Föregående

nummer

Tisdag 26 september 2017

3/2013

Tema: Resultaten inom skolan har sjunkit och det har också försäljningen av läromedel. Finns det kanske ett samband?
Konstarterna & medier
Carl-Johan Malmberg
Stjärnan i foten
Dikt och bild, bok och tanke hos William Blake
W&W | 457 s | Isbn 9789146220763
Recensent: Thomas Götselius
Fantasin tillåter oss att göra allt på nytt

Med Malmbergs studie gör poeten och konstnären William Blake (1757–1827) sitt senkomna inträde på den svenska scenen. Boken är ett kraftprov som lyckas  förena bildanalys och textanalys. Tron på fantasin som en skapande urkraft fick Blake att trotsa traditionen. 

William Blake (1757–1827) hör till de mest egenartade poeterna och konstnärerna i sin generation. Eller bör man kanske hellre säga i vår tradition? Under sin levnad betraktades den blide Londonbon som en obetydlig särling, vilket fick till följd att hans verk förblev okänt utanför en trängre krets av vänner och mecenater. När bilderna och texterna efter hans död började spridas kom de emellertid att slå världen med häpnad. Hur var det möjligt att detta överdådiga och oändligt sammansatta verk hade kunnat undgå upptäckt? Alltsedan William Butler Yeats i början av 1900-talet lyfte fram Blake som en av de stora visionärerna har hans stjärna varit i stigande. I dag betraktas han som en av de stora i den västerländska traditionen, ständigt aktuell inte bara i de akademiska kretsloppen, utan också i de populärkulturella, där hans visionära fantasi kommit att inspirera allt från storsäljande deckarförfattare till snävt nischade skivomslagsmakare i metalsvängen.
Men inte så i Sverige. Man får nog säga att den moderna Blake-receptionen aldrig riktigt nått fram till oss annat än som pliktskyldiga notiser i litteraturhistoriska översikter. Yeats svenska motsvarigheter har alla funnit sina visionära valfrändskaper på annat håll, framför allt i fransk eller tysk tradition, om man nu inte gripit tillbaka på den inhemske andeskådaren Swedenborg, som för övrigt var en av Blakes egna inspiratörer. William Blake har därmed blivit ett namn som i realiteten endast förknippas med några glimrande formuleringar (”To see a world in a grain of sand/And a heaven in a wild flower,/Hold infinity in the palm of your hand,/And eternity in an hour”), en handfull dunkla dikter (”The Tyger”) och ett par ikoniska bilder (”Darwin”). Det sammanhang de ingick i har förblivit okänt, det verk som ger dem deras mening obelyst.

Men nu är situationen en annan, för att uttrycka det försiktigt. Med Carl-Johan Malmbergs mäktiga studie, Stjärnan i foten. Dikt och bild, bok och tanke hos William Blake, gör poeten och konstnären sitt senkomna inträde som vår samtida. Efter dryga 400 sidor lång nedstigning i mystikern Blakes främmande världar rundar Malmberg av med att hävda att han är ”den rikaste och mest uppfordrande gestalten i vår egen tids konst och poesi”. Det är en slutsats som man både kan och vill invända mot, men förtjänsten i Malmbergs studie ligger inte så mycket i denna värdering som i hans kritiska iakttagelseförmåga. Att lyckas legera ett lika sinnrikt som sinnligt bildstudium med en närmast taktil textanalys är inte alla förunnat, men här sker det på snart sagt varje sida. Malmbergs bok bottnar i en kompromisslös beläsenhet och ett aldrig sinande estetiskt engagemang. Det är helt enkelt fråga om ett kritiskt kraftprov, som dessutom materialiserats i ett praktverk signerat formgivaren Annika Lyth.

Stjärnan i foten är en studie av Blakes verk, utförd som en lång räcka exemplifierande läsningar. Det innebär att livet och tiden hamnar i bakgrunden, även om de då och då inkallas som stöd i läsningen. Det innebär också att de enskilda exemplen läses mot verket som helhet. Malmberg förutsätter med andra ord att allt hänger samman och att Blakes många texter och bilder ytterst kan förstås som en enda – låt vara ofta motsägelsefull – utsaga. Till sitt stöd har han tagit den omfattande Blakeforskningen, som anförs initierat i utförliga noter (men tyvärr inte i någon avslutande litteraturlista). Till inspiratörerna hör Harold Bloom, Michael Fried, René Girard och Camille Paglia.

Vad kännetecknar då detta besynnerliga verk? Blake är aldrig elegant, måttfull eller balanserad, han är tvärtom kärv och obändig. Han trotsar avsiktligt den goda smaken, skriver Malmberg. Det är träffande. Blake hör till den romantiska generation som upphörde att skriva vidare på litteraturens nedärvda mytkomplex. I stället tog man sig den konstnärliga friheten att skapa egna myter. I Blakes fall yttrade sig detta mytopoetiska arbete i ett slags alternativt universum, där en auktoritär demiurg kallad Urizen står för det rationella skapandet, medan en gestalt kallad Orc representerar den revolutionära principen och en smed, Los, blir den visionära ljusgestalten.

Om Urizen, Orc, Los och andra skrev Blake en rad stora episka dikter, som samtidigt var egenhändigt illustrerade och tryckta böcker. Exakt hur gestalterna ska förstås är föremål för en av Blakeforskningens många trätor, men helt klart är att den visuella framställningen av dem saknar just den balans och elegans man under 1700-talet förknippat med de sköna konsterna. I själva verket framträder de som ett slags fantasyfigurer i en alternativ Bibel, ett drag som understryks av att den moderna fantasygenren tycks ha hämtat inspiration både när det gäller namngivning och konstnärligt uttryck från Blake.

Apropå fantasy ser Malmberg just fantasin eller ”inbillningskraften” som ett nyckelbegrepp i Blakes verk. Den är skapelsens urkraft, det gudomliga hos människan, hennes poetiska och visionära förmåga, hennes obegränsade bild- och ordskapande. I sin tro på den blir Blake en oppositionell poet som trotsar traditionen och konventionen. Allt kan göras på nytt, ja, det måste göras på nytt, för bara så kan människan vara sin inre kraft trogen och förverkliga sig som den gudomliga varelse hon är. Med ett sådant credo blir all traderande konst ett svek inte bara mot inbillningskraften utan mot människan själv.

Att Blakes konst upplevs som stötande för den goda smaken hänger således samman både med hans mytopoetiska projekt och hans tro på inbillningskraften. Allra tydligast blir detta i hans gestaltning av människokroppen. Malmberg påpekar att den idealiserade nakna manskroppen, the male nude, är ett grundelement i Blakes bildvärld. Men omsatt i den visionära fantasin bearbetas denna kropp på ett sätt som är främmande för det nyklassiska kroppsideal konstnären utgick ifrån. Blake driver sin konst mot det sublima, det vill säga det oändliga och gränslösa, men hos honom antar detta andra en extrem tydlighet. I framställningen av den nakna manskroppen missar således inte konstnären att förstora någon muskel, hur liten den än må vara. På tvärs mot den klassiska måttfullheten fyller Blake sina böcker med bilder på deffade kroppsbyggare i lika dunkelt som kaotiskt universum.

Vad signalerar dessa kroppar? I Blakeforskningen har frågan om de homosociala, men också homosexuella inslagen i verket diskuterats flitigt på senare tid. Även Malmberg bidrar med ett intressant kapitel i ämnet. Det är uppfinningsrikt och träffande på många sätt, men samtidigt undrar jag om inte sökandet efter indicier där blir onödigt närsynt och förbigår det uppenbara, nämligen konstnärens upptagenhet vid the male nude. Vad är det som pågår i Blakes bilder om inte ett slags ­sakralisering av den erotiserade manskroppen? Ett annat slående faktum är Blakes ointresse för den nakna kvinnokroppen. I den mån han alls försöker gestalta den framstår den närmast som en avkönad manskropp.

Men Malmbergs bok är lika mycket en bok om texter som om bilder. Han tolkar partier ur labyrintiska epos som Songs of Innoncence and Experience, Milton och Jerusalem (ett diktregister hade varit värdefullt). Här framträder han som en prövande läsare, som hellre låter tolkningen löpa vidare än att låsa fast den vid en entydig mening. Det är förstås klokt och kanske är något annat heller inte möjligt. Blakes verk är milt uttryckt symboltyngda, men tycks samtidigt inte fungera i enlighet med kända symboliska scheman som till exempel allegorin. Det gör Blakes läsare till en ständigt otillfredsställd uttolkare. I själva verket kan man se stora delar av Blakeforskningen som en effekt av en tolkningsmani: man försöker lägga fast en betydelse som inte låter sig läggas fast, vilket ger upphov till nästa försök och nästa och nästa…

Även i Malmbergs bok finns det inslag av detta, men här finns också andra symptom på texternas undanglidande karaktär, nämligen de återkommande utsagorna om verkets djup och den oerhörda komplexiteten i författarens filosofi. Malmberg gör sitt bästa för att förstå mystikern, men för egen del kan jag mitt i dessa mödor inte frigöra mig från känslan att Blake bara är en av det slutande 1700-talets många religiösa entusiaster vilkas texter drar iväg i ett slags egendynamik. Vad är det filosofiska djupet i detta om inte bara ett annat namn för den semantiska obestämbarhet som tycks vara texternas konstruktionsprincip?

På ett annat plan kan betydelseglidningen ses som en effekt av Malmbergs hermeneutiska upptagenhet med verket. Hade han klivit utanför detta och satt in det i en historisk kontext, säg den frihetliga kristendomen eller den politiska radikalismen, hade texternas betydelse lagts fast (säkerligen på bekostnad av deras estetiska särart). Men då hade det också blivit en helt annan bok än den Malmberg eftersträvat.

Ändå gör Malmberg just detta i ett av sina kapitel. Han lämnar meningsspelet därhän och skildrar i stället hur Blake skapade sina böcker rent tekniskt. Blake är en mediehistorisk undantagsgestalt, då han kontrollerade hela den konstnärliga processen från idéarbete över genomförande till spridning. I en tid när massframställningen av böcker och andra tryck ökade lavinartat gick Blake helt enkelt mot strömmen: från mekanisk reproduktion till personligt hantverk. Det han gjorde var noga taget inte bara att skriva poesi eller att måla bilder: det var att genom en egenutvecklad teknik (av Malmberg kallad relieftryck) etsa och trycka dittills aldrig skådade bokkonstverk, där varje exemplar var unikt. Därmed grundlade han också det konstnärliga fenomen som i dag kallas artists’ books. Detta om ingenting annat gör William Blake till den alldeles unika gestalt han är i vår tradition.

Thomas Götselius är biträdande lektor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet samt kulturskribent i Dagens Nyheter.

– Publ. i Respons 3/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet