Filosofi & psykologi

Filosofen som gav oss mer än ett hum om förnuftets begränsningar

Hume – Liv och tänkande
James A. Harris (övers. Jim Jakobsson)

Fri Tanke
652 sidor
ISBN 9789187935640

| Respons 5/2019 | 12 min läsning

David Hume (1711–1776) är enligt många i dag den främste engelskspråkige filosofen genom tiderna. Hans analys av det mänskliga förnuftet har haft ett enormt inflytande. Hume menade att förnuftet inte kan avgöra frågor om gott och ont, och hävdade att man måste göra en åtskillnad mellan fakta och värden, mellan ”är” och ”bör”. Nu föreligger James A. Harris biografi över Hume i en njutbar översättning av Jim Jakobsson. Temat i boken är inte så mycket människan Hume som hans idéer och den ger även en översikt över en hel periods tänkande i centrala frågor.

Säg mig om du på ett passande sätt bildat och förfinat ditt förnuft och lagt ner tillräcklig omsorg på det, skriver den brittiske filosofen och upplysningstänkaren Anthony Ashley Cooper, earl av Shaftesbury, i dialogen Moralisterna från 1709. Hur ska du annars kunna avgöra vad som är en tillräcklig inkomst att leva på, när du bör hejda din ilska och när ge den fritt utlopp, hur mycket du ska låta dig styras av ärelystnad, eller hur mycket kärleken ska tillåtas uppta ditt liv? Liksom du behöver studera och skaffa dig erfarenhet för att bli en skicklig läkare eller advokat, måste du studera livet och forma det efter en regel och måttstock för att kunna leva väl och fatta moraliskt riktiga beslut. 

En av kärnpunkterna i 1700-talets upplysning var just att människans moraliska nivå kan höjas genom kunskap och rationellt tänkande. Filosofer som Holbach och Condorcet såg fördomar, vidskepelse och brist på kunskap som orsakerna till slaveri, hat, förföljelser och religiös dogmatism. Vetenskapliga framsteg och en höjning av den allmänna kunskapsnivån var vägen till större frihet, högre moral och ökad respekt för människans naturliga rättigheter. 

David Hume, oljemålning av Allan Ramsay 1754. Foto: Wikimedia commons

I vår tid har naturvetenskap, medicin och teknik gjort framsteg som knappast ens gick att föreställa sig på 1700-talet. Ändå plågas mänskligheten fortfarande av krig och religiös fanatism. Ledarna för de mäktigaste länderna står moraliskt och intellektuellt knappast på någon högre moralisk och intellektuell nivå än för tvåhundra eller tvåtusen år sedan, men i dag kan de utplåna hela mänskligheten med en knapptryckning. Som den tyske filosofen Jürgen Habermas påpekat kombinerar dagens värld stor rationalitet i valet av tekniska medel med stor irrationalitet i valet av mål och värden. 

Kan vetenskap och rationellt tänkande skapa en bättre värld? Den skotske 1700-talsfilosofen David Hume är den som kanske djupast av alla utforskat det mänskliga förnuftets möjligheter och begränsningar. För några år sedan kom en ny intellektuell biografi över Hume av filosofihistorikern James A. Harris, verksam vid St Andrews universitet i Skottland. Den finns nu översatt till svenska som Hume – Liv och tänkande. Temat är inte så mycket människan Hume som hans idéer. Med sina 650 sidor är boken inte bara en biografi över en enskild person, utan en översikt över en hel periods tänkande kring människans natur, förnuftets räckvidd och begränsningar, politikens och det moraliska tänkandets grunder, samhällsekonomins lagar och religionens plats i samhället. 

David Hume föddes 1711 som yngre son i en lågadlig godsägarfamilj, vilket innebar att han bara kunde räkna med ett mindre arv och i övrigt måste försörja sig själv. Han försökte sig på studier i juridik, men tyckte att Cicero och Vergilius var mer intressanta än den juridiska kurslitteraturen. Över huvud taget verkar universitetsstudierna inte ha gjort något djupare intryck på honom – det finns inget att lära av professorer som man inte lika gärna kan hitta själv i böckerna, kommenterade han senare. Några månader som anställd hos en köpman i Bristol gav inte heller mersmak. Hume bestämde sig i stället för att ägna sitt liv åt filosofin och försöka försörja sig som fri intellektuell och författare. 

James A. Harris hittar i några tidiga brev belägg för att den unge Hume tagit starka intryck av Shaftesbury, och ansträngde sig för att förfina sin karaktär och estetiska känsla i enlighet med Shaftesburys program för andlig självförbättring. Men vid ungefär arton års ålder drabbades han av något som i moderna termer antagligen skulle kallats en utmattningsdepression. När han återhämtat sig hade hans filosofiska grundsyn förändrats och det han kallar ”en ny scen för tänkandet” öppnat sig. 

Fysikern Isaac Newton blev för Hume, liksom för andra upplysningstänkare, den stora vetenskapliga förebilden. I stället för att som Shaftesbury fråga hurdan människan borde vara, ville han med den nya naturvetenskapens empiriska metoder studera det mänskliga tänkandet så som det faktiskt är. Resultatet blev ungdomsverket Avhandling om den mänskliga naturen (1739–40), som i tre böcker behandlar förståndet eller kunskapsförmågan, ”passionerna” eller känslorna och principerna för moraliskt tänkande. 

Hume ger en klassisk formulering av åtskillnaden mellan ”är” och ”bör”, fakta och värden, och hävdar i ett ofta citerat stycke att förnuftet är och bara kan vara ”passionernas slav”. Filosofer har sedan antiken hävdat att moraliskt handlande kräver att man kontrollerar sina passioner med förnuftet, som när någon får en impuls att hämnas en oförrätt men tänker efter och hejdar sig. Men Hume hävdar att förnuftet över huvud taget inte kan avgöra frågor om gott och ont eller rätt och fel, utan bara kan upplysa oss om värdeneutrala fakta, om ”är” men inte ”bör”. Om två personer känner till alla fakta om ett mord men den ene upprörs av brottet och den andre förhåller sig likgiltig, är skillnaden mellan dem inte att den förste har mer kunskap eller tänker mer rationellt än den andre, utan att han har en känsla som den andre saknar, nämligen empati med offret och de anhöriga. 

I undersökningen av kunskapsförmågan frågar sig Hume hur vi över huvud taget kan veta något om verkligheten utöver det vi iakttagit direkt. Hur vet jag att solen kommer att gå upp i morgon? Svaret verkar självklart: därför att den alltid gjort det i de fall vi tidigare observerat. Men detta är en slutledning från tidigare erfarenhet till framtiden, som bygger på det generella antagandet att framtiden kommer att likna det förflutna. Och för det antagandet finns inga andra skäl än att vår tidigare erfarenhet tyder på det, vilket förutsätter just det som skulle bevisas. Att vi ändå sluter oss från tidigare erfarenhet till framtiden beror enligt Hume inte på några förnuftsslut, utan helt enkelt på vanan att i tanken gå från den ena idén till den andra. Tidigare filosofer, ansåg han, hade en överintellektualiserad föreställning om det mänskliga förnuftet. Människans tänkande skiljer sig mycket mindre från djurens än man tidigare trott. 

’Jag tillstår öppet att det var just David Humes erinran som för flera år sedan först avbröt min dogmatiska slummer’, skrev Immanuel Kant 1783.

Humes analys av det mänskliga förnuftet har haft ett enormt inflytande. ”Jag tillstår öppet att det var just David Humes erinran som för flera år sedan först avbröt min dogmatiska slummer”, skrev Immanuel Kant 1783. Filosofen Karl Poppers försök till svar på Humes skepticism ledde till idén om vetenskaplig metod som hypotesprövning, en kombination av djärva gissningar, tester och vederläggningar, som gör att vetenskapen gradvis kommer närmare det undflyende målet sanningen. Distinktionen mellan ”är” och ”bör” är grunden för metodprincipen att vetenskapen ska vara värderingsfri. Hume har haft stor betydelse också på andra områden, bland annat som en av inspiratörerna till de senaste årtiondenas snabba utveckling inom empatiforskningen. 

Avhandling om den mänskliga naturen är Humes mest lästa och kommenterade verk, men själv kände han sig aldrig nöjd med det. Han slutförde inte den planerade del som skulle handla om estetik, utan gick över till att skriva essäer om bland annat politik och ekonomi. Han skrev också ett åttabandsverk om Englands historia, som länge var standardverket inom området och som sålde så bra att Hume kunde förverkliga drömmen att leva på sitt skrivande. 

Harris bok inleds med en diskussion av vad det innebar för Hume att vara intellektuell, a man of letters. Hume var något i vår tid så ovanligt som universallärd forskare och samtidigt framgångsrik författare för en bred allmänhet. I dag är vi vana vid att dra skarpa gränser mellan akademiska ämnen som filosofi, historia och statsvetenskap, och mellan å ena sidan forskning om politik, ekonomi och moral och å andra sidan det praktiska utövandet av dem. Men Hume var ingen snävt specialiserad forskare av modernt snitt utan en samhälls- och kulturengagerad intellektuell med intressen som omfattade nästan samtliga den lärda litteraturens områden. Att filosofera betydde för Hume att närma sig ett ämne, oavsett vilket, på ett omsorgsfullt och analytiskt sätt och att ur sina undersökningar härleda så allmänna principer för förklaring som möjligt. Filosofin var inte en särskild akademisk specialitet utan ett sätt att tänka och skriva som i princip kunde tillämpas på vilket ämne som helst. Hume ville överbrygga klyftan mellan ”ren filosofi” och ”världen”, inte genom att kompromissa med filosofens objektivitet, utan genom att så långt möjligt distansera sig från vardagslivets intressen och frigöra läsarna från deras vanliga övertygelser och känslor. 

Som filosofisk intellektuell försökte Hume höja sig över de vanliga striderna mellan olika intressegrupper och fraktioner. I sin historieskrivning är han, som Voltaire anmärkte, varken parlamentsanhängare eller rojalist, varken anglikan eller presbyterian, utan helt enkelt un homme équitable, en rättvis och opartisk betraktare. Hume ville med sitt författarskap bidra till ett offentligt samtal där alla parter fokuserar enbart på idéerna och argumenten, utan att försöka gissa och misstänkliggöra de andras bakomliggande avsikter och intressen. Låt oss återuppliva de lyckliga tider, skrev han, då antikens epikuréer, stoiker och skeptiker kunde leva tillsammans i förbehållslös vänskap utan att bry sig om sina åsiktsskillnader annat än i den mån de erbjöd material för diskussioner och samtal.

För att åstadkomma detta måste filosofen kunna distansera sig från vardagslivets intressen. Därför var det omöjligt för Hume att acceptera de begränsningar av tankens frihet som följer med ekonomiskt beroende av försäljningshungriga förläggare, rika mecenater eller akademiska arbetsgivare. Trots att han i dag räknas som den främsta engelskspråkiga filosofen genom tiderna hade han aldrig en tjänst vid ett universitet. 

Harris biografi har fått kritik för att han övertolkar skillnaden mellan Humes tidiga tänkande i Avhandling om den mänskliga naturen och hans senare mer essäistiska författarskap. Men även om den kritiken är berättigad är Hume – Liv och tänkande en ovärderlig resurs för att förstå Hume och hans samtid. Med en närmast encyklopedisk kunskap om 1700-talets vetenskapliga och politiska debatter fördjupar Harris förståelsen av Humes idéer genom att visa hur de växer fram i sitt historiska sammanhang och vilka frågor och tidigare ståndpunkter han hade att ta ställning till. Jim Jakobsson, i dag vår främsta översättare av filosofisk litteratur, förenar begreppslig precision med stilistisk elegans på ett sätt som gör den svenska utgåvan av boken till en njutbar läsupplevelse.

Hume är den älskvärda, ödmjuka och generösa filosof vår tid behöver, skriver den brittiska filosofen och journalisten Julian Baggini (aeon.co, 15 augusti 2018). Det mänskliga förnuftet är för Hume ett frågande, prövande och självkritiskt förnuft. Hans rationalism är motsatsen till det som den franske 1800-talshistorikern Albert Sorel talade om som ”förnuftets fanatism”, den särskilda sorts dogmatism som under franska revolutionen fick anhängare av upplysningsidealen att dela in sig i sekter vilkas anhängare såg varandra som förrädare mot de sanna förnuftsidealen. Att inse den egna tankeförmågans begränsningar är enligt Hume det bästa motmedlet mot dogmatikerns trosvisshet. ”När vi finner att vi nått det mänskliga förnuftets yttersta gräns”, skriver han, erkänner vi vår okunnighet, och undviker på så vis ”det misstag som så många begått, nämligen att pådyvla världen sina förmodanden och hypoteser som de säkraste av principer.”

Vad skulle hända om Hume levt i dag? Om han sökte forskningsbidrag från Vetenskapsrådet skulle de sakkunniga omedelbart förpassa hans ansökningar till papperskorgen.

Vad skulle hända om Hume levt i dag? Om han sökte forskningsbidrag från Vetenskapsrådet skulle de sakkunniga omedelbart förpassa hans ansökningar till papperskorgen. Frågeställningarna skulle ses som alltför oprecisa och dåligt avgränsade i den nutida forskningsvärlden, där forskare förväntas skriva om snävt specialiserade ämnen för andra forskare, inte om stora samhälls- och livsfrågor för en bildad allmänhet. I sin strävan att tänka djupare än det vanliga käbblet mellan politiska partier och fraktioner skulle Hume angripas från både vänster och höger – han anklagades i sin egen tid för att vara både whig och tory, och för att vara en sedeslös ateist som undergrävde den allmänna moralen. 

Men som James A. Harris påpekar betydde detta bara att det filosofiska samtal där Hume ville medverka inte redan pågick i väntan på att han skulle ta sin plats i det. ”Hans uppgift som intellektuell var att bidra till strävan att åstadkomma detta samtal – det samtal som vi kallar upplysningen”, skriver Harris. I dagens värld av postsanning, alternativa fakta och polariserade debatter är den uppgiften om möjligt ännu viktigare än på 1700-talet. 

Publ. i Respons 5/2019
TEMA | Det ojämlika Sverige

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  4. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  5. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark