Filosof som ännu skakar oss

David Humes filosofi har fortfarande stor sprängkraft, som framgår av en ny svensk antologi. Hans kritik av synen på förnuft, personlig identitet och kausalitet ger ännu impulser och han var också en djärv politisk tänkare.

Den 26 april 2011 var det trehundra år sedan David Hume föddes. Firandet av den skotske filosofen har pågått världen över under det senaste året med ett stort antal konferenser, föreläsningar och utställningar, liksom ett otal nya publikationer, både akademiska och populärvetenskapliga. Allt detta vittnar om en mycket livaktig pågående forskning och om det synnerligen breda spann som den humeska filosofin sträcker sig över. Hume är en given referens inte bara i moral- och etikfilosofi, empirism, naturalism, kognitiv vetenskap, estetik och politisk teori, utan också inom historia och ekonomi. Den fortsatta sprängkraften i David Humes kritik av både rationalism och idealism – ifrågasättande av förnuftets överhöghet och autonomi, av den personliga identiteten, av kausalitet annat än som en medvetandets konstruktion, liksom hans framhållande av känslornas och passionernas roll som ursprung till handling och motivation – gör att titeln ”Demolition Dave”, som pryder omslaget till den populärvetenskapliga tidskriften Philosophy Now:s hyllningsnummer till Hume (mars/april 2011), inte ter sig överdriven.

Antologin Förnuft, känsla och moral. Perspektiv på David Hume skriver därmed in sig i ett högaktuellt sammanhang. Volymen utgörs, utöver ett kortare förord av redaktören Robert Callergård, av tio bidrag av svenska Hume-forskare, samt två kortare texter av Hume själv, ”Sammanfattning”, tidigare publicerad som avslutning på den tredje och sista delen av Humes Avhandling om den mänskliga naturen. Om moralen (Thales 2004) och ”En dialog”, här publicerad för första gången på svenska. Dessa båda texter bildar ett utmärkt underlag för merparten av de diskussioner som förs i antologins texter. Humes egenhändiga ”Sammanfattning” av Avhandlingen ger i komprimerat format en orienterande ingång till den övergripande filosofiska frågan både när det gäller kausalitet och epistemologi, liksom till de centrala frågeställningarna rörande skillnaden mellan idé och intryck, passionernas betydelse och associationsprinciperna. Den stilistiskt oöverträffade ”En dialog” (vilken liksom ”Sammanfattning” här föreligger i elegant och säker översättning av Jim Jakobsson) tematiserar i skenbart lätt form Humes förståelse av moral ur såväl epistemologisk som värderande synvinkel, men driver också den centrala frågan om det intellektuellt ohållbara – och för det praktiska livet fatala – i att låta moralen vila på transcendenta grunder.

Antologins tio bidrag svarar väl mot Humes övergripande frågor, men tillför också betydande och fördjupade diskussioner av ytterligare teman. Det är således en bred och synnerligen mångfacetterad palett som presenteras, vars digra – bitvis ojämna – innehåll visar hur vittförgrenat Humes tänkande är. Flera texter behandlar olika aspekter av hans medvetandefilosofi, som artikuleras exempelvis i frågan om känslornas roll i förhållande till förnuftet och deras betydelse för det moraliska omdömet. Åsa Carlson argumenterar för att den moraliska känslan – gillandet eller ogillandet av en annan persons handling och karaktär – ska förstås som en indirekt passion (det vill säga en svag form av hat eller kärlek) som uppstår genom sympati hos en opartisk betraktare. En liknande frågeställning framförs i Jonas Olsons metaetiska diskussion om möjligheten till förnuftsbaserad kunskap om moraliska sanningar, och drivs ytterligare ett varv i Håkan Salwéns studie av aktuella argument kring möjligheten och omöjligheten av en övergång från ett ”är” till ett ”bör”.

De metaetiska diskussionerna om Humes moralteori är väl förankrade inom samtida studier och kan utan tvekan ses som legitima, men löper samtidigt risken att i sina abstrakta tillämpningar och avsaknaden av hermeneutiska verktyg helt förlora kopplingen till Humes egna frågor, inte minst hans krav på en filosofi som tjänar livet. Mer pregnanta och givande ur filosofisk synvinkel ter sig därför andra perspektiv. Robert Callergårds diskussion om problemet med allmänna idéer hos den strängt nominalistiske Hume blir en fruktbar analys av den mekaniska och dynamiska tankemodellen. Analysen öppnar för nödvändigheten av ett implicit införande av ett aktörskap via språket, och innebär därigenom en utvidgning av Humes eget tänkande. En liknande fråga, artikulerad från en annan synvinkel, ställs i Staffan Carlshamres välskrivna och dramatiska text om nödvändigheten (men också omöjligheten) i Humes filosofi av ett enhetligt och sammanhållet medvetande annat än i termer av en metafysisk (men icke desto mindre nödvändig) illusion – en slutsats som Hume själv medger sin villrådighet inför och överlämnar åt sina läsare att ta ställning till.

Detta ställer inte bara frågan om personlig identitet på sin spets, utan även alla idéer om moraliskt och juridiskt ansvar, historia, kunskap och intresse. I resonans med Callergårds analys, där språket tycks möjliggöra allmänna idéer, lyfter Carlshamre emellertid fram Humes egen lösning, där det enhetliga jaget förstås i analogi med det politiska samhället. Det som håller ihop en republik är inte en existerande överordnad makt, utan helheten av de medborgare som ser sig själva som delar av ett och samma samhälle. Tyngden förskjuts från en disparat och osammanhängande verklighet, av vilket medvetandet är en objektivt sett lika disparat spegelbild, till den effektiva kraften i vad som är lika verkliga psykologiska tillstånd i termer av föreställningar, förväntningar och projektioner, och som utgör en ”jagets republik”.

Karl Axelsson diskuterar i sitt bidrag utifrån Humes essä ”Of the Standard of Taste” på ett belysande sätt det estetiska omdömets dilemma. Det är klämt mellan den subjektiva känslan och kravet på en högre smaknorm och kritikerns roll blir central. Men också kopplingen mellan det estetiska och det moraliska omdömet tydliggörs, sett mot bakgrund av den i Humes samtid framväxande bildade medelklassen. Snarare än att erbjuda en definitiv lösning på problemet, tecknas en dynamisk bild där Humes bibehållna spänning mellan känslornas autonomi och subjektets frihet å ena sidan, och behovet av den objektiva smaknormen å andra sidan, fortsätter att utgöra navet i modernitetens frågeställningar.

Lika aktualiserande och relevant är Henrik Bohlins undersökning av Humes filosofiska hemvist via en ingående granskning av sympatibegreppets innebörd i termer av medkänsla respektive inlevelse. Mot en gängse läsning av Hume i strikta positivistiska termer föreslår Bohlin en modell som möjliggör en Humeläsning i riktning mot Schleiermacher och senare Dilthey, varvid Hume på ett lika överraskande som övertygande sätt skulle kunna ses som en hermeneutisk föregångare. En helt annan, men likaledes betydande, aspekt av Humes tänkande lyfts fram genom Kent Gustavssons grundliga genomlysning av Dialogues Concerning Natural Religion. Artikeln redogör metodiskt och tydligt för den komplexa argumentationen mot både kosmologiska och teistiska gudsbevis, men nöjer sig emellertid med den lite vaga slutsatsen att Hume, trots sin mycket tydliga kritiska hållning, möjligen kan sägas förespråka ett slags ”tunn teism”, vilket med fördel hade kunnat diskuteras på ett djupare plan.

Marcel Quarfood tar i sitt bidrag upp en av Humeläsningens allra mest centrala frågor rörande kausalitet. I en synnerligen produktiv läsning av kritiken av orsaksförbindelser, så som den framställs i Humes An Enquiry Concerning Human Understanding, frilägger Quarfood de problem som Kant skulle ta fasta på och argumentera mot i Kritik av det rena förnuftet samt i Prolegomena, men han utvidgar analysen till Kants diskussion av villkoren för induktion utifrån empirisk nivå, såsom detta avhandlas i Kritik av omdömeskraften. Utöver Kants två välkända argument att Humes modell låser oss till en subjektiv och psykologisk uppfattning när det gäller kausala omdömen, och att kausalitet i själva verket måste förstås som en grundsats för erfarenheternas möjlighet, införs här även omdömesförmågan implicita förutsättande av naturens fattbarhet som helhet som grundläggande både för vardagens empiriska begreppsbildning och vetenskapen som sådan. Analysen, som är både precis och pedagogisk, visar på så sätt inte bara de många och subtila förskjutningar som Kants kritik av Hume kausalitetsteori innebär, utan också hur frågans grundförutsättningar förändras från den ene till den andre.

Humes ikonoklasm i frågor om epistemologi, medvetandefilosofi och personlig identitet är tydlig och ofta uppmärksammad. Men kanske är det i den skenbart mer lågmälda politiska teorin som han, just i frånvaron av stora gester, är verkligt radikal, som Lena Halldenius skriver i sin mästerligt klargörande och eleganta text ägnad denna fråga. Utifrån en analys av Humes kritik av kontraktsteorin – förstådd som en dubbel fiktion både när det gäller det påstådda samtycket såsom grundande för det politiska, och själva nödvändigheten av ett sådant samtycke – visar hon att den centrala frågan om det politiska måste förstås utifrån samma premisser som det moraliska: värderingarna och måttstockarna föregår aldrig den mänskliga praktiken, utan uppstår som ett effektivt resultat av denna. Hennes avslutning visar med all tydlighet varför David Hume fortsätter att utgöra en av modernitetens allra viktigaste tänkare: ”I sin politiska filosofi uttrycker Hume en hållning till vad man ska ha filosofi till. Istället för att i sten hugga in storslagna imperativ eller ge sig hän åt svärmerier över hur världen hade kunnat vara om bara allt hade varit annorlunda, ägnar sig filosofin lämpligen åt att genom nykter observation av mänskligt beteende och mänskliga attityder sluta sig till hur vi ska klara av att göra det vi är nödda och tvungna till: leva tillsammans.”

Som helhet utgör alltså antologin Förnuft, känsla och moral. Perspektiv på David Hume ett mycket rikt och ambitiöst bidrag till Humes aktualitet, och ett tillskott både till tidigare och samtida forskning ur både svenskt och internationellt perspektiv. Ansatsen att adressera en initierad publik är tydlig: så gott som alla bidrag förutsätter inte bara en god kännedom om Humes texter och huvudsakliga problemställningar, utan också en insatthet i tidigare och nu pågående Humeforskning. Ett mer tematiskt upplägg – bidragen presenteras i volymen i bokstavsordning enligt författarnamnen – skulle kunnat erbjuda fördelen av en större överskådlighet om de områden som behandlas, men fördelen med denna lösligare presentation blir att de olika texterna på oväntade sätt kan stå i dialog med varandra och på olika sätt kopplas till och belysa varandra. Antologin blir härmed också en källa till berikande omläsningar, vilka i sin tur manar till ytterligare läsning av Humes egna texter.