Föregående

nummer

Måndag 23 oktober 2017

1/2012

Tema: Forskare konkurrerar på en konstgjord marknad och anpassar sig till teknokraternas krav i stället för att söka sanningen.
Filosofi & psykologi
Svante Nordin
Filosoferna
Det västerländska tänkandet sedan år 1900
Atlantis | 856 s | Isbn 9789173534802
Recensent: Johan Strang
Filosoferna sitter inte i ett elfenbenstorn

I sin imponerande bok försöker Svante Nordin förstå det förra seklet med biografin som verktyg. Verket är ett övertygande argument mot föreställningen om den filosofiske eremiten. De politiska katastoferna satte ramarna för filosofernas verksamhet.

Det är med häpnad man griper tag i Svante Nordins senaste bok Filosoferna – Det västerländska tänkandet sedan år 1900. Pärmen på den drygt 800 sidor tunga tegelstenen pryds av ett 60-tal namn från Nietzsche och Freud till Žižek och Dugin, däremellan bland andra Carnap, Gramsci, Derrida och Rawls. I innehållsförteckningen dyker ytterligare ett par hundra namn upp, ordnade i fem kronologiska huvudkapitel som avancerar geografiskt från Tyskland, Frankrike och den angloamerikanska världen, via Spanien, Italien och Östeuropa till våra nordiska periferier.

Det är alltså ett ytterst ambitiöst projekt som Nordin gett sig in på och resultatet är minst sagt imponerande. Boken ger intrycket av att vara en kombination av en filosofihistoria och ett lexikon, men tematiskt och metodologiskt är det också fråga om en fortsättning på Nittonhundratalet – en biografi (2005) och Fyra som förde krig (2009). Det är ett försök att förstå det förra seklet med biografin som verktyg, denna gång på det område där Nordin kanske känner sig allra mest hemma, filosofins. Genom cirka 150 miniessäer som berör en eller några tänkare väver Nordin ihop en ytterst fyllig och mångsidig bild av den västerländska filosofin under de senaste 110 åren.

Huvudkapitlen behandlar perioderna 1900–­­­1914, 1914–1939, 1939–1960, 1960–1989, samt tiden efter murens fall fram till i dag. Det är alltså i huvudsak 1900-talets politiska brytningspunkter som sorterar materialet, vilket redan i sig ger en vink om bokens metodologiska perspektiv. Här granskas filosofin inte i första hand som en autonom teoretisk övning, utan som en verksamhet som utövas av historiska aktörer i ständig växelverkan med deras politiska och intellektuella sammanhang. Nordins fokus ligger därför på de individuella filosoferna. Men det är inte frågan om en återgång till en historieskrivning som ensidigt lyfter fram och hyllar de hjältar som fört vetenskapen och tanken framåt. Det handlar i stället om att försöka göra rättvisa åt filosoferna som handlande individer. De intellektuella var med om att skapa sin tids politiska och samhälleliga klimat, men de lät sig också influeras av det. Det är detta samband som Nordin vill tydliggöra och som fungerar som ett ledmotiv genom hela boken.

Som helhet är Filosoferna ett övertygande argument mot myten om den filosofiska eremiten som från sitt arbetsrum på universitetet eller sin stuga i fjället konstruerar abstrakta teorier oberoende av det som försiggår utanför. I stället framgår det med all tydlighet hur de politiska katastroferna under 1900-talet satte ramen för filosofernas verksamhet. Man behöver bara nämna de otaliga tänkare som förföljdes, tvingades i landsflykt, häktades eller mördades i samband med fascismens och nazismens frammarsch i Centraleuropa eller i Stalins Östeuropa. Fascinerande är också berättelserna om de filosofer som fortsatte sin verksamhet i de totalitära staterna, där de överlevde antingen genom att betona sin filosofis politiska oskuld, eller genom kreativa omskrivningar försökte anpassa sitt tänkande till de på förhand givna premisserna.

Samtidigt slås man också av hur ofta filosoferna faktiskt välkomnade diktaturerna. Ofta handlade det naturligtvis om ren och skär opportunism, men ibland bottnade entusiasmen också i en genuin övertygelse om att den nya politiken gick hand i hand med den egna filosofin. Som regel slutade det ändå i besvikelse för filosoferna, eftersom de politiska revolutionerna spårade ur eller utvecklades i en annan riktning än man hade föreställt sig. ”Khomeyni svek Foucault liksom Hitler en gång svikit Heidegger”, skriver Nordin.

För en läsare som fått sin filosofiska utbildning i slutet av 1990-talet är det (än en gång) överraskande att läsa om marxismens starka ställning i den västeuropeiska efterkrigstida filosofin. Det är inte nödvändigtvis så svårt att förstå lockelsen, speciellt mot bakgrund av andra världskriget, men det sätt man intellektualiserade bort Stalins ohyggligheter och den vikt man lade till den marxistiska dogmatiken känns främmande. Intressantast blir det kanske då Nordin diskuterar marxismens tillbakagång på 1970-talet, då Alexandr Solzjenitsyns Gulagarkipelagen och Sovjetunionens invasion av Afghanistan ersatte Vietnamkriget som de primära politiska referenspunkterna. Nu blev i stället olika former av dekonstruktivism, poststrukturalism och postmodernism ledande teorier. Det var en mera pessimistisk ton som gjorde sig gällande bland franska intellektuella, som i sin tur småningom förde med sig ett uppsving för dygdeetiska, religionsfilosofiska och liberalhumanistiska tankegångar. I detta sammanhang är det en intressant iakttagelse som Nordin gör då han skriver att det nyvaknade intresset för mänskliga rättigheter under 1970-talet hängde samman med marxismens återtåg. Tanken om universella lika rättigheter ersatte den kommunistiska utopin för många intellektuella.

En röd tråd i boken är distinktionen mellan analytisk och kontinental filosofi. Enligt Nordin finns visserligen rötterna till tudelningen i sekelskiftets fenomenologi (Edmund Husserl) och Cambridgefilosofi (Bertrand Russell och George Edward Moore). Men under början av 1900-talet var dessa blott delar av ett mycket levande och komplext sameuropeiskt intellektuellt sammanhang där det visserligen fanns nationella särdrag, men inga välrustade filosofiska frontlinjer. Det var först kring det andra världskriget som ridån gick ned över den engelska kanalen och detta var lika mycket ett resultat av den politiska utvecklingen som av filosofiska oenigheter.

Det var naturligtvis inte bara logiska empirister som drevs i landsflykt av Hitler, men man kunde säga att de (för-)analytiska filosoferna som regel fann sig mycket bättre till rätta i den angloamerikanska filosofiska miljön. Medan tänkare som Horkheimer och Adorno flyttade tillbaka till den europeiska kontinenten, fann de logiska empiristerna sig väl tillrätta i sitt nya sammanhang. Det fanns många teoretiska beröringspunkter mellan den logiska empirismen och både Cambridge-filosofin och den amerikanska pragmatismen, naturalismen eller kritiska realismen. Dessa riktningar samlades nu under beteckningen analytisk filosofi, som kom att dominera filosofin i den angloamerikanska kulturkretsen under den andra halvan av 1900-talet.

Nordins bok överraskar genom att visa hur få kontakter det var mellan de filosofer som av (den angloamerikanska) omvärlden fick namnet ”kontinentala”. Relationen mellan tysk och fransk filosofi präglades under 1900-talet sällan av samförstånd eller gemensamma initiativ, utan snarare av oenighet och framför allt osamtidighet. Husserls fenomenologi väckte till exempel ringa intresse i Frankrike förrän den upptäcktes av Raymond Aron, Maurice Merlau-Ponty och Jean-Paul Sartre mot slutet av 1930-talet. När sedan Nietzsche och Heidegger växte fram som de centrala diskussionsämnena i fransk efterkrigstida filosofi var dessa tabu i ett Tyskland som var upptaget av att behandla den nazistiska erfarenheten. De stora tyska efterkrigstida tänkarna hade en helt annan stil än sina franska kolleger, och till exempel Jürgen Habermas var uttryckligen skeptisk till den franska filosofin.

En senare men inte mindre lustig osamtidighet pekar Nordin på då han beskriver den kontinentala filosofins genombrott i den angloamerikanska världen. Det var ju inte de samtida franska tänkarna man var intresserad av, utan de stora namnen som redan höll på att överspelas i den franska diskussionen. Bara för några år sedan gav Oxford University Press ut en Handbook of Continental Philosophy (2007), som något tillspetsat kan sägas vara skriven av brittiska och amerikanska filosofer som refererade till franska efterkrigstida tänkares tolkningar av tyska filosofer från första hälften av 1900-talet.

Den analytiska filosofin präglades också av en inre splittring mellan de som trogna traditionen efter Russell och den logiska empirismen intresserade sig för vetenskapsfilosofi och formell logik, och de som i Moores, den senare Wittgensteins och J.L. Austins efterföljd vände blickarna mot en analys av vardagsspråket. Även om den senare inriktningen kanske inledningsvis var mera framträdande i England, suddades gränsen mellan brittisk och amerikansk filosofi snart ut och gled samman i en och samma ”universella” angloamerikanska ana­lytiska tradition.

Nordin för också en intressant diskussion om hur den analytiska filosofin med sitt naturvetenskapliga kunskapsideal så småningom miste sin centrala roll vid de humanistiska och socialvetenskapliga fakulteterna i den angloamerikanska kultursfären (till vilken man i detta sammanhang också bör räkna de nordiska länderna). De analytiska filosoferna må ha varit i en stark majoritetsposition vid de filosofiska institutionerna, men de isolerades i takt med att den kontinentala filosofin fick ett genomslag inom angränsande ämnen som sociologi och litteraturvetenskap. Trots detta är det nog för tidigt att utropa den kontinentala filosofin som segrare i detta filosofins kalla krig. Nordin påpekar riktigt att den analytiska filosofin i dag håller på att bli dominerande också i Tyskland, vilket åtminstone delvis måste förstås i samband med den anglo-amerikanska kulturens växande betydelse i västvärlden.

Med sitt breda omfång lyckas Nordins bok väl med att historisera och nyansera distinktionen mellan analytisk och kontinental filosofi, men det skulle ha varit intressant om han hade ägnat ännu större uppmärksamhet åt de situationer där den analytiska och kontinentala filosofin faktiskt konfronterades med varandra. Boken avslutas visserligen med en jämförelse mellan den analytiska och kontinentala filosofins främsta profeter, Wittgenstein och Heidegger, men många andra beröringspunkter kunde också ha förtjänat en diskussion. De internationella filosofiska kongresser som ordnades relativt regelbundet måste ha varit scener för ganska komiska möten, men det fanns också ur dagens perspektiv mera överraskande förbindelser, till exempel mellan Frankfurtskolan och Wienkretsen på 1930-talet. Ett annat exempel är att den logiske empiristen Alfred Ayer för en kort tid efter det andra världskriget var känd som de brittiska öarnas främste expert på existentialismen. Paul Ricœurs intresse för den analytiska filosofin nämner Nordin bara i förbifarten. Ian Hackings originella kombination av naturvetenskapligt orienterad analytisk filosofi och foucaultiansk genealogi kunde kanske också ha förtjänat en plats. Dessutom kunde kanske Nordin ha nämnt det stora intresse för den egna traditionens historia som under de senaste decennierna uppstått inom den analytiska filosofin. Det är eventuellt ett tecken på en identitetskris, men har också öppnat ett fönster inte bara mot de gemensamma rötter man har med den kontinentala filosofin, utan också för historiefilosofiska metoder som förknippas med namn som Hans-Georg Gadamer, Reinhart Koselleck eller Michel Foucault.

Men samtidigt känns det ganska omotiverat att klaga på att boken inte innehåller ett kapitel om den ena eller andra filosofen. Omfattningen är inget annat än enorm och inkluderar inte bara den västerländska filosofins kanon, utan också mera okända och bortglömda filosofer från speciellt Spanien och Italien, samt inflytelserika tänkare ur andra skrån som till exempel Sigmund Freud, Max Weber och Thomas Mann. Det mest imponerande är att omfånget inte medför kompromisser med trovärdigheten på detaljnivån. På de områden där jag kan räkna mig som insatt hittar jag kanske saker som kunde ha formulerats annorlunda, men inga svårköpta tolkningar eller sakfel.

Boken går visserligen utmärkt att läsa från pärm till pärm, men 800 sidor kan i dagens twittrande värld vara ganska häftigt till och med för den mest filosofihistoriskt intresserade. Stundtals är det kanske svårt att hålla uppe entusiasmen och intresset för alla de tänkare som passerar revy. Å andra sidan ägnas de flesta inte mer än ett par sidor, så boken är både lätt att lägga ifrån sig och lätt att ta tag i på nytt. Med ett brukbart index och en kronologisk-geografisk sortering fungerar boken säkert också ypperligt som ett uppslagsverk. Den är ovärderlig för historiker som behöver sätta sig in i det intellektuella klimatet under en bestämd tidsperiod, eller i en bestämd kulturkrets.

Det biografiska upplägget gör att Nordin ofta låter läsaren själv dra sina konklusioner i stället för att servera färdiga narrativ eller analyser. Strategin är på det stora hela lyckad. Filosoferna väcker många tankar, och man bläddrar gärna till litteraturförslagen som Nordin anför i slutet av boken. Men samtidigt är det ju de kapitel där Nordin sammanfattar ett lands eller en epoks filosofi som utgör den mest intressanta läsningen och där han kan låta bokens massiva omfång spela ut sin rätt. Här kunde man i sin tur kanske ha önskat mera djuplodande resonemang, till exempel kring det filosofiska fältets autonomi i förhållande till både politik, nationalism, religion och naturvetenskap i olika sammanhang under 1900-talet.

Det skulle också ha varit spännande om Nordin spekulerat utförligare kring de kulturella överföringarnas logik. 1900-talet var både nationalismens och internationalismens århundrade och Nordin ger många exempel på hur de filosofiska idéerna anpassade sig då de fördes över från ett land till ett annat, från en kultur till en annan, eller från en tid till en annan. Här finns det många intressanta frågor som kunde förtjäna att ställas, inte minst ur det aktörsperspektiv Nordin begagnar sig av. Hur agerar kulturella brobyggare som vill förmedla eller introducera en främmande filosofi i sitt land? Vilka var de medel som enskilda intellektuella använde sig av då själva försökte erövra en position i ett annat land? Till en sådan diskussion finner man många uppslag i Nordins bok, inte bara bland de filosofer som drevs i exil från nazismen eller kommunismen, utan också bland de tänkare från mera marginella filosofiska kulturer som strävade efter ett genombrott i Paris, London eller USA.

Ur detta perspektiv är kapitlen om italiensk, spansk, östeuropeisk och nordisk filosofi speciellt tankeväckande. I dessa länder har det varit en grundläggande premiss att man som intellektuell hade att förhålla sig till inte bara en nationell diskussion, utan också till en filosofisk utveckling på orter som man uppfattade som mera centrala. Frågor kring centrum och periferi var ständigt närvarande, men inte bara på ett negativt sätt. Man kan till exempel fråga sig om det var på grund av sitt utanförskap som nordiska filosofer, som Georg Henrik von Wright, gjort sig namn som brobyggare mellan det analytiska och kontinentala.

Vilken är då Nordins sammanfattning av det västerländska tänkandet sedan 1900? I hans analys har det handlat om framför allt två problemkomplex. Det första berör frågan om filosofins förhållande till naturvetenskapen, där det varit en kontinuerlig kamp mellan dem som velat ge den naturvetenskapliga världsbilden ett företräde och dem som velat betona det unika i den mänskliga upplevelsen. Det andra problemkomplexet handlar om moderniteten och den västerländska civilisationens väsen och legitimitet. Här kontrasterar Nordin ett hegelianskt perspektiv, där historien haft sin mödosamma men säkra gång mot frihet och rationalitet, mot den nietzscheanska, mera pessimistiska, synen enligt vilken vi ständigt går mot en alltmera tom och förtolkad civilisation. På denna punkt kan man säga att 1900-talets filosofi fortfarande är ett oavslutat kapitel.

Johan Strang är forskardoktor vid Centrum för Norden-studier, Helsingfors universitet.

– Publ. i Respons 1/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet