Konstarterna & medier

Feministiska föregångare ur renässansen

The Androgyne and the Phoenix – Marguerite de Navarre and Gaspara Stampa: Gendering Early Modern Debates on Love
Johanna Vernqvist

Filosofiska fakulteten, Linköpings universitet
290 sidor
ISBN 9789176851708

| Respons 5/2019 | 9 min läsning

Johanna Vernqvist lyfter i sin engagerande avhandling fram de kvinnliga renässansförfattarna Margareta av Navarra och Gaspara Stampa som föregångare till feminismen. Vernqvist övertygar om att det finns sådana inslag i deras verk, men ger inget tydligt svar på frågan om de medvetet avsåg att verka feministiskt.

“Il ricco Epulone” av Bonifacio De’ Pitati (1533). Målningen föreställer möjligen Gaspara Stampa, sittande med lutan. Foto: Wikimedia commons

Vad kunde vara mer sant än att ”det vi kallar kärlek” är ett av de mest omdebatterade och outtömliga diskussionsämnena i vår mänskliga historia. Från antikens dagar till dags dato har frågan om kärlekens ursprung, väsen och uttryck stötts och blötts i litteratur och filosofi, i musik och dramatik, i tonårsrum och på andra platser. Frågan må vara evig, men ter sig ändå ny för varje generation och tidsepok. Och den pockar på svar som förefaller avgörande för hur vi förstår mänsklig lycka och livets mening. Jag tänker på detta när jag parallellt med Johanna Vernqvists avhandling The Androgyne and the Phoenix – Marguerite de Navarre and Gaspara Stampa: Gendering Early Modern Debates on Love (2018) läser Liv Strömquists senaste seriealbum Den rödaste rosen slår ut (2019). Strömquist synar kärlekens villkor i det senkapitalistiska samhället och hon drar slutsatsen att kärleken i mångt och mycket har förvandlats till en utbytbar vara bland andra varor. Starka känslor och ömsesidigt beroende går inte ihop med den moderna individens narcissistiska jag, den rationella ekonomismens måttstock och den digitala algoritmens utslag. Tanken att falla för någon – ”to fall in love” – att ge sig hän och förlora sig själv för en annan, kan därför enligt Strömquist inte utgöra samma lockelse för dagens människor, som för tidigare generationers kärlekskranka män och kvinnor. Är det bra eller dåligt? Strömquist pekar på riskerna med att inte våga falla, och hämtar stöd från de sociologer och filosofer som menar att vi moderna varelser lurar oss själva när vi upprätthåller en livsstil som stänger ute de känslor och starka medmänskliga kopplingar som kärleken erbjuder. Något kommer definitivt att saknas oss, och vi är tillbaka på ruta ett. Vad är kärlek? Behöver vi kärlek för att bli lyckliga? Hur ser relationen mellan kärlek, kön och makt ut?

I Strömquists serie dyker så en röst upp ur historiens djup med visdomsord. Det är renässansfilosofen Marsilio Ficino som i sin bok om kärleken från 1484, De Amore, hjälper henne att förstå att det att vara riktigt kär innebär att man ger upp sig själv för att samtidigt hitta tillbaka till sig själv. Den känsla av obalans och försvagning som drabbar kärlekens subjekt transformeras till livsbejakande styrka. Marsilio Ficinos bok om kärlek är också central i Johanna Vernqvists avhandling, fast då inte främst som visdomskälla utan som en förutsättning för det forskningsproblem som hon tar sig an. Ficino hade i sin tur själv hämtat sin insikt om kärlekens väsen från studier i den platonska filosofin, som han var expert på efter att ha översatt samtliga Platons dialoger från grekiska till latin. Han hade dessutom skapat en egen säregen kristen version av det platonska budskapet, vilken framkommer i utförliga kommenterar till de översatta dialogerna.

Dessa texter fick snabbt ett enormt genomslag i renässansens Europa. Ficinos återupptäckta och moderna platonism representerade något nytt. Den erbjöd inte bara en väg bort från den aristoteliska skolastik som fortfarande präglade kyrkan och den lärda världen, utan passade även utmärkt för det framväxande hov- och salongslivet i Italien och Frankrike med nya sociala krav på sprezzatura, kulturell finess och konversationskompetens – tydligt framskrivna i till exempel Baldassare Castigliones stilbildande Hovmannens bok (1528). Inte minst väckte Marsilio Ficinos kommentarer kring kärleken utifrån Platons dialog Gästabudet genklang. Det var en idealistisk kärlek som Ficino lade fram, som framför allt en andlig kärlek män emellan, även om själen (förnuftet) enligt platonsk filosofi betraktades som könlös. Målet för var människa var själens befrielse från kroppens fängelse. Vägen till denna gudomliga frigörelse gick via kärleken. En kroppslig skönhet kunde leda in själen på rätt väg, men den sanna kärleken hade inget med den fysiska kroppen att göra.

Ficinos platonska reflektioner kring kärleken inspirerade till en hel genre under 1500-talet av kritiska filosofiska dialoger om kärlek, såsom texter av Leone Ebreo, Tullia d’Aragona, Sperone Speroni och Antoine Héroët i vilka olika tolkningar av Platon och kärleken presenterades. I sin avhandling ägnar Vernqvist hela första kapitlet åt dessa tänkare och deras idéer om kärleken. Renässansfilosofi är verkligen ingen lätt materia och genomgången är en av bokens stora förtjänster. Vernqvist låter inte Ficino stå som ensam representant för renässansens platonska världsbild, utan framställer en komplex bild av platonska röster som ser på relationen mellan könen, kroppen och själen på litet olika sätt.

Avhandlingens huvudsakliga syfte är att studera hur denna populära och spridda diskussion om kärleken togs upp och utnyttjades av två samtida kvinnliga författare – drottning Margareta av Navarra (1492–1549) och den lyriska poeten och sångerskan från Venedig, Gaspara Stampa (1523–1554). Genom närläsningar av Margaretas novellsamling Heptaméron (postumt 1559) och Stampas sonetter i Rime (postumt 1554) visar Vernqvist att dessa kvinnor anammade den platonska diskursen om kärlek samtidigt som de destabiliserade den genom att bland annat plocka upp idéer från Leone Ebreo och Tullia d’Aragona i sina texter. Hon argumenterar vidare för att Margareta och Stampa transformerade föreställningarna om kärlekens väsen för att kunna utmana en manligt dominerad och oftast misogyn kultur. För trots att idén om att själen saknar kön föreföll giltig för många, vidmakthöll Ficino och hans platonska vänner att kvinnor tillhörde den lägre formen av Venus. En kvinna var på grund av den fysiska reproduktionen alltid kopplad till sin kropp och kunde därför inte fullt ut inkluderas i den idealiska gemenskapen och kärleken. Manligt intellekt var däremot alltid kapabelt att uppskatta sann skönhet, vilket gav män förmåga att älska rätt, att vilja studera filosofi och praktisera rättvisa samt att nå evig kärlek.

Vad hade då Margareta av Navarra och Gaspara Stampa för subversiva resurser för att bryta denna maktordning och skapa plats för kvinnors röster och kvinnors agens? Avhandlingens resonemang kretsar kring två figurer som Vernqvist menar användes strategiskt i både Heptaméron och Rime. Det gäller den mytiska Fenix och androgynen, vilka i diskussionen om kärlek var återkommande symboler för kärlekens återuppståndelse och de älskades förening till ett sammanhållet helt. I den platonska diskussionen om kärlek kunde man finna perspektiv på kärleken som kan inkludera kroppen, såsom Aristofanes berättelse om de tre sorters urmänniskor bestående av enheterna man-man, kvinna-kvinna, kvinna-man. På grund av olydnad klövs de isär av Zeus och sedan dess letar vi alla efter våra bättre hälfter och den perfekta kärleksrelationen. Även Diotimas redogörelse för den stegvisa strävan från jordisk skönhet till gudomlig skönhet innehåller kroppsliga aspekter. Själen är inte synlig för oss dödliga varelser, men genom den sköna kroppen kan vi få en hint om den själsliga, i detta är män och kvinnor i princip lika. Så kroppen behövs i vår värld, men får inte bli slutmålet.

Androgynen exemplifieras med Margaretas färgstarka noveller om kvinnor som tar initiativ på kärlekens område och som, även om de inte alltid lyckas med sina försök, visar att de kan agera manligt. Fenixfiguren i Stampas dikter lyckas både bränna ner och återföda poesin på ett sätt som övervinner de traditionella petrarkiska idealen, där den älskade är för evigt oåtkomlig.

Jag hoppas att boken kommer att locka fler att upptäcka Margareta av Navarra och Gaspara Stampa, och för den delen andra tidigmoderna kvinnliga författare, som genom sitt skrivande försökt rucka på misogyna maktordningar.

Genom att aktivera dessa figurer kan Margareta av Navarra och Gaspara Stampa erkänna behovet av kroppen och förena den med intellektuell kapacitet. På så sätt undermineras misogyna idéer om kvinnans underordning i deras texter och en maktordning där män dominerar ifrågasätts. Vernqvist använder ordet proto-feminister om Margareta och Stampa och det finns skäl att hålla med henne. I deras verk finns element och tankegångar som skulle komma att konkretiseras längre fram i kampen för kvinnors rättigheter. Samtidigt tror jag att det är svårt att verkligen bevisa att de så medvetet, som Vernqvist ger sken av, hade ambitionen att i praktiken verka feministiskt. För vilken är deras feministiska agens i renässansens Europa? Räcker det med att skapa en egen poetisk praktik, som Gaspara Stampa gör? Eller som Margareta av Navarra, kombinera nyplatonism, kristendom och hövisk kultur i sina texter? På denna punkt tycker jag inte att avhandlingen ger ett tydligt svar.

The Androgyne and the Phoenix är en akademisk avhandling. Det innebär att författaren måste följa vissa konventioner och uppvisa att hon behärskar det vetenskapliga hantverket såsom transparent argumentation och god akribi. Vernqvist visar att hon gör det. På det hela taget är den ett nöje att läsa, men några smärre invändningar har jag. Det saknas ett index som skulle underlätta sökningar av personer och tematiker; i litteraturlistan anges inte första publikationsåret för primärkällorna; en sammanfattning på svenska saknas. Detta är emellertid småsaker. Johanna Vernqvist har skrivit en mycket engagerande och perspektivrik bok om två spännande författarskap från renässansens tidevarv. Det krävs mod att ge sig i kast med både en tid som är så främmande vår egen och ett så vittfamnande och komplicerat ämne som kärleken. Jag hoppas att boken kommer att locka fler att upptäcka Margareta av Navarra och Gaspara Stampa, och för den delen andra tidigmoderna kvinnliga författare, som genom sitt skrivande försökt rucka på misogyna maktordningar.

Publ. i Respons 5/2019
TEMA | Det ojämlika Sverige

Cecilia Rosengren

Cecilia Rosengren är docent i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  4. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  5. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark