionspsykologi vid Uppsala universitet och något så ovanligt som en folklig och folkkär religionspsykolog. Nu går han formellt i pension från sin tjänst och därav denna antologi. Tanken är att uppmärksamma den inspiration som Owe Wikström har bidragit till och att presentera den akademiska disciplin som han företräder. Bokens samtliga medförfattare har kopplingar till den religionspsykologiska verksamheten vid Uppsala universitet.

Man kan fundera över det stora genomslag som Wikström har och har haft i vårt land. Träget uppehåller han sig vid andlighet och helighet i ett land som brukar betecknas som ett av världens mest sekulariserade. Han gör det dessutom från en horisont – religionspsykologins – som är förhållandevis okänd. Kanske är det hans kompromisslösa fokus på människan som bidragit till genomslaget. De första av Wikströms böcker som jag själv som student mötte och inspirerades av var Den religiösa människan (1985, tillsammans med Antoon Geels) och Den outgrundliga människan (1990). Som titlarna antyder är det människan som är Wikströms – och religionspsykologins – självklara fokus, den religiösa och sökande människan, den outgrundliga, komplexa och mångbottnade människan, och därmed den helt vanliga människan. Människan i allmänhet känner därför igen sig i hans texter och tankar, synpunkter och spaningar, därav hans stora genomslag.

I ljuset av detta känns Inspiration till religionspsykologin som en befogad bok. Den rymmer fem huvuddelar och man slås av bredden och de varierade ämnesområden som religionspsykologin behandlar: Religion, hälsa och existentiell oro (Del 1), Religion som destruktiv och konstruktiv kultur (Del 2), Religion – psykisk ohälsa (Del 3), Nyttan av att vara utom sig – mystik och extas (Del 4), samt ett efterord skrivet av Owe Wikström själv om religion som ett sätt att bearbeta livsfrågor (Del 5). Antologin är således omfångsrik om än, som antologier ibland blir, en aning spretig. Även om denna spretighet eller bredd ofta är en tillgång kan läsningen ibland upplevas en smula splittrad.

De flesta handböcker inom religionspsykologi brukar inledas med att diskutera religionens definitionsfråga. Vad avser forskaren med ”religion”? I sådana diskussioner definieras religion dels som något substantiellt (religion är något, består av något: trossatser, heliga skrifter, sakrala rum etcetera), dels som något funktionellt (religion gör något med människor: erbjuder svar på livsfrågor, tröst i sorg, gemenskapsaktivitet etcetera). I denna antologi förstås religion genomgående i en vid bemärkelse, som både något substantiellt och funktionellt, ”som existentiella uttryck för mening”. I ett av bokens bidrag definieras religionens meningsskapande: ”Människan är i grunden en meningsskapande varelse som ständigt söker begripliggöra det som sker genom att etablera ett samband mellan personer, handlingar och händelser. Mening framträder således genom att handlingar och händelser fogas in i ett större sammanhang.” Religionspsykologin studerar religion i så vid bemärkelse att alla människors meningsskapande faller under dess lupp. I min värld är detta en tillgång.

Inte bara religionsbegreppet är brett, slående är också den metodrikedom som religionspsykologin besitter. Särskilt förtjänstfullt framgår det i inledningskapitlet skrivet av en av redaktörerna, Valerie DeMarinis. Hon beskriver den kliniska religionspsykologins mångfacetterade metodanvändning och analysnivåer: global analys, kulturanalys, sociopolitisk analys, könsrollsanalys, samt analyser av psykisk folkhälsa, gruppers och individers psykiska hälsa. Det krävs alltså en mängd metoder och analysnivåer för att närma sig religionspsykologins uppgift, som enligt Wikström själv kan definieras som ”att förstå och om möjligt söka förklara religiösa upplevelsers psykologiska förutsättningar, former och funktioner”.

Religionspsykologins samhälleliga nytta och politiska relevans blir också tydlig i boken. Den amerikanske forskaren James Jones bidrag om när religion blir en farlig och destruktiv kraft är läsvärt och äger sin självklara giltighet. Men också motsatsen belyses – religionens samhälleligt konstruktiva potential, såsom i Lars Johan Danbolts och Hans Stifoss-Hanssens kapitel om enskilda människors existentiella krishantering och kyrkans roll vid katastrofer. Författarna redogör för studier om minnesgudstjänster i samband med fyra stora olyckor i Norge för att fördjupa kunskapen om dessa riters betydelse för deltagarna. Det är intressant läsning, inte minst månaderna efter Utøya. Författarna slår fast att ritualisering är till hjälp vid emotionell och existentiell bearbetning och minnesgudstjänsternas funktion ligger i att erbjuda något välkänt och tryggt mitt i det exceptionella.

Medicinaren och läkaren Peter Strangs kapitel om dödsångest hos cancerpatienter illustrerar religionspsykologins självklara tvärvetenskaplighet. I hans kapitel förs diskussioner om antropologi, filosofi, teologi och psykologi, baserat på en empirisk grund av klinisk erfarenhet och datainsamling. Uppsalaforskaren och en av redaktörerna Önver Cetrez bidrag sätter ljuset på religionspsykologins ansvar och möjligheter i vårt samhälle och vår samtid: att i en segregerad värld bidra till att demontera människors fiendebilder av ”den andre”. De psykologiska stegen i en sådan process är ökad utbildning, utvecklad empati, fler personliga kontakter och gemensamma aktiviteter och mål för att bryta isoleringen.

En kritisk anmärkning är att mitt i all denna variation när det gäller metoder, perspektiv och tillämpningar saknas den breda kvantitativa ansatsen som rör ”vanliga” människors religiösa och andliga behov och vanor, attityder och upplevelser, funderingar och förändringar. Det är ju allt detta som Wikström själv – om än inte med kvantitativ metod – är så duktig på att blottlägga och belysa. Vad upplever en människa som på lunchrasten stannar till vid katedralens ljusbärare? Hur förändras en tonåring som deltar i sin traditions religiösa socialisering? Vilka nutida fenomen har i vår tid övertagit rollen av religiöst meningsskapande: ekonomism, scientism, kommersialism eller medialisering?

Wikströms egen avslutande text är ett slags självbiografiskt vittnesmål om hur hans inspiration till ämnet väcktes. Han beskriver sin studentliga villrådighet att välja mellan teologi eller litteraturhistoria, och sitt sökande efter dem som både kunde ”beakta människan i all hennes komplexitet och samtidigt kunde göra religionen rättvisa”. I religionspsykologin fann Wikström en symbios mellan teologi och litteratur och därmed sitt akademiska ämne och sin livsuppgift. Och i sina bästa stunder inspirerar denna bok till det ämnet genom att göra både människan och religionen rättvisa.

Jonas Eek är teologie doktor i religionspsykologi vid Lunds universitet.

– Publ. i Respons 2/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet