Politik & samhälle

Fantasier om världen i en fjärran framtid

Fyra framtider – Visioner om en postkapitalistisk värld
Peter Frase

Daidalos förlag
198 sidor
ISBN 9789171735171

| Respons 6/2017 | 12 min läsning

Det är välkänt att robotiseringen av arbetskraft och den globala uppvärmningen innebär nya framtidsutmaningar. Den amerikanske sociologen Peter Frase för in en politisk dimension till det som redan skrivits i ämnet när han diskuterar fyra skilda framtidsscenarier som denna utveckling kan ge upphov till. Bokens optimistiska framtidsbilder präglas av kollektiva lösningar som ger ett eko av 1970-talets bortglömda framtidsforskning. Men på det hela taget ter sig framtidsvisionerna skissartade och orealistiska. Däremot bidrar boken till eftertanke om relationen mellan nuet och framtiden.

Framtiden är en av det mänskligas eviga projektionsytor. Den dyker upp i religionen, politiken och konsten, i drömmar och mardrömmar, i offentligheten och det privata. Antagligen finns det ingen mänsklig aktivitet som helt saknar framtidsdimension. Att leva är tvärtom att hela tiden fråga ”nu då?” och försöka navigera i spänningsfältet mellan det egna framtidstänkandet och de framtider som vi oundvikligen ärver av dem som föregått oss.

Anslaget i Peter Frases Fyra framtider – Visioner om en postkapitalistisk värld är att vår tid i särskilt hög grad präglas av två sådana arvegods: klimathotet och automatiseringen. Samtiden står inför en dubbelkris, präglad av å ena sidan överflöd, å andra sidan brist. Klimatkrisen hotar ytterst med att det ska bli för litet av sådant vi behöver för att överleva: naturresurser, jordbruksmark och miljöer att bebo. Automatiseringen hotar med motsatsen: med att ett överflöd av varor och tjänster ska kunna produceras med liten eller ingen mänsklig insats och att arbetet sådant vi känner det, som grunden för våra samhällen, därför ska förlora sin betydelse.

När vi i dag frågar oss vart vi är på väg ställs vi, menar Frase, ofrånkomligen inför denna hotfulla dubbelhet. I sista hand handlar det om hur automatiseringens möjligheter och klimathotets destruktivitet ska fördelas. Hur ska vi se till att de möjligheter till överflöd, räknat i både tid och pengar, som en automatisering av produktionen innebär, kommer hela mänskligheten till del? Hur ska vi undvika att klimatkrisen främst blir en kris för världens fattiga, medan de rika lever vidare som om inget har hänt? Så vill Frase föra in en politisk dimension till det som redan skrivits om klimathotet och robotteknologin. Mer specifikt handlar detta om att visa på möjligheterna för det han kallar en återuppväckt vänster att placera ojämlika ägarförhållanden och levnadsvillkor i centrum av dubbelkrisens problemställning. Boken är härvidlag ett slags övning i scenariotecknande. Vilka framtider blir möjliga om en sådan politisk organisering lyckas? Vilka tvingas vi uppleva om den misslyckas?

Svaren får vi i form av fyra stiliserade framtidsbilder, tecknade med hjälp av variablerna överflöd, knapphet, jämlikhet och hierarki. De kallas i tur och ordning kommunism, rentism, socialism och exterminism.

I den kommunistiska framtiden, präglad av överflöd och jämlikhet, har automatiseringen städslats i hela mänsklighetens tjänst och lönearbetet utraderats. Vilka möjligheter till mening finns i en värld bortom arbetet och det kapitalistiska samhällets grundstruktur, frågar Frase, och resonerar utifrån konflikter kring andra statushierarkier än de monetära. Den rentistiska framtidsbilden skisserar hur automatiseringens frukter kan komma att låsas in bakom upphovsrättslagstiftning och på så vis fördjupa klyftorna i takt med att människor blir alltmer överflödiga för produktionen av välstånd. Frases socialistiska framtid visar hur ett samhälle efter kapitalismens slut kan hantera klimatkrisen genom att bryta med gamla tankefigurer som idealiserar naturen och dystopiserar marknaden. Den fjärde framtidsvisionen, exterminismen, gestaltar en värld där resurserna är knappa och ett litet fåtal styr över nu överflödiga arbetare, fruktade och övervakade, till sist utrotade med teknologins hjälp.

Som grund för resonemangen om massutrotningens framtid förevisas läsaren ett kollage byggt av den amerikanska poliskårens militarisering, framväxten av gated communities, klass- och rasrelaterade ojämlikheter i USA:s fängelsesystem, drönarkrigföring och scener från krigen i Irak och Afghanistan.

Den läsare som sökt sig till Frases bok för dessa framtidsbilders skull kommer tyvärr att bli besviken. De är kort sagt inte särskilt väl utförda, både för skissartade och för överdrivet tecknade. Ett visst mått av impressionism hör förstås till genren. Frase betonar också själv att överdrifterna är gjorda i syfte att få bokens poänger att framträda tydligare. Det hjälper dock inte, det stör ändå. Värst är kapitlet om exterminism. Som grund för resonemangen om massutrotningens framtid förevisas läsaren ett kollage byggt av den amerikanska poliskårens militarisering, framväxten av gated communities, klass- och rasrelaterade ojämlikheter i USA:s fängelsesystem, drönarkrigföring och scener från krigen i Irak och Afghanistan. Det är mer än lovligt svagt om det är tänkt att påvisa hur dagens situation skulle kunna utvecklas till en framtid präglad av utrotning i stor skala.

Detta sätter fingret på ett mer genomgående problem: Frase är inte särskilt bra på att kontextualisera och överföra resonemang till konkreta sammanhang. Ambitionen är att skildra framtiden för mänskligheten och planeten, men alltför ofta bygger framställningen på att företeelser från USA görs till universella framtidstendenser. Här finns visserligen pliktskyldiga referenser till andra länder och platser. Genom hela boken tecknar Frase bilden av hur mänskligheten delas upp i de få rika och de många fattiga. Problemet är att det görs för ytligt, på ett sätt som får nyanserna och den globala komplexiteten att försvinna. Kanske har det med Frases marxistiska utgångspunkter att göra, men den mänsklighet han gestaltar framstår som perfekt synkroniserad i stora kollektiv, definierade av sina materiella förutsättningar och ambitioner.

Boken är, skriver Frase i det inledande kapitlet, ett slags social science fiction: varken skönlitteratur, samhällsvetenskap eller futurologi, utan ett försök att utforska möjligheterna att undersöka framtiden med utgångspunkt i skärningspunkten mellan det faktiska och det tänkbara. Frase vill pröva en tes han funnit hos filmvetaren Thom Andersson, som frågat varför vi inte kan uppskatta spelfilmer för vad de avslöjar hos verkligheten, när vi så ofta uppskattar dokumentärer för deras dramaturgi. Genom att göra bruk av fiktionen går det att visa på möjligheterna och alternativen, på världen sådan den skulle kunna vara eller bli.

I denna bemärkelse kan Frases bok relateras till en specifik del av framtidstänkandets långa historia. Han diskuterar det inte själv, men här finns ett tydligt släktskap med tänkesätt som präglade den kritiska framtidsforskning som växte fram under efterkrigstiden, inte minst i relation till det kalla krigets nukleära fallbila. Ett exempel är holländaren Fred Polaks inflytelserika The Image of the Future från 1973, ett annat tysken Robert Jungks idéer om att skapa ett slags kreativa framtidsverkstäder där människor tillsammans skulle föreställa sig möjliga framtider i relation till problem som de identifierat i nuet.

Bilder av framtiden hade i den här traditionen en verklig makt att påverka. Den som föreställde sig framtiden hade tagit det första steget mot att forma den. Fantasin och den mänskliga föreställningsförmågan var därför viktiga delar av framtidstänkandet, men de behövde samtidigt ledas rätt. I utredningen Att välja framtid, som lade grunden för den svenska framtidsstudieverksamhet, som startade 1973, syns sådana resonemang tillvaratagna i en plädering för det konstruktiva framtidstänkandet. Realism var ledordet för umgänget med morgondagen. Framtiden skulle gestaltas på ett sätt som fäste den i nuets sociala och politiska verklighet och samtidigt visade på både begränsningarna och möjligheterna för människans möjligheter att påverka den. Detta krävde förmågan att tänka i både tid och rum. Förmågan att relatera till olika tidsliga skalor och se hur förändringar kunde utspela sig på kort, medellång och lång sikt var viktig. Lika centralt var att man förstod hur skilda utvecklingstendenser fick olika konsekvenser på olika platser.

Denna känslighet för samspelet mellan olika tidsliga och rumsliga skalor och sammanhang saknas ofta hos Frase och det gör allt som oftast också realismen. Bokens grundläggande antagande, att allt behov av mänskligt arbete fullständigt kommer att försvinna till följd av automatiseringen, är snarare ett exempel på motsatsen: att göra avkall på det realistiska till förmån för det fantastiska. Frase påpekar själv att en sådan framtid egentligen inte är möjlig, någon måste ju underhålla och förvalta maskinparken, men menar samtidigt att det får dubbelkrisens problemställning att framträda i skarpare ljus. Det må vara sant, men samtidigt innebär det att de framtidsbilder som han sedan tecknar i alla väsentliga avseenden avlägsnas från de premisser som präglar nuet. Det är enkelt att drömma om en framtid lik den i Star Trek, en återkommande referenspunkt i boken, där föremål kan framställas ur tomma intet och tillgången till energi är gränslös. Men gör sådana drömmar oss verkligen bättre rustade att välja framtid i en värld som för överskådlig tid kommer att präglas av motsatsen?

I Frases sociala science fiction blir det kort sagt genomgående för mycket av fiktionen och för litet av vetenskapen och det sociala. Det är synd, för vid de tillfällen när den här balansgången faller väl ut är resultatet verkligt givande. Bokens bästa kapitel är det som utforskar möjligheterna att uppnå jämlikhet i en värld definierad av ekologiska begränsningar och knappa resurser, den framtid som Frase kallar socialistisk. Här finns en konkretion och en verklighetsförankring som de övriga framtidsteckningarna saknar.

I diskussionen om klimatkrisen påpekar Frase att den stora fråga som den ställer oss inför inte är huruvida mänskligheten kommer att överleva eller inte, utan i stället hur vi kan säkra en sådan överlevnad för alla människor. Det går att föreställa sig en situation där en majoritet av världens befolkning får betala priset för klimatkrisen samtidigt som den mer lyckosamma minoriteten fortsätter att leva i bekvämlighet. Frågan är om det är så vi vill ha det. Att formulera det så ger inte bara konkretion och mänskligt djup till ett problemkomplex som ofta präglas av abstraktioner. Fram träder också en bild av nuet som en situation där vi väljer framtid.

Jag uppskattar hur Frase på detta sätt pläderar för ett framtidstänkande i relation till klimathotet som varken tar formen av det han kallar undergångsfabler å ena sidan eller korkad positivism å den andra. Medvetenhet om klimatkrisens spännvidd och skrämmande komplexitet förenas i stället med tillförsikt när det gäller möjligheterna att hantera dem. Budskapet är att vi visserligen står inför en omställning som kommer att förändra våra samhällen i grunden, men att sådana förändringar alltid är oundvikliga när vi talar om tidsperioder som spänner över decennier eller sekler. För den som i början av det förra århundradet funnit tecken på vad som väntade under dess första fem decennier – ”Två världskrig! Ett industrialiserat folkmord! Kärnvapen!” – hade framtiden knappast, skriver Frase, framstått som mer möjlig än vad den gör i dagens diskussioner om klimatet.

Trots sina brister är Fyra framtider ändå en läsvärd bok. Social science fiction som genre har ett givet värde, särskilt som den tvingar läsaren att tänka på relationen mellan nuet och framtiden. Även om man nu tycker att Frases framtidsbilder inte räcker hela vägen är det utan tvekan nyttigt att för sig själv formulera varför. När man gör det ägnar man sig åt det slags tänkande på framtiden som han velat inspirera till.

Dessutom är de resonemang som Frase för i det avslutande kapitlet värda att ta på allvar. Här tillförs den komplexitet som ofta saknas i resten av framställningen. Diskussionen om hur de fyra framtider han tecknat förhåller sig till varandra, och hur de kan komma att avlösa varandra i sekvenskedjor vi först kanske inte tänker oss, är kittlande. Den exterministiska framtidens utrotning av de tärande kan paradoxalt nog avlösas av den sortens egalitära överflödssamhälle som Frase kallar kommunistiskt, vilket sedan i sin tur kan övergå i en tillvaro av mer knappa resurser om tillgången på råmaterial och energi förändras. Poängen är att vi inte kan veta och att vi just därför måste fortsätta föreställa oss framtiden.

Detta är också bokens imperativ. Det är ingen slump att den gemensamma nämnaren för bokens optimistiska framtidsbilder är att människor där har gått samman och tillsammans valt riktning för framtiden. I detta ekar Frases slutsatser som präglade 1970-talets framtidsforskning, men som sedan dess alltmer tycks ha försvunnit ur samtalet om framtidsfrågorna. Att så har skett är olyckligt, inte minst eftersom idén om framtiden som ett gemensamt problem för oss att lösa får den att te sig påverkansbar på ett sätt som undergångsvisioner eller utvecklingsoptimism inte gör.

Bokens avslutande kapitel får mig till sist att undra om inte ett mer fruktbart sätt att ta sig an framtidsproblematiken vilar där. Fantasier om världen i en fjärran framtid i all ära, men är inte det verkligt nödvändiga framtidstänkandet snarare förknippat med den mer omedelbara framtiden? Vad väntar oss om fem år, om tio? Hur går det egentligen till när övergången från en tid till en annan sker? Jag önskar att Frase hade tagit de avslutande resonemangen om framtidstänkandets gränser och möjligheter till utgångspunkt och fokuserat på att utforska skarven mellan nutiden och framtiden. Det hade borgat för en bok som på ett vis varit mer intressant än denna, men mer krävande både för läsarna och författaren.


Gustaf Johansson

Gustaf Johansson är doktorand i historia vid Uppsala universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  4. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist