Historia

Familj som spegel för tidsandan

Huset von Fersens uppgång och fall 1561–1879
Göran Norrby

Atlantis
359 sidor
ISBN 9789173537193

| Respons 3/2015 | 9 min läsning

I valet mellan att skriva minibiografier över medlemmarna i släkten von Fersen och att framställa personerna som tidstypiska har Norrby lagt sig närmare det senare. Kanske överbetonar han de adliga värderingarnas roll. De värdesystem som drev släkten förefaller allmänmänskliga.

Det är lätt att förstå varför man vill skriva om släkten von Fersen och dess färgstarka gestalter. Axel von Fersen d.ä. är en av 1700-talets främsta politiker och en av de första medlemmarna av Svenska Akademien. Hans son Axel von Fersen d.y. är känd som Marie Antoinettes älskare, brutalt misshandlad till döds på Stockholms gator år 1810. Hans dotter Sophie var högt älskad av både prins Fredrik Adolf och hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta. Sophie inspirerade hertiginnan till ett omfattande dagboksprojekt med ovärderliga skildringar av tidens adliga miljöer och hovintriger.

Släkten har fascinerat många. Från senare år finns Johanna Ilmakunnas imponerande undersökning Ett ståndsmässigt liv – Familjen von Fersens livsstil på 1700-talet, recenserad i Respons 6/2012. Hon koncentrerar sig på 1700-talet och ekonomin och de högadliga konsumtionsmönstren. Alma Söderhjelm ägnade redan på 1920-talet Axel von Fersen d.y. omfattande forskning och nyligen porträtterades han av Margareta Beckman i Axel von Fersen och drottning Marie-Antoinette – ”jag kan bara säga att jag älskar er” – Marie-Antoinette (2010). Förlagets undertitel annonserade hans relation till Marie Antoinette som 1700-talet stora kärleksäventyr.

Historikern Göran Norrby spänner över längre tid och har mer allmänna historiska ambitioner. Han är som skribent van vid både adliga miljöer och långa tidsperspektiv. Han kan i denna volym bygga vidare på kunskaper samlade under arbetet med avhandlingen Adel i förvandling (2005) och kanske ännu mer den ambitiösa volymen Ordnade eliter – Organiseringen av Nordens statsbärande skikt 1660–1920 (2011).

Norrby har en berömvärd vilja att betona släkten von Fersens ursprung i Estland, men det biografiska materialet därifrån är rätt magert. Det blir inte mycket information utöver titlar, giftermål, godsförvärv och militära insatser. Generellt är mängden namn ett visst problem i en skildring som denna. Individerna får sällan liv, även om deras blod ofta nämns. De ymnigt förekommande släktnamnen Axel, Hans, Hermann, Lorenz och Fabian, som motiverar att personer med samma namn förses med siffror (upp till XV, visserligen inom parentes) för att hålla dem isär, gör inte saken lättare. Men släktträden i slutet av boken och det fina bildmaterialet, med många porträtt i färg, är till stor hjälp. Ännu bättre hade det varit om släktträden, eller personregistret, innehållit levnadsår.

Medlemmar av familjen var påfallande framgångsrika under flera skeden i svensk historia, vilket gör dem till välpolerade speglar för tidsandan. Norrby betonar generellt släktens anpassningsförmåga, dess framgång med att bygga nätverk och utnyttja olika tiders skiftande möjligheter att avancera socialt och ekonomiskt samt deras omvittnade skicklighet att navigera i grumliga politiska vatten. Han är också noga med att framhålla det alla historiker med inriktning på äldre tider vet, att titlar och höga befattningar långt ifrån alltid var avlönade och den lön som utlovades levererades inte alltid, i alla fall inte i tid.

Norrbys kunniga skildringar av militära aktioner får starkare anknytning till den fersenska släkten när det gäller striderna om Skåne. Den danska hären var ofta numerärt överlägsen, men dåligt organiserad, medan den svenska armén enligt Norrby var mer ”initiativkraftig och stridslysten”. Den erfarne Otto Wilhelm Fersen, fältmarskalk, lantråd och generalguvernör över Ingermanland och Kexholms län, blev allvarligt sårad under slaget vid Lund 1676, ansett som det blodigaste i Nordens historia, med nästan 10 000 stupade. Fabian Fersen gjorde en bejublad insats vid belägringen av Malmö år 1677, inte minst för att han lyckades engagera prästerna och borgerskapet. Reinhold Johan Fersen utmärkte sig under slaget vid Landskrona 1677 respektive belägringen av Kristianstad 1678, där hans bror Hans (XIII) stupade.

Under frihetstidens politiska strider mellan hattar och mössor förmådde Axel von Fersen d.ä. skapa sig en mycket stark position. Blomstringstider av annat slag erbjöd det gustavianska hovet där Carl Fersen, duglig chef för Kungliga teatern, i mer privata sammanhang vid hovet sjöng och spelade teater med stor framgång och där även släktens kvinnor – Hedvig Eleonora, Ulrika Eleonora, Augusta och Sophie – stiger fram i all sin glans. Men trots allt är det Axel von Fersen d.y. som får den mest utförliga presentationen, inklusive hans kärlekshistorier med Marie Antoinette och Eléonore Sullivan, av Norrby betecknad som en synnerligen lättfotad italiensk äventyrerska. Man får en översikt av de resor som Axel von Fersen d.y. gjorde: till Paris och det franska hovet, till Bryssel där Eléonore Sullivan vistades, till Italien med Gustav III 1783–1784 och som längst till Amerika åren 1780–1783. Därtill får läsaren en genomgång av hans militära och diplomatiska uppdrag och ett försök till utvärdering av hans personlighet.

Den enda större händelse som med hänvisning till annan forskning reduceras och avhandlas på några rader är den grymma misshandeln och mordet på Axel von Fersen d.y. Det framgår att en aktion mot honom var planerad till den 20 juni 1810, årsdagen av flykten från Varennes, och att även Karl XIII var informerad och hade gett sitt godkännande med kommentaren: ”Det skulle inte skada, om den högdragne herrn fick sig en läxa.” Läsaren får också veta att ingen som kände Axel von Fersen d.y. kunde sätta tro till ryktet att han var skyldig till tronföljaren Karl Augusts plötsliga död vid Kvidinge hed. Icke desto mindre menar Norrby att han genom ”sitt högdragna och osvenskt aristokratiska uppförande” i någon mån hade gjort sig förtjänt av folkets harm och förakt. Norrby öppnar också för möjligheten att Ödet (med stort Ö) hade sitt finger med i spelet och hänvisar då till att Axel von Fersen d.y. till sin natur var ”mer fransk emigrant än svensk medborgare”. Slutligen finner Norrby ”en logisk konsekvens” i att Axel von Fersen d.y. drabbades av ett öde som han kunde ha råkat ut för om han stannat i Paris 1791. Någon riktig lösning på den gåta Axel von Fersen d.y.:s personlighet utgör erbjuder boken dock inte.

Föreställningar om den adliga äran kopplar Norrby i sin framställning till sociologen Pierre Bourdieus tal om symboliskt kapital, men också till äldre tiders preferenser för långa släktkedjor. Där är han väl informerad. Inte visste jag att adliga hustrur förväntades ha just sexton adliga anor, åtta på respektive fädernet och mödernet. Mot bakgrund av de moderna teoretiska kopplingarna är jag förvånad över att Norrby inte problematiserar tidens föreställningar om etnisk tillhörighet och blodsband. Tvärtom tillskriver han 1600-talets balttyska adel åsikter om ”biologisk ras” när det gäller lantbefolkningen och talar utan reservationer om att riddarna i Baltikum var ”omgivna av ofullständigt civiliserade folkgrupper” som även då de var formellt kristnade i praktiken levde ”i hedendom”. Till dessa grupper räknas även litauer. Kanske ligger det dolda citat ur äldre forskning under dessa formuleringar och eventuellt finns där en ironisk distans som jag missat i en i övrigt rättframt berättande framställning.

Historien är dock inte helt utan fascination för udda gestalter och besynnerliga detaljer. Som prolog till sin volym har Norrby placerat den anekdotiska berättelsen om baron Jacques d’Adelswärd som 1903 gjorde skandal i Paris med orgiastiska svarta mässor och efter sex månaders fängelse fortsatte sina eskapader på Capri och under resor i Orienten. Han döms ut som opiummissbrukare, dekadent dandy och sedeslös pederast, men förebrås också för att ha gjort anspråk på det fersenska namnet, trots att han bara stödde sig på sin farfars farmor (Eva Helena von Fersen).

Sista akten i skildringen presenterar lika hejdlösa gestalter, greveparet August och Louise Gyldenstolpe. Louise är den sista i den svenska ätten von Fersen, död 1879. De avslutar historien genom att slösa och spela bort den fersenska förmögenheten. År 1866 gick de i personlig konkurs; inte ens försäljningen av Fersenska palatset i Stockholm kunde hjälpa dem. Man kan se det som ett meningsfullt sammanträffande att konkursen inträffade samma år som ståndsriksdagen avskaffades i Sverige.

Släkten von Fersen behöll enligt Norrby sin ställning i samhällseliten så länge adelsväldet gällde i Sverige. Efter den nya regeringsformen av år 1809 försvann de från den politiska arenan. Många adliga familjer lyckades dock enligt den forskning han refererar till behålla sin ställning fram till första världskriget, ibland längre.

Norrby väljer att avsluta sin bok med några notiser om vad som ännu minner om den fersenska släkten: Fersenska palatset och dess berömda terrass, slotten Mälsåker, Löfstad, Steninge och Ljung samt Fersens väg i Malmö, till minne av Fabian Fersens tappra försvar av staden.

Säkert är det närmast oundvikligt att man under ett stort arbete som detta dras in i dess trollkrets och blir solidarisk med dess personer och deras preferenser, åtminstone en del av dem. Ändå undrar jag om inte litet väl mycket i denna historia förklaras med adliga värderingar. Visserligen rymmer de släktens betydelse, plikten och ansvarskänslan, men sett i ett vidare perspektiv finns liknande värdesystem inom andra familjer, som Wallenbergs och Bonniers eller Kennedys. Där finns ambitionerna, engagemanget och släktsammanhållningen på ett snarlikt sätt och dessa måste rimligen ges en annan och mer allmänmänsklig förklaring.

Men man behöver egentligen inte ha något överdrivet intresse för släkten von Fersen för att få utbyte av Göran Norrbys bok. I valet mellan att skriva minibiografier över släktens medlemmar och att framställa personerna som tidstypiska exempel placerar sig Norrby närmare det senare. Han gör omfattande och informativa inledningar om krig och politik i de skilda områden och tider texten behandlar. Läsaren får inblick i konglomeratstatens samhällssystem, liksom i de omfattande privilegier som den estniska adeln hade, inklusive en långtgående livegenskap för böndernas del. Det feodala systemets husdisciplin gav godsherren rätt att slå sina underlydande med alla slags tillhyggen, givet att de inte innehöll metall, och gårdsrätten innefattade en domstol med rätt att straffa de underlydande med böter, fängelse, stympning eller döma dem till döden. Lika ingående relateras trupprörelserna under trettioåriga kriget, de många turerna i frihetstidens politiska diskussioner och den med tiden bittra motsättningen mellan adeln och Gustav III. Faktiskt får man också en glimt av det överdådiga och destruktiva spelandet på Europas kurorter. Göran Norrby genomför verkligen skildringen av den svenska släkten von Fersen från början till slut och redovisar samvetsgrant att en stor del av den fersenska förmögenheten – enligt uppgift över 400 miljoner kronor i dagens penningvärde – snurrade ner i Baden-Badens roulett.

Elisabeth Mansén är professor i idéhistoria vid Stockholms universitet.


Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Utbildning
    Universitetet rör sig i skilda riktningar men står samtidigt kvar
    Universitetets idé – Sexton nyckeltexter Thomas Karlsohn (red.)
  2. Politik & samhälle
    Bildningsfrågor går på tvärs med den etablerade politiska skalan
    Varken bildning eller piano – Vantrivs borgerligheten i kulturen? Lars Anders Johansson (red.)
  3. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist
  4. Konstarterna & medier
    Aktivistisk poesi som vill förändra världen
    Poesi som politik – Aktivistisk poetik hos Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad Evelina Stenbeck