Föregående

nummer

Onsdag 16 augusti 2017

5/2013

Tema: Tyskland är nu Europas maktcentrum, men varken tyskar eller det övriga Europa tycks vara beredda att acceptera detta faktum.
Historia
Renée Frangeur
Kerstin Hesselgren
Den gränsöverskridande politikern.
Carlssons | 185 s | Isbn 9789173315616
Recensent: Ann-Sofie Ohlander
Feministisk pionjär och politisk vilde

Kerstin Hesselgren var pionjär inom flera områden. År 1912 blev hon Sveriges första yrkesinspektris och arbetade inte minst för bättre förhållanden för kvinnorna inom industrin. År 1921 valdes hon in i första kammaren och satt som politisk vilde där längre än någon annan. Åtskilligt har skrivits om henne men först nu blir hon föremål för en fullständig biografi. Hennes politiska verksamhet står i fokus för Renée Frangeurs undersökning, som är noggrant genomförd och väldokumenterad. De teoretiska avsnitten är emellertid inte lika övertygande.

År 1922 gjorde fem kvinnor sitt inträde i den svenska riksdagen, fyra i andra kammaren och en, Kerstin Hesselgren, i första. Där kom talmannen Hugo Hamilton i beråd om hur han nu skulle tilltala ledamöterna. ”Mina herrar”, bestämde han, skulle det bli också i fortsättningen – bara en enda dam hade ju blivit invald. Detta talmannens osynliggörande återberättas av historikern och genusforskaren Renée Frangeur i boken Kerstin Hesselgren – Den gränsöverskridande politikern. En biografi. Frangeur har, inom parentes sagt, inte noterat att de övriga manliga riksdagsledamöterna tog efter talmannen. ”Mina herrar!” var också i fortsättningen gängse apostrofering i första kammaren.

Kerstin Hesselgren (1872–1962) var pionjär inom en rad områden och kallades ofta ”Kerstin den första”. Åtskilligt har skrivits om henne tidigare, men hon har inte ägnats en mera fullständig biografi. Hennes politiska verksamhet är tyngdpunkten i Renée Frangeurs framställning. Frangeur har tidigare i sin doktorsavhandling analyserat 1930-talets Kvinnoarbetskommitté, som föregicks av riksdagsmotioner om att begränsa gifta kvinnors arbete utanför hemmet. Kerstin Hesselgren var ordförande i kommittén och resultatet blev motsatt motionernas syfte. År 1938 förstärktes gifta kvinnors anställningstrygghet genom förbudet att avskeda arbetstagare på grund av trolovning, äktenskap eller graviditet.

Med avhandlingen väcktes alltså Frangeurs intresse för Kerstin Hesselgren som politiker. En väsentlig bakgrund till det politiska engagemanget finner hon redan i barndomen. Hesselgren växte upp i en stor familj i bruksmiljö. Fadern var läkare. Han blev en idealgestalt för dottern, som följde honom i hans yrkesutövning och på det sättet fick inblick i bruksarbetarfamiljernas levnadsvillkor.

Ur den erfarenheten växte ett ­socialt engagemang som följde henne genom livet. Hon ville bli läkare som fadern, men ansågs, eller ansåg sig själv, som för klen för läkarstudierna – ett vanligt argument mot flickors utbildning på den tiden. Detta hindrade henne dock inte från att utbilda sig först till fältskär, sedan till sjuksköterska. I samband med en utbildning till hushållslärare följde hon också kurser i hygien vid Karolinska institutet. Under åtta år var hon föreståndarinna för ”Högre folkskolan för flickors hushållsarbete” i Stockholm. Hon engagerade sig i Centralförbundet för Socialt Arbete. Stipendier möjliggjorde studieresor för utbildning i hygien i flera länder.

År 1902 kunde Hesselgren via ett stipendium från Fredrika Bremerförbundet börja en flerårig utbildning till ”Sanitary inspector”, yrkes- och bostadsinspektris, i London. Där kom hon i kontakt med vad hon beskrev som vidriga förhållanden för de kvinnliga arbetarna och ursinnigt bemötande från deras arbetsgivare. Utmärkta språkkunskaper förvärvade hon inte bara genom de många och långa utlandsvistelserna. Som flicka hade hon skickats till en schweizisk flickpension för att studera just språk. Den låga inomhustemperaturen i pensionen bidrog till att hon drabbades av en svår halskörtelinfektion. En operation ledde till kvarstående ärr. Elegant klädd dolde hon alltsedan dess halsen med halsduk eller krås.

Återkommen till Sverige blev Hesselgren först anställd som bostadsinspektris, senare skolköksinspektris, i Stockholm. 1912 blev hon Sveriges första yrkesinspektris. Som sådan arbetade hon för bättre arbetsförhållanden, inte minst för kvinnor i industrin. Nödhjälpsarbete för kvinnor vid arbetslöshet var en av de frågor hon drev.

Politiskt verksam var Kerstin Hesselgren däremot inte och hon blev inte förrän långt fram i tiden medlem i den kvinnliga rösträttsrörelsen. Då anslöt hon sig till de frisinnade kvinnorna. Denna anknytning och hennes allmänt goda anseende gjorde att hon 1921 nominerades på en liberal lista i Göteborg, dock inte på valbar plats. Socialdemokraterna i Göteborg bestämde sig för att stödja hennes kandidatur, och hon blev utan att ha hållit ett enda valtal, invald i första kammaren. Rösterna räckte dock bara till vad som betecknas som ”ett halvt mandat”. Den andra halvan fick den konservative historikern Sam Claeson. Lotten avgjorde till Kerstin Hesselgrens fördel. Själv beskrev hon det som att hon ”halkade in i första kammaren”.

Hon gick med i Liberala samlingspartiet, men vid partisprängningen 1923 valde hon att ställa sig utanför de nya partibildningarna. De frisinnade kvinnorna bildade ett eget förbund och Kerstin Hesselgren blev ordförande.

I första kammaren satt hon sedan till 1934, återvald 1926 med hjälp av samma kombination av liberala och socialdemokratiska röster, denna gång för Örebro. Från 1936–1944 satt hon i andra kammaren för folkpartiet, nominerad på en särskild lista som drog många röster.

Under hela sin tid i första kammaren var hon därmed politisk vilde. I den egenskapen har ingen suttit längre tid i riksdagen än hon. Både den omständigheten och att hon länge var enda kvinna i första kammaren ledde till en omfattande arbetsbörda – hon måste oftast på egen hand sätta sig in i frågorna och agera i kammaren. Det gjorde hon både resolut och självständigt. Hon använde termen feminist om sig själv, och hon drev från början frågor som rörde kvinnors och barns förhållanden. Hennes jungfrutal i riksdagen handlade om barnmorskornas arbetsförhållanden och löner. Kvinnors löner, pensioner, utbildning och anställningsförhållanden återkom hon till i motioner och anföranden. Särskilt gällde det offentliganställda kvinnor. ”Principerna om likalön gäller ej i praktiken”, skrev hon 1925.

Hon ivrade för flickskolor och flickläroverk och lade också en motion om att kvinnor skulle få lika utbildning som män att bli ladugårdsförmän; kor och mjölkhantering var ju sedan gammalt kvinnors område. Nödvändigheten av sexualupplysning och sexualundervisning i skolorna var ett återkommande tema. Hon krävde läkarvård för landsbygdens barn, vände sig mot att vanartslagen och lösdrivarlagen gällde för barn och ungdomar under 21 år och krävde eftervård för prostituerade som varit på tvångsarbetsanstalt. Hon föreslog förändringar i abortlagen och kallade 1910 års preventivmedelslag för ”en sorts klasslag”. Mödravård, barnbidrag, moderskapspenning och mödrahjälp tillhör de frågor hon arbetade för. Tillsammans med socialdemokraten Ruth Gustafsson yrkade hon 1939 i en motion på ”underlättande av inflyttning till Sverige av vissa av andra länders raspolitiskt hotade utlänningar”, kritiserade Sveriges stränga flyktingpolitik och pläderade för ett bättre mottagande, yrkesundervisning och kuratorer för flyktingar. 1942 protesterade hon i en motion mot etnisk och religiös diskriminering.

I många frågor samarbetade hon med de andra kvinnliga riksdagsledamöterna, bland dem liberalen Elisabet Tamm och socialdemokraterna Olivia Nordgren, Agda Östlund och Nelly Thüring. Mera sällan var hon på samma linje som högerkvinnor, bland dem Bertha Wellin och Ebon Andersson. Samarbete med och stöd från manliga ledamöter fanns också, även över partigränserna. Den liberale medicinprofessorn Israel Holmgren gjorde gemensam sak med henne i fråga om sexualupplysnings-, preventivmedels- och abortfrågorna. Stöd hade hon också från vänstervilden Carl Lindhagen. Hon och Gustav Möller drev ofta samma frågor i ­andra kammaren. I försvarsfrågan fick hon stöd av Hjalmar Branting. När flera folkpartister, bland dem C. G. Ekman, försökte få henne att lämna sin riksdagsplats i förtid 1942, fick hon stöd av sin suppleant, Bertil Ohlin.

Minst lika viktigt som stödet i riksdagen var samarbetet med ett stort antal kvinno­organisationer; de hade i henne och i ­andra riksdagskvinnor språkrör och möjligheter till politisk påverkan och bistånd med upplysningar och motionsskrivande. Hon hänvisade också ofta i motioner och debatter till den starka uppslutningen från kvinnoorganisationerna.

Motstånd mötte hon flitigt, men ihållande och personligt färgat verkar det enbart ha varit från C. G. Ekman. Tvärtom tycks Hesselgren trots radikala förslag och ironisk skärpa i debatterna ha väckt allmän respekt och beundran. Emilia Fogelklou framhåller i en artikel 1933 Hesselgrens ”konciliatoriska förmåga”. Hon ”kunde åstadkomma avspänning så att de fanatiska och hätska kunde skratta eller bortse från oförrätter”, och hon ”uppvisade en lika intresserad min när diskussionen gick henne emot som när den gick hennes väg”. Seghet, kompromissvilja och envishet uppvisar hon också.

Kerstin Hesselgrens radikala inriktning och väckande av nya frågor mötte regelmässigt motstånd och hon hade ofta svårt att få gehör. Men hon gav sig inte utan kom tillbaka. Slående exempel på detta framkommer i Frangeurs framställning av hennes arbete som mångårig svensk delegat i Nationernas Förbund. Här har Frangeur också gjort en pionjärinsats; hon har besökt NF:s arkiv i Genève, och tagit fram nytt material. Där var Hesselgren den enda svenska kvinnliga delegaten och sakkunniga mellan 1928 och 1946. Under samma period var hon också aktiv vid ILO och International Council of Women (ICW). I NF var hon ordförande i den femte kommittén, vice president i församlingen 1933, och förbindelselänk mellan de kvinnliga delegaterna. Hon engagerade sig särskilt i freds-, kvinno- och människovärdesfrågor. 1935 föreslog hon att en expertgrupp inom NF skulle göra en undersökning av ”kvinnors legala status i världens olika länder”. Efter många vedermödor och kompromisser kom denna till slut till stånd. Dess påbörjade arbete avbröts abrupt av andra världskrigets utbrott.

Internationell uppmärksamhet vann Kerstin Hesselgren med ett tal i NF:s församling 1935. Kraftfullt kritiserade hon där NF:s svaga agerande mot Italiens ockupation av Etiopien 1935: ”Och resultatet! Sämre än ingenting. Den lilla nationen som NF skulle hjälpa är utsuddad och tron på NF är skakad i sina grundvalar.” Hon ser sig i talet som representant för ”kvinnors känslor i många delar av världen”. Med hänvisning till 1930-talets låga födelsetal använder hon det klassiska Lysistrateargumentet: Varför skulle kvinnor vilja föda barn ”till en värld så osäker, så hopplös”! Talet refererades i internationell press och en amerikansk författare inspirerades till en pjäs med namnet ”Refuse to be born”.

De väsentliga delarna av Frangeurs politiska biografi om Kerstin Hesselgren utgörs i huvudsak av tre kapitel. Övriga kapitel upptas dessvärre till stor del av, som jag uppfattar det, pliktskyldiga reverenser för gängse uppfattningar om biografi­skrivande och till samhällsvetenskapliga teorier en vogue med åtföljande begrepp. Mycket får ingen tillämpning i framställningen, i ett par fall blir utfallet olyckligt. En psykologisk teori om uppkomsten av identitetsvarianter –”personae” – i samspelet mellan personlighet och sociala roller passar dåligt in på Hesselgren. Hon visar påfallande integritet och sammanhang i samtliga sina verksamheter.

Frangeurs huvudfrågeställning gäller Hesselgrens ”politiska kapital”, hur det skapades, hur hon skapade det, dess natur. Med tanke på Hesselgrens avsaknad av politiska karriärambitioner och hennes egen beskrivning av hur hon ”halkade in i första kammaren” blir framför allt föreställningen om att Hesselgren medvetet skulle sökt skapa något sådant ”kapital” malplacerad. Politisk opportunism verkar ha varit henne främmande. Däremot besatt hon uppenbarligen klokhet, övertygelse och vilja att driva för henne angelägna frågor. Frangeur påpekar själv i ett sammanhang att uttrycket ”politiskt kapital” var främmande för den tid hon behandlar. Det ligger då nära till hands att reflektera över om den nutida hemfallenheten åt olika ”kapitalbegrepp” mer säger något om oss själva och vår kultur, än om att det skulle lämpa sig som historiskt analysbegrepp och verklighetsbestämning.

Men i praktiken ägnar Renée Frangeur som väl är i allt väsentligt sin undersökning åt att beskriva och utreda Hesselgrens politiska verksamhet och dess innehåll, såväl i Sverige som internationellt. Nycklar till drivkrafterna i denna verksamhet ger hon dels i Hesselgrens bakgrund och tidiga engagemang för i vid mening sociala frågor, dels också i ett slutkapitel där hon tar upp Hesselgrens omvittnade religiösa övertygelse och närhet till kväkarrörelsen.

Renée Frangeur har trots vissa invändningar all heder av sin undersökning av Kerstin Hesselgrens politiska verksamhet. Den är noggrant genomförd, väl återgiven och väl dokumenterad. Bildmaterialet är rikligt och väl placerat i framställningen. En särskild eloge skall Frangeur ha för sin pionjärforskning om Hesselgrens verksamhet och betydelse som delegat i Nationernas Förbund. Där skulle man gärna se en utvidgning och fortsättning. Men redan nu visar Frangeurs biografi att Kerstin Hesselgrens politiska gärning har en räckvidd och betydelse som bör ge henne en större, mera framträdande plats i 1900-talets svenska politiska historieskrivning än vad som hittills varit fallet.

Till slut en liten iakttagelse. Också efter Kerstin Hesselgrens inval i första kammaren fortsatte ju talmannen Hugo Hamilton och övriga manliga ledamöter att apostrofera kammaren med ”Mina herrar!”, ett språkbruk Hamilton hade förvarnat Hesselgren om. Själv skulle hon ju utan vidare som enda kvinnliga ledamot kunnat använda samma tilltal. Men det gjorde hon inte. En kontroll i förstakammarprotokollen ger vid handen att hon inledde sina anföranden med: ”Herr talman, ärade kammarledamöter!”. En fingervisning så god som någon.

Ann-Sofie Ohlander är professor emerita i historia vid Örebros universitet.

– Publ. i Respons 5/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet