2/2016

I ett stort tvärvetenskapligt projekt skildras de finska romernas historia från 1500-talet till i dag. Resultatet är ett perspektivrikt verk som ger unika inblickar i annars slutna kulturella miljöer. Trots en lång historia av utanförskap är finska romer i dag bättre integrerade i samhället än romer i andra europeiska länder. Boken kan bli en klassiker inom nordisk minoritetsforskning.

Den breda samlingsvolymen De finska romernas historia från svenska tiden till 2000-talet har redan kallats banbrytande inom sitt område. Det är lätt att hålla med. Trots att romerna sedan 500 år varit en del av våra nordiska samhällen är forskningen om gruppen förvånansvärt mager. Den befintliga nordiska forskningen inom Romani Studies har länge haft en tydlig överbetoning på diskursanalytiska studier där olika typer av myndighetskällor eller medier utgjort primärmaterialet. Även om maktanalys är en oundviklig del av minoritetsstudier, kan man säga att bilden av romer som offer för rasism och diskriminering gärna hamnat i fokus i dessa sammanhang.

Därför är det mycket uppfriskande att bekanta sig med gedigen och delvis ny grundforskning om denna minoritet, kombinerad med de olika ämnesspecialisternas insatser. Det är inte bara ämnet och det breda materialet som gör De finska romernas historia intressant, utan i lika hög grad tillvägagångssättet – romerna har själva varit med om att utforma forskningsfrågorna och ett antal artiklar är skrivna av forskare eller aktivister av romskt ursprung. Projektets ledare och bokens redaktör, historikern Panu Pulma, skriver också att det intensiva samarbetet mellan forskarna och den romska gemenskapen avgjorde forskningens grundläggande perspektiv på historien.

Bokens initiativtagare var Delegationen för romska ärenden i Finland som gjorde en framställan till regeringen om ett projekt om romernas historia. Uppdraget att skildra de finska romernas historia gavs till Finska litteratursällskapet (Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, SKS) och i sin egenskap av en organisation för traditionsinsamling och forskning hade SKS de bästa förutsättningarna att genomföra projektet. SKS har samlat in romsk muntlig tradition sedan 1960-talet.

Romernas historia har i mångt och mycket skrivits av majoritetssamhällets ämbetsmän, präster och akademiker, med tolkningar som inte alltid grundats på verklig kännedom om de romska förhållandena. Panu Pulma nämner att till exempel romska kvinnor som hade barn kunde stämplas som moraliskt tvivelaktiga, ogifta lösdriverskor, eftersom majoritetssamhället inte kände till det romska sättet att gifta sig. Den muntliga romska traditionen har utgjort en ovärderlig källa för verkets forskare – de flesta romer känner sin släkts historia ”flerfaldigt längre bakåt” än finländare i gemen. De romska rösterna gör boken till spännande läsning, väl balanserad mellan mer traditionell historieforskning och personliga porträtt och berättelser.

I bokens första del ”Från ett utanförskap till ett annat – från 1500-talet till andra världskriget” ger Tuula Rekola, Miika Tervonen och Panu Pulma översiktliga skildringar av romernas tidiga skeden i Finland. Denna tidsperiod, som ju fram till 1809 handlar om gemensam svensk-finsk historia, berättar med all tydlighet om den förföljelse och diskriminering som romerna genom tiderna utsätts för. Samtidigt kommer forskarna också åt material som talar om en fredlig samlevnad och vänskap mellan romer och majoritetsbefolkningen, om handel, utbyte av tjänster med mera. Under 1600-talets gällde detta framför allt näringar som har kopplingar till hästar. I rikets västra del, det vill säga nuvarande Sverige, var olika former av hantverksutövning vanligare.

Andra delen av boken behandlar romernas väg mot vad man kallar för ”verkligt medborgarskap”, under tidsperioden 1940 till 2000-talet. Det kronologiska framställningssättet hjälper läsaren få grepp om det synnerligen rika materialet. Den mer klassiska historieskrivningen som grundas på noggrann källforskning är kryddad med kortare artiklar om romska konstnärer, författare, musiker med mera, något som lättar upp textmassan och ger avbrott i den faktaspäckade läsningen. Porträtt på i Finland kända och folkkära konstnärer som Kalle Tähtelä (1891–1919), Veijo Balzar (född 1942), Hilja Grönfors (född 1952), Raimo Friman (född 1958) berättar om individuella öden, men också om det faktum att romer (och andra minoriteter) ofta funnit sitt levebröd inom musik och konst. Även nya bekantskaper går att finna i boken, såsom oboisten Aale Lindgren (född 1951) och pianisten Valdemar Hagert, båda så kallade barnhemsbarn som bott på Zigenarmissionens barnhem och som sedermera utbildat sig inom den klassiska musiken och uppträdde tillsammans.

Zigenarmissionen fungerade som ett stöd för evangelisk-lutherska kyrkans arbete för romerna och är den äldsta organisationen för denna grupp i Finland. Den grundades 1905 för att hjälpa ”romernas andliga och materiella nöd”. Sedan 1997 heter organisationen Romani Missio. Zigenarmissionens barnhemsverksamhet har utgjort en viktig del av socialpolitiska åtgärder för romska familjer, även om verksamheten också kritiserats, vilket socionomen Janette Grönfors skildrar i antologin. Under vissa perioder tillbringade nästan vartannat romskt barn minst en del av året på barnhem. Bristfälliga bostadsförhållandena och socioekonomiska problem låg bakom dessa omhändertaganden, vilket resulterade i hård kritik av verksamheten på 1980-talet. Samtidigt visar en undersökning från 2009 att de flesta romska ”barnhemsbarn” genom utbildningar och yrken var starkt förankrade i samhället. En viktig förutsättning för denna integrering var barnens skolgång, som bevakades av barnhemspersonalen.

I dag är uppskattningsvis 3000 finska romer mer eller mindre fast bosatta även i Sverige – i Finland uppskattas gruppen till 10000 individer. De finska romerna började komma till Sverige då emigrationen möjliggjordes 1954 i och med beslutet om nordisk passfrihet och fri arbetsmarknad. Då upphävdes också det generella inreseförbudet för romer till Sverige. Journalisten Gunni Nordström konstaterar i ett antologibidrag om de finska romernas historia i Sverige sedan 50-talet att de var ”socialpolitiska flyktingar” som hade det ganska svårt i sitt hemland.

Många finska romer upplevde Sverige som ett land med en mer tolerant och öppen atmosfär. Viktiga romska kulturpersonligheter och medborgarrättskämpar har lämnat bidrag här, bland dem Aleka Stobin (1936–2001), som bland annat var den första ordföranden för Nordiska Zigenarrådet, och Domino Kai, dramapedagog och även en drivande kraft i flera kulturprojekt i samarbete med olika myndigheter och institutioner. Men sedan 50-talet har utvecklingen hunnit ikapp och i dag betraktas Finland enligt Nordström som ”ett föredöme i Europa när det gäller romsk integration i samhället”. Även om problem med utanförskap kvarstår har de jämfört med romer i andra nordiska länder tydligen en bättre förankring på arbetsmarknaden och högre utbildningsnivå tack vare sociala insatser och en lång historia av nära kontakter med det finska samhället.

En viktig del av de finska romernas kulturella identitet är språket som ägnas särskild uppmärksamhet i antologins tredje del, ”Språklig och kulturell förändring”. Språkforskaren Kimmo Granqvists noggranna beskrivning av finsk romani och övriga nordliga romska dialekter utgör spännande läsning i språkhistoria. Att den finska kale-dialekten är en så kallad pararomani varietet, eller ett symbiotiskt blandspråk, där språkets gamla struktur och grammatik ersatts med beståndsdelar från majoritetsspråket torde vara bekant för många. Det romska språket började förfinskas redan på 1700-talet och enligt Granqvist bidrog urbaniseringen och den förändrade familjestrukturen under 1900-talet till minskat behov att använda romani i tal. En viktig funktion för språkanvändningen är att den ger uttryck för inbördes solidaritet och att den fungerar som ett hemligt språk.

Enligt Granqvist befinner sig finsk romani för närvarande i en övergångsperiod där gamla språkliga drag håller på att försvinna eller endast behärskas av äldre romer. De flesta av texterna på denna romska varietet utgörs av religiös litteratur. Ungefär en tredjedel av de finska romerna uppgav i en undersökning från 2009 att de hade goda eller utmärkta kunskaper i romani. Samtidigt bevaras språket sedan tre decennier genom undervisning i grundskolor och genom fortbildning för vuxna.

Den tidigare forskningen om romernas kultur har ofta präglats av majoritetssamhällets fördomar och svårigheter att förstå gruppens kulturella koder. De första studierna av forskare som Christfrid Ganander, H.A. Reinholm, C.A. Gottlund, Arthur Thesleff förmedlar en bild av romanikulturen som antropologen Anna Maria Viljanen betecknar som ”mycket vag och rätt ytlig”. Det var först på 1960-talet som forskarna i Finland på allvar började intressera sig för den romska kulturen och visa äkta vilja att lära känna denna befolkningsgrupp och deras kulturella särdrag.

Ett sådant är romernas klädsel, i synnerhet kvinnokjolen, som blivit ett lätt igenkännligt tecken för denna minoritet. Kjolfållens bredd ökade successivt från början av 1900-talet till 1990-talet, varefter fållan åter smalnade till ”endast” 7,5–9 meter. På grund av den täta sammeten kunde en sådan kjol väga som mest hela 13 kg. Liksom det romska språket är kläderna en stark identitetsmarkör och ett syfte med dem är att särskilja sig från majoritetsbefolkningen.

Andra kulturella koder är respekt för äldre, renhet och ärbarhet. När bokens finska upplaga publicerades 2012, var det inte oväntat i synnerhet skildringar av sedvänjor och till exempel det omfattande regelsystemet kring det (rituellt) rena och smutsiga eller orena, som fångade mediernas intresse. I och med att mycket i den romska kulturen varit hemligt och inte tillgängligt för majoritetsbefolkningen, ter sig Viljanens artikel förstås som mycket intressant. Det invecklade regelsystemet innebär till exempel att yngre kvinnor inte kan vistas i högre våningar än äldre personer, att kärl som hamnat på golvet måste slängas eller rengöras på ett speciellt sätt och så vidare. Viljanen påpekar dock att det romska kollektivet består av både mer traditionella och moderna falanger, såsom fallet är med alla kollektiv.

Utöver de här delarna av de finska romernas historia behandlar antologin den religiösa väckelsen inom gruppen, romer och nationalitet, finskromska politikens internationella förbindelser, musik, hantverk, smycken och romernas hästar och vagnar. På grund av projektets tidsramar har sådana tilltänkta ämnen, som romernas inflytande på kulturen i Finland inom litteraturen och filmen, utelämnats. Inte heller har de finska romernas kontakter med Ryssland och Baltikum fått utrymme inom projektets ramar. Däremot är boken är rikligt illustrerad med många tidigare opublicerade bilder. Denna mångvetenskapliga och aktuella bok lär bli en klassiker och inte bara i forskningen om romer, utan mer generellt om de nordiska minoriteternas historia. Ett föredömligt och engagerat arbete från början till slut!

Satu Gröndahl är docent i finsk-ugriska språk och verksam vid Hugo Valentin-centrum i Uppsala.