Föregående

nummer

Torsdag 24 augusti 2017

1/2017

Tema: Managementindustrin är nästa krisbransch.
Utbildning
Malin Alkestrand
Magiska möjligheter
– Harry Potter, Artemis Fowl och Cirkeln i skolans värdegrundsarbete
Makadam | 349 s | Isbn 9789170612251
Recensent: Maria Jönsson
Fantasyn kan hjälpa läsaren få syn på maktförhållanden

Malin Alkestrand hävdar i sin avhandling att fantasygenren ger möjlighet att väcka diskussion om värdegrundsfrågor i skolan. Avhandlingen har många förtjänster, men saknar en genomlysning av värdegrunden som i framställningen blir en odiskutabel storhet. En kritisk diskussion om fantasygenren som bärare av ideologier i sig hade också varit på sin plats.

Som både forskare och lärare i litteraturvetenskap blir jag glad av att läsa Malin Alkestrands avhandling om fantasylitteraturens didaktiska potential. De studier om fantasy som hittills gjorts är av någon anledning antingen i uppsats- och artikelformat eller i populärvetenskaplig tappning, mera sällan i den vetenskapliga monografins form. Fältet är internationellt sett stort, men i Sverige har intresset varit förhållandevis svalt, även om föregångare som Ying Toijer-Nilsson, Maria Nikolajeva, Göte Klingberg och Stefan Ekman kan nämnas. Alkestrands studie är den första avhandlingen på svenska om genren. Hennes didaktiska perspektiv är särdeles välkommet eftersom forskningen om relationen mellan fantasylitteratur och litteraturundervisning är försvinnande liten, trots barnläsarnas stora intresse för genren.

Att forskningsämnet är angeläget står alltså tydligt och klart. Alkestrand har dessutom ett specifikt litteraturdidaktiskt ärende, nämligen att undersöka hur fantasylitteratur kan fungera som utgångspunkt för skolans värdegrundsarbete. I både grundskolans och gymnasieskolans läroplaner finns återkommande formuleringar om skolans uppdrag att arbeta med så kallade värdegrundsfrågor. Dessa frågor om bland annat demokrati, mänskliga rättigheter och alla människors lika värde ska aktualiseras av lärare i alla ämnen och är alltså inte specifikt knutna till svenskämnet.

Alkestrand menar dock att just svensklärare via skönlitteratur har speciellt goda förutsättningar att arbeta med värdegrundsfrågor. Alkestrand skriver in sig i den etiska vändning som pågått inom litteraturvetenskapen de senaste decennierna och som argumenterar för att skönlitteraturen är en särskild kunskapsform för etiska spörsmål – vilket ger svenskläraren en unik möjlighet att på ett integrerat sätt arbeta med värdegrunden i litteraturundervisningen.

Alkestrand vill dock inte komma med några ”quick fixes”, didaktiska modeller eller enkla ”råd och tips” till svenskläraren. I stället vill hon genom en egen analys av fantasylitteratur synliggöra hur denna litteratur arbetar med värdegrundsfrågor. Indirekt bereder hon så att säga mark för den lärare som vill styra in litteraturundervisningen mot dessa frågor och visar hur fantasyn lämpar sig för detta arbete. Det är ett tydligt och renhårigt upplägg – måhända blir man som lärare besviken över bristen på handfasta råd eller modeller för undervisning – men å andra sidan blir man grundligt förberedd för att själv tänka vidare och utforma sin litteraturundervisning med sikte på värdegrundsfrågorna.

Tre bokserier står i centrum för undersökningen: J.K. Rowlings Harry Potter-serie, Eoin Colfers Artemis Fowl-serie och Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Engelsforstrilogi. Dessa tre serier undersöks i tre tematiska analyskapitel som vart och ett fokuserar på olika värdegrundsfrågor: demokrati, mänskliga rättigheter och kulturell mångfald. Urvalet motiveras bland annat genom att dessa serier har haft ett stort genomslag och är populära, att de representerar olika geografiska och språkliga kontexter och riktar sig både till barn (Harry Potter- och Artemis Fowl-serien) och till ungdomar (Engelsforstrilogin).

Alkestrand placerar sig alltså i ett litteraturdidaktiskt och teoretiskt forskningssammanhang där frågor om litteraturläsningens koppling till etiska frågor står på spel. Hon förhåller sig både till erfarenhetspedagogikens betoning på litteraturens koppling till läsarens erfarenheter och igenkänningsförmåga och till den litteraturvetenskapliga forskning som tvärtom vill lyfta fram litteraturens förmåga att främmandegöra det vardagliga. Det kan tyckas motsägelsefullt och är det också i viss mån. Avhandlingen har en tendens att släta över teoretiska problem i stället för att diskutera och undersöka dem.

Men det Alkestrand vill komma åt är fantasylitteraturens möjlighet att väcka tankar och diskussion om värdegrundsfrågor och denna diskussion kan uppstå både genom igenkänning och genom främmandegöring. Genom att läsa fantasylitteratur uppmuntras läsaren att sätta sig in i främmande världar, känna igen sig i och sympatisera med karaktärer och sammanhang som i förstone kan tyckas avlägsna. Samtidigt är de främmandegörande aspekterna också viktiga. I mötet med det främmande tvingas vi som läsare ut ur vår vardagsverklighet och får distans till det vi tar för givet, vilket lockar fram vår förmåga att kritiskt värdera det. Alkestrand tycks på goda grunder mena att båda dessa läsprocesser – igenkänning och främmandegöring – är nödvändiga i ett arbete med värdegrundsfrågor.

Hon menar därtill att fantasylitteraturen har något specifikt att bidra med, eftersom den just spelar med relationen mellan en vanlig vardagsvärld och en främmande värld och alltså uppmuntrar läsaren både till igenkänning och kritisk reflektion. Alkestrand lyfter i det här sammanhanget in allegoribegreppet och menar att fantasyn arbetar allegoriskt. Den förbinder den främmande världen med läsarens vardagsvärld och möjliggör för läsaren att få syn på och förhålla sig till det hon annars tar för givet.

I de tre analyskapitlen gör Alkestrand läsningar av bokserierna med sikte på de värdegrundsfrågor som handlar om demokrati, mänskliga rättigheter och kulturell mångfald. Hon diskuterar hur bokserierna tar sig an dessa frågor på både en explicit och en implicit nivå. Hon visar att det som en bokserie explicit påstår sig vilja göra kanske inte alls realiseras på en implicit och mer grundläggande nivå. När det gäller Harry Potter visar Alkestrand i kapitlet om demokrati till exempel att serien visserligen skildrar ungdomsuppror och stöder ungdomarnas rätt att göra revolt mot vuxna som missbrukar sin makt. Men på en annan nivå återinstallerar serien ändå vuxenmakten; det är bara de orättfärdiga vuxna som ska detroniseras, inte de ansvarstagande. Ungdomsrevolten blir så att säga domesticerad – den understöds så länge den ligger i de goda vuxnas intresse.

I kapitlet om mänskliga rättigheter undersöker hon mer genrespecifikt fantasylitteraturens användning av magi och den didaktiska potential denna magi erbjuder. Genom att ge karaktärerna magiska krafter visar serierna på möjligheten att lyfta sig ur sin bestämning (i termer av till exempel klass, ålder eller kön) och omförhandla maktförhållanden. Fantasyn visar alltså att makt är förhandlingsbart. Samtidigt hjälper fantasylitteraturen läsaren att få syn på de mer objektiva och seglivade strukturer som hindrar karaktärerna från att, trots magin, förändra sin maktposition. Alkestrand visar bland annat att den nya sociala position som karaktären Anna-Karin i Engelsforstrilogin uppnår med magins hjälp i själva verket endast är temporär. De sociala krafter som håller henne tillbaka kan inte upplösas med hjälp av magi utan måste hanteras på andra sätt. Alkestrand menar att läsaren den vägen – genom att engagera sig i Anna-Karins situation och se vad som är möjligt och inte möjligt att åstadkomma – kan få syn på de objektiva maktförhållandena i den egna verkligheten.

Analyserna frilägger alltså romanernas sätt att arbeta med värdegrundsfrågorna på olika nivåer. De inkonsekvenser, motsättningar och dubbla budskap som Alkestrand finner bildar en bra utgångspunkt för diskussioner om värdegrunden.

Avhandlingen har många förtjänster. Den tar fantasygenren på allvar och visar att den är angelägen i litteraturundervisningen. Den lyfter de genrespecifika dragen – förmågan att skapa både igenkänning och förfrämligande – som en didaktisk styrka snarare än en svaghet.

Men framför allt tar den sig an och synliggör värdegrundsarbetet som ett angeläget område för såväl litteraturvetare och litteraturdidaktiker som lärare. I stället för att ta omvägar runt de ofta luddiga och oklara formuleringarna i läroplanerna om allas lika värde, om demokrati och mänskliga rättigheter får man efter att ha läst Alkestrands avhandling lust att arbeta mycket konkret med värdegrundsfrågor utifrån skönlitteratur i klassrummet.

I dag, när svenskämnet riskerar att alltmer reduceras till ett färdighetsämne i läsförståelse, när skönlitteraturens plats i ökad utsträckning ifrågasätts och romanläsningen får stå tillbaka för andra medier, känns det uppfriskande med en studie som argumenterar för att just litteraturundervisningen är oumbärlig för skolans övergripande uppdrag att utbilda och fostra framtidens samhällsmedborgare. Genom sina nyanserade analyser visar Alkestrand också att ett fokus på värdegrundsfrågor inte med nödvändighet betyder att tolkningen behöver bli reducerande och instrumentell. Hennes tolkningar släpper snarare ut dessa romaner ur underhållningsfacket och visar hur de gestaltar frågor högaktuella för vår tid.

Jag önskar dock att Alkestrand hade vågat gå mer i närkamp med själva föreställningen om värdegrunden och hur den kommer till uttryck i läroplanerna. Det är först i det sista tematiska kapitlet om kulturell mångfald som hon på allvar problematiserar läroplanernas etnocentriska utgångspunkter. Alkestrand beskriver i övrigt läroplanernas formuleringar som oprecisa och lyfter fram svårigheten för lärare att veta hur man ska arbeta med och omsätta värdegrunden i praktiken. Men hon gör själv få ansatser att vare sig precisera eller problematisera idén om en gemensam värdegrund som skolan ska förmedla. Talet om mänskliga rättigheter, allas lika värde och demokrati är ju å ena sidan vackert, men å andra sidan har samma retorik genom västvärldens historia använts för att begå oräkneliga grymheter. Oviljan att gå i närkamp med det idékomplex som omgärdar föreställningen om en värdegrund är avhandlingens stora brist. I stället för att – med skönlitteraturens hjälp – genomgående problematisera vad demokrati egentligen är, vad mänskliga rättigheter är och så vidare, behandlar Alkestrand dessa fenomen på samma undvikande sätt som läroplanerna gör. Värdegrunden blir en odiskutabel storhet som inte utsätts för kritisk genomlysning och historisering.

Jag saknar också ett mer reflekterat förhållningssätt till själva fantasygenren. Alkestrand visar förtjänstfullt på de genrespecifika drag som gör genren lämpad för värdegrundsarbete. Men jag hade gärna sett att hon också diskuterat svårigheterna med genren i förhållande till värdegrunden. Alkestrand frilägger på ett utmärkt sätt de ideologier och diskurser som verkar i de enskilda bokserierna, men utsätter inte själva genren för en motsvarande ideologikritisk analys. Anlägger man ett historiskt genreperspektiv på saken skulle man kunna hävda att genrer också i sig själva är förmedlare av ideologier. Fantasyn är trots allt förbunden med sagans och äventyrsromanens världsbild och individsyn, där fasta polariteter som ont–gott, ljus–mörker tillsammans med tron på individens öde är bärande. Dessa genrespecifika drag torde innebära särskilda utmaningar för värdegrundsarbetet, vilket studien hade vunnit på att synliggöra.

Maria Jönsson är docent i litteraturvetenskap vid Institutionen för kultur- och medievetenskaper vid Umeå universitet.

 

– Publ. i Respons 1/2017

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet