Föregående

nummer

Onsdag 23 augusti 2017

1/2012

Tema: Forskare konkurrerar på en konstgjord marknad och anpassar sig till teknokraternas krav i stället för att söka sanningen.
Ekonomi
Björn Elmbrandt
Europas stålbad
Krisen som slukar välfärden och skakar euron
Atlas Reportage | 175 s | Isbn 9789173894036
Recensent: Mats Benner
Finanssektorn – Ett monster som vi alla skapat

Man kan moralisera över finanssektorns aktörer men att den fått en sådan betydelse beror på att så många drog nytta av den. Kreditgivningen tog över statens roll som inkomstutjämnare och gjorde det möjligt att hålla konsumtionsnivåerna uppe. Det saknas en utopi om långsikthet i dag, hävdar recensenten.

Det börjar bli svårt att överblicka litteraturen om finanskrisen. Politiker, banker, finansbolag, bostadskrascher och kreditsammanbrott – det mesta är omskrivet. Men en sak saknas: bekännelserna från insidan. I stort sett allt som skrivs kommer utifrån, av journalister och forskare, medan branschen och dess insiders duckar. Likt Garbo skyr de all form av offentlighet och publicitet. Ingen av de män (och enstaka kvinnor) som passerat igenom den amerikanska och den europeiska finansvärlden verkar vilja skriva av sig, trots att många av dem blivit både kända och beryktade. Detta är inget nytt, redan före finanskrisen var branschen påfallande sluten mot omvärlden, och nu när krisen slagit ut för fullt är intresset förstås ännu mindre att lätta på förlåten.

Några försök har gjorts att porträttera livet i finanssektorn. Uppgången och fallet hos finansjättarna Lehman Brothers och Bear Stearns har skildrats i några böcker, men det stannar vid ganska livlösa sammanställningar av intervjuer. Det mest dramatiska bidraget står Michael Lewis för, känd för sina böcker om dot.com-boomen. För något år sedan gav han ut boken The Big Short: Inside the doomsday machine, senare utkommen på svenska med den lite egendomliga titeln Värstingar på Wall Street. Lewis gav där några inträngande porträtt av de personligheter som format finanssektorns vildsinta och destruktiva förmåga att omvandla det mesta till finansiella möjligheter. Men som sagt, självbiografier och egna interiörer får vi vänta på.

Knut Ramels bok En finansmans bekännelser: Veni vidi ridi är ett undantag. Den är en öppenhjärtig och ganska hjärtlös beskrivning av finanssektorns moderna historia, för­medlad av en aktör med in- och utblickar i såväl svensk som internationell finance. Den börjar i Beijerinvest i sent 1970-tal, i en tid när finansiella tjänster var blygsamma sidospår i den tunga och trygga basekonomin, och slutar i den schweiziska bankgiganten UBS trettio år senare, när finansbranschen blivit kapitalismens kärna och vridpunkt. Boken är en utmärkt introduktion till tänkandet och handlandet i finansmarknaden. Den visar också hur finansbranschens tillväxt skett i aktivt samspel med globalt organiserade industriföretag och med skuldtyngda stater. Den vildvuxna finanssektorn framstår därför inte som en parasitär anomali utan snarare som en inbyggd del av den moderna marknadsekonomin.

Med lätt hand tecknar Ramel finansbranschens snabba utveckling, från en rätt sömnig bransch med sena ankomster och långa luncher till en manisk maskin, där tjänster och affärer utvecklas och drivs igenom dygnet runt av globalt sammansatta team. Den fångar in finansernas förvandling från hårdreglerad och rätt kuschad verksamhet till en formidabel kraft som bryter egen mark utan insyn och kontroll av stater och reglerare.

Ramels framställning saknar inte påfrestande drag: den fascinerande berättelsen om finanssektorns omvandling bryts bryskt av utfall mot politiska intressen, liksom av snirkliga och ofta ganska nedriga personporträtt av okända storheter inom branschen, porträtt som knappast kan intressera andra än en liten krets av kännare.

Ramels lite stryktäcka stil känns samtidigt ärlig och genuin. Just så tänker och fungerar säkert de som format och formats av finanssektorns snabba tillväxt – med en väldig tro på rationalitet och nyttomaximering och med en lika stark skepsis mot allt som luktar kollektiva lösningar. Den ger också uttryck för vaga före­ställningar om vad finansiella tjänster egentligen är till för och vilka behov de kan tänkas fylla. Man finner samma tendenser, samma argument och samma överlägsna stil hos exempelvis Alan Greenspan i Turbulensens tid. Den kom året före finanskrisen och hyllade de välståndsbringande krafterna hos finanssektorn (Ekerlids 2007).

Man kan med visst fog moralisera över Ramel, Greenspan och andra och se dem och deras agerande som krisens utlösande orsaker. Men det Frankensteins monster som finanssektorn kommit att bli är i alla avseenden vår egen skapelse, formad av den globala flexibla kapitalismen och av stater och medborgare som skuldsätter sig för att säkra en stigande konsumtion. I vår tid har kreditgivningen tagit över statens roll som inkomstutjämnare och konjunkturdämpare. När staten inte längre tyckte sig ha råd att bedriva utjämningspolitik tog i stället finanssektorn över i det som av den brittiske sociologen Colin Crouch kallats ”privat-keynesianismen”, där välstånd och livschanser alltmer knyts till finansiella tjänster och allt mindre till offentliga åtaganden. Konsumtionen har i allt väsentligt blivit det drivhjul kring vilket världsekonomin och välfärdsutvecklingen rör sig, och oljan i maskineriet är finansmarknaderna. Men det finansiella beroendet är inte riskfritt. Redan för 40 år sedan varnade sociologen Daniel Bell för de långsiktiga effekterna av frikopplingen mellan arbete och konsumtion, och pekade därmed på risken för djupgående samhällskriser i finanskapitalismens kölvatten. Ramel och hans kolleger tyckte sig emellertid veta att Bell hade fel. Konsumtionen var det som drev arbetet, inte tvärtom som Bell menade. Med den smidiga finansiella mellanhanden skulle detta eviga och gyllene kretslopp vara för evigt.

Det var inte enbart konsumtionen som drev fram de finansiella obalanserna. Företagens multinationalisering och behovet av finansiella tjänster och riskhantering var och är en starkt pådrivande faktor, vilket Ramel vältaligt beskriver med olika exempel på mellanhavandena mellan finansbolagen och olika industriföretag. Sammanbrottet för de fasta växelkurserna under 1970-talet innebar ett radikalt uppsving för finansiella tjänster, eftersom de stora företagens exponeringar mot osäkra valutor skapade både möjligheter och risker. Dessa risker var de finansiella företagen inte sena att uppmärksamma och exploatera. Finanser blev det nya drivmedlet och finansmarknaden blev en tyngdpunkt både inom och mellan företag, men också en faktor som fungerande som en kritisk riskhanteringsmekanism i en alltmer instabil global ekonomi.

Fram till, säg, 2007 var detta en solskenshistoria, ännu ett exempel på hur kapitalismen gång på gång återuppfinner sig och därmed undslapp den konsumtionsfälla som Bell pekade på. Politiker som Blair, Clinton och Persson, liksom intellektuella som Anthony Giddens, tyckte sig ha funnit den gyllene medelvägen mellan kapitalism och demokrati, med den flexibla och innovativa finansmarknaden som smidig mekanism. Klassmotsättningar ersattes av gränsöverskridande konsumtionsglädje. Finanskapitalismen fyllde många behov parallellt: riskhantering, konsumtionsuppsving, sysselsättningsskapande och mekanism för socialt avancemang. Finansbranschen växte våldsamt och blev drömmen för många unga kvinnor och män. Ramels framställning tappar emellertid fart mot slutet och finanskrisen hinner han knappt med. Det är synd, eftersom hans skarpa blick hade kunnat belysa hur de som var satta att hantera risker åt andra själva hanterade sina risker. Det hade också varit intressant att se hur finansaktörerna underhandlade med regeringar och riksbanker i hanteringen av de risker som dolde sig i finansbolagens komplicerade transaktioner.

Sammanbrottet för Lehman Brothers var ett extremt uttryck för denna fundamentala osäkerhet. Lehmans konkurs har därigenom blivit något av vår tids Pearl Harbor, en ödesmättad händelse som formar beslutsramar och handlingsmodeller för lång tid framöver. Krisen har ju om inte annat lyckats etablera tanken på allvar om att finansbolagen och bankerna är ”för stora för att gå under”, ungefär på samma sätt som hotet om ett globalt kärnvapenkrig kom att prägla efterkrigstiden. Vår tids massförstörelsevapen är ju, hävdas det, de finansiella tjänsterna – nödvändiga och hotfulla på samma gång, i en ödesmättad förening.

Om krisen får vi alltså inte veta mycket av Ramel. Det tomrum som han lämnar fyller Björn Elmbrants kritiska genomgång av finanskrisens politiska effekter, Europas stålbad. Krisen som slukar välfärden och skakar Euron. Om samhället och politiken är ett slags fond och ibland en skrattspegel i Ramels framställning, lyfter Elmbrant förtjänstfullt fram alla de spänningar som finanskrisen skapat. I gengäld är Elmbrant mindre vältalig när det gäller de sociala och politiska mekanismer som faktiskt medverkat till att skapa det finansiella systemet.

Elmbrant rör sig smidigt mellan det folkliga myllret i krisens Aten och den lamslagna politiska eliten i Bryssel. Fram träder en bild av genuin osäkerhet och vånda. När finanskrisen slog till med full kraft räddades bankerna, men till priset av hotande statsbankrutt inte bara i Grekland, utan efterhand också i Portugal, Spanien och Irland. Alla är de länder som ridit på en konstgjord tillväxtboom via bland annat tysk och fransk kreditgivning och ihåliga ekonomiska och finansiella regleringar. Det gick så länge det gick, och det talades entusiastiskt om sådant som ”den keltiska tigern” där innovationer och finanser skapat en europeisk mirakelnation i klass med de sydostasiatiska tigrarna. Men när de irländska bankerna kollapsade, eller krediterna sinade till Grekland och Portugal, fanns inte mycket kvar av miraklet. Kvar fanns bara åtstramningar och besparingar på den politiska dagordningen.

De alltmer populära nationalistiska och auktoritära partierna är tragiskt nog de enda som lyfter fram det egendomliga faktum att staternas ekonomier ifrågasätts av samma finansmarknader som en gång knäckte de offentliga finanserna just genom sin expansiva utlåning. Inte ens några av Europas kärnländer, som Frankrike och Italien, går helt säkra från påfrestande spekulationer om deras solvens. Då hjälper det, som Elmbrant påpekar, inte mycket att den tyska ekonomin går på fullvarv. Ett havererat Europa kan inte bäras upp av Tyskland och dess bundsförvanter. Situationen är med andra ord utomordentligt kritisk, men några snabba lösningar verkar inte finnas till hands. De rörelser som fötts, av typen Ockupera Wall Street, må vara uppfriskande men är knappast inriktade på annat än krisens symptom. Socialdemokrater, liberaler och konservativa har alla varit med och format den samhällsmodell som bygger på flödet av finansiella resurser och tjänster och har därför svårt att se någon väg ut ur beroendet av krediter. Vad man nu försöker sig på via Europakter och annat är en minskning av finansberoendet, men knappast en ny väg där samhället och politiken sätter gränserna för finansmarknaderna. Det är alldeles för sent att försöka åstadkomma det under en brinnande skuldkris.

Det saknas onekligen en utopi för vår tid, som skulle kunna handla om återhållsamhet, uthållighet och långsiktighet, just de dygder som Daniel Bell lyfte fram i sin tidsdiagnos från mitten av 1970-talet. Finanssektorn har emellertid en gång för alla sluppit ut ur regleringarnas grepp, vilket de flesta av oss, medvetet eller ej, kunnat dra nytta av i vår roll som konsumenter. Alla drabbas inte lika denna gång. Somliga tar sig ganska helskinnade genom just denna kris, som Sverige, medan andra får känna den in på bara skinnet, som Grekland. Men förr eller senare är situationen omvänd, eftersom vi alla är invävda i finansekonomins garn, där fördelar i en veva kan bli nackdelar i nästa. En annan och mindre sårbar samhällsmodell kräver stora tag och stora drag, men dagens kris föder inga stora idéer eller ledare. Snarare tassar våra ledare försiktigt kring själva grundproblemet, nämligen en återanpassning av relationen mellan finanser, ekonomi, politik och samhälle. Elmbrandt och Ramel ger, var och en på sitt sätt, nycklar till förståelsen av finans- och skuldkrisens anatomi och fortsatta förlopp. Men några förhoppningar om en snar lösning förmedlar de inte.

Mats Benner är professor i forskningspolitik vid Lunds universitet.

– Publ. i Respons 1/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet