Föregående

nummer

Tisdag 26 september 2017

6/2013

Tema: Det är inte driftiga entreprenörer som driver den tekniska utvecklingen framåt. Genombrotten görs i statens regi.
Historia
Christer Ericsson
Bandybaronen i folkhemmet
Familjen De Geer, bruket och folket
Carlsson | 266 s | Isbn 9789173315593
Recensent: Gunnar Wetterberg
Fascinerande historia om bruk och bandy men illa berättad

I grund och botten har Christer Ericsson skrivit en krönika om Lesjöfors bruk och dess relation till samhället och bandyn. Han vill emellertid också beskriva något mer allmänt men övertygar inte om sina teser och som läsare vet man ofta varken ut eller in.

I sin nya bok Bandybaronen berättar Christer Ericsson en fascinerande historia. I början av 1920-talet var Lesjöfors bruk i allvarlig gungning. Det fanns långt gångna planer på att skilja av skogen och lägga ned metallhanteringen. Baron Gerard De Geer kom först som anställd disponent, men tog sedan över ägandet. Gamle baron, som han så småningom kallas i boken, var en levande och aktiv kraft i brukets och samhällets liv ända till sin död vid över 90 års ålder 1980. Han deltog i arbetsfredskonferenser och inspirerades av mellankrigstidens mondism, han lät bruket gå långt in i samhällets välfärd. Inte minst engagerade han sig för traktens bandylag – Lesjöfors höll sig bland de främsta lagen i landet, med återkommande sejourer i högsta serien. Sonen Lars tog så småningom över som disponent, innan han blev försvarsminister i (fp)-regeringen 1978–79, trots att han själv varit kritisk mot faderns tidsslukande engagemang som liberal riksdagsman.

Hur ska man karakterisera boken? I grund och botten är det en krönika. ­Ericsson har intervjuat Gerard De Geer jr, bläddrat i tidningsläggen och läst mängder av protokoll. Med detta som grund berättar han i kronologisk följd historien om brukets utveckling, från den första krisen, återhämtningen, de goda åren efter andra världskriget, in i 1970- och 1980-talets strukturomvandling, med bandyn och de stora brukskalasen som återkommande krydda och underhållning. Länge är bristen på arbetskraft och bostäder de största problemen, men sedan krisen strypt det mesta av verksamheten har Lesjöfors blivit avfolkningsbygd. Det är välskrivet, trevligt och ställvis rätt underhållande.

Problemet är att författaren inte nöjer sig med det. Av och till gör han anspråk på att generalisera och beskriva något mer allmänt, men överlag räcker framställningen inte till. I epilogen talar Christer Ericsson om Lesjöfors som ”ett bland många industriella mönstersamhällen som byggdes under en expansiv epok i svensk historia”, men kruxet är att boken inte riktigt lyckas övertyga läsaren om detta. Visserligen betonar Ericsson här och var hur typiskt Lesjöfors var, men det är ont om beläggen. Samtidigt förvirrar han läsaren genom att trycka på hur speciell inte minst Gerard De Geer var, men inte heller i det fallet styrker han det med genom­arbetade och systematiska jämförelser.

Det kan ha med materialvalet att göra. Det är en bok som skummar på ytan, som gör en syntes av ett antal berättelser och andra synteser, men som inte riktigt förmår övertyga om sina teser, trots närmare 900 fotnoter. Klipp, protokoll och PM dominerar, men det saknas räkenskapsmaterial som belyser brukets ekonomi och kommunalt material som gör det begripligt hur baronernas offentliga motpart resonerat och agerat. Det saknas också material som belyser hur resten av Sverige och liknande orter utvecklats. Här och var finns det en referens till någon enstaka uppgift i ett översiktsverk eller någon annan monografi, men det räcker inte för att placera in Lesjöfors i ett sammanhang över tiden.

Kanske är det den vindlande berättelsen som ställer till det. Det är kronologin som gäller, men det är inte alltid så lätt att förstå varför han växlar mellan olika teman. När samma fråga återkommer är det inte alltid så lätt att få utsagorna att stämma. Tidigt låter Ericsson gamle baron slå fast att Lesjöfors inte värvar spelare, utan håller sig till brukets egna, men sedan börjar beskeden glida, ända därhän att sonsonen konstaterar att jodå, nog värvade man, med jobb som lockbete och ibland pengar därtill. På sidan 41 donerade gamle baron pengar för att köpa ett semesterhem, men intresset svalnade, köpet blev inte av och omvandlades till ”Gerard De Geers donationsfond 1961”, men på sidan 55 ledde samma belopp i gåva till köp av ålderdomshemmet Gåsborn för ”att anlägga ett semesterhem, ett projekt som kunde realiseras 1961”. Läsaren vet varken ut eller in, och undrar hur det egentligen förhåller sig med andra uppgifter i boken.

Det är synd, därför att det finns åtskilliga iakttagelser och uppslag som hade varit värda att föras vidare. I olika sammanhang går bruket in, genomför och betalar projekt, helt eller delvis, från bostäder till idrottsplaner, simhall, musikliv och yrkesskola, som kommunerna normalt stod för på andra håll. Hur vanligt var detta i brukssamhällena? Hur resonerade kommunen? Kommunens agerande behandlas mycket styvmoderligt, trots att det verkar ha funnits en del starka politiker – i förbifarten noterar Ericsson att det kommit både riksdags- och landstingsmän från orten.

Gerard De Geers ekonomi verkar ha varit ganska äventyrlig. Tidigt i historien drog hans svärfar, bankiren Richard Hägglöf, öronen åt sig och ville inte finansiera mågen. I slutet av livet har De Geer borgat för olika ömmande projekt och blir satt under förmyndare, när han har 2,5 miljoner i personliga skulder. Men varken baronens eller brukets ekonomiska förhållanden blir någonsin ordentligt utredda, fast de rimligtvis borde kunna kasta ljus över många av de förhållanden som behandlas.

Vad bruket tillverkade vid olika tidpunkter blir bara glimtvis belyst. Ibland säljer man några tusen hektar skog, så småningom tillverkar man olika slags fjädrar åt bilindustrin, det finns tydligen också ett sågverk och man säljer tidvis något slags trävaror – men hur utvecklades produktionen över tid, och hur förhöll sig Lesjöfors i olika skeden till marknaden och konkurrenterna? Ibland nämns det, men man anar att det bara blir av när Ericsson hittat någon förbiflygande uppgit att excerpera ur tidningar eller promemorior.

Vilken roll spelade facket? Metalls avdelning 65 hotade med strejk 1924, men blåste av den när De Geer tog över. Facket sätter sig i en bostadsnämnd tillsammans med företaget för att fördela brukets bostäder, man accepterar löneavdrag och söndagsarbete för att stödja bandylaget, de anställda tecknar företagets förlagslån när det är svårt att få finansiering på annat håll, och till 50-årsjubiléet ber man baron skriva inledning i minnesskriften. Men så småningom kärvar det. Avdelningsordföranden angrips som illojal 1970 när han är skeptisk till ledningens planer – en skepsis som kanske inte var obefogad, när det sedan gick som det gick, men trots att Ericsson anger avdelningens protokoll som källa har han inte grävt djupare i ­fackets bevekelsegrunder och agerande.

Ett av bokens bäst genomförda teman är kvinnornas ställning, från arbetarkommunens skepsis mot kvinnoklubbisternas önskemål att få vara med i politiken, över frågan om kvinnornas plats på bruket, till kvinnorna i sporten.

Detta är en bok som nog vill vara mer än en vanlig bygdebok och också skulle ha kunnat bli det. Haken är att Christer Ericsson inte riktigt kunna bestämma sig för vad. Den kommer nog närmast en biografi över Gerard De Geer sr, men blir inte riktigt det heller – ibland närmar den sig en brukshistoria, ibland en bok om idrottens roll som identitetsskapare. Det är nöjsam läsning, men det kunde ha blivit mer.

Gunnar Wetterberg är författare, senast till boken Wallenberg – Ett familjeimperium.

– Publ. i Respons 6/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet