Föregående

nummer

Måndag 24 april 2017

1/2013

Tema: Krisen 2008 innebar slutet på den amerikanska drömmen att man kan bli vad man vill bara man arbetar hårt och målmedvetet.
Historia
Jukka Tarkka
Max Jakobsson
Det kalla krigets diplomat
Schildts & Söderströms | 319 s | Isbn 9789515229274
Recensent: Mats Bergquist
Finlands lysande stjärna bland diplomater

Det kan ifrågasättas om något nordiskt land under senare delen av 1900-talet kan uppvisa en diplomat med samma bredd och klarsynthet som Max Jakobson. Om hans gärning och hans komplicerade förhållande till president Kekkonen har Jukka Tarkka skrivit en intressant bok.

I december 1971, tio år efter Dag Hammarskjölds tragiska bortgång, kunde Sverige ha fått en ny generalsekreterare i FN. Hans namn var Gunnar Jarring, då ambassadör i Moskva, tidigare innehavare av samma post i Washington och vid FN-representationen. Jarring hade dessutom varit FN-medlare i Kashmir och efter sexdagarskriget 1967 mellan Israel och arabstaterna. Moskva försökte i det längsta få U Thant att ställa upp, men hade knappast något emot Jarring, som tydligen lanserats av London och Paris. Däremot motsatte sig Sovjet det ditintills ledande namnet, Finlands FN-ambassadör Max Jakobson.

Endast 42 år gammal hade Jakobson genom sin intelligens, politiska anlysförmåga och eleganta uppträdande, skaffat sig en stark ställning i världsorganisationen. Helsingfors hade redan 1966 börjat diskutera en eventuell kandidatur efter U Thant, vars mandat skulle upphöra 1971. Saken drevs av en målmedveten grupp finska diplomater, den så kallade överstejuntan, uppkallad efter chefen för utrikesministeriets politiska avdelning, Risto Hyvärinen, som märkligt nog, liksom en annan medlem i gruppen, var officer (överste).

Huruvida man i Moskva främst vände sig mot Jakobsons person eller mot att Finland skulle få denna post är kanske inte helt klart. Sannolikt spelade båda skälen in. Man misstrodde Jakobson, som hade en tydlig västorientering och inte var särskilt flitig när det gällde att odla sovjetiska kontakter; han menade dessutom att förtroendet i Väst för finsk utrikespolitik var lika viktigt som förtroendet i Öst. Dessutom skulle kanske en sådan generalsekreterare kunna påverka relationerna mellan Sovjet och Finland. Det hjälpte inte heller att Jakobson hade judisk bakgrund, vilket säkerligen i alla fall en del arabstater påminde Moskva om.

Slutet på historien blev att den österrikiske FN-ambassadören Kurt Waldheim fick posten. Även om man på goda grunder hyste tvekan om hans kompetens, hade de allierade en dossier om hans tid som tysk officer under kriget på Balkan, som garanterade att han inte skulle hitta på något de ogillade.

Den briljante och övriga kandidater överlägsne Jakobson blev i stället ambassadör i Stockholm, därefter chef för det finska näringslivets tankesmedja, EVA. Genom mängder av artiklar över en lång tidsrymd i landets ledande tidning, Helsingin Sanomat, blev han en respekterad och citerad opinionsbildare. Därtill gav Jakobson ut en serie böcker, senast för ett tiotal år sedan ett slags memoarer i tre band. Under 1970-talet nämndes han ibland som möjlig presidentkandidat, vilket han alltid avvisade.

Om Max Jakobson, som i år fyller 90 år, har Jukka Tarkka skrivit en bok, nu väl översatt av Geo Stenius. Det är inte en traditionell biografi, som titeln antyder, utan snarare en intressant skildring av Finlands säkerhetspolitiska problem från vinterkriget till det kalla krigets slut. Här stöder sig Tarkka på Jakobsons omfattande produktion, från den på sin tid uppmärksammade The Diplomacy of the Winter War (1961) till de omnämnda memoarerna, vars sista band, Bokslut, kom 2003.

Max Jakobson föddes 1923 i Viborg som son till en judisk advokat och hans till judendomen konverterade hustru. Han växte upp i Helsingfors, var officer under fortsättningskriget och gick sedan den journalistiska banan, bland annat som korrespondent i London. Han blev pressattaché vid ambassaden i Washington, vid 35 års ålder presschef på utrikesministeriet och tre år senare chef för politiska avdelningen, innan han således 1965 flyttade till New York.

Det är uppenbart att denna exceptionellt snabba karriär inte kunde ha ägt rum utan att Jakobson haft Urho Kekkonens förtroende. Det framgår emellertid av Tarkkas framställning, liksom det gör av Jakobsons memoarer, att hans förhållande till presidenten var komplicerat. Hans förebild var J.K. Paasikivi (president 1946-1956), en gammal vresig, klarsynt och historiskt beläst före detta bankdirektör och högerpolitiker, som i sin utrikespolitiska gärning för att säkra Finlands oberoende i förhållande till kommunistregimen i Moskva höll på normala kanaler och regler. Det gjorde inte Kekkonen, som ansåg att de flesta medel var tillåtna när det gällde att etablera en god relation till de sovjetiska ledarna och därmed maximera Finlands rörelsefrihet västerut.

Kekkonen hade således själv direkta kontakter med den sovjetiska underrättelsetjänstens företrädare i Helsingfors, till- och avsatte, under åberopande av östrelationernas vikt, regeringar och framtingade dessutom att han 1974 omvaldes genom en undantagslag snarare än ett regelrätt presidentval. Den finska författningen av år 1919, som grundade sig på 1772 års svenska grundlag, gav statschefen ett omfattande mandat.

Urho Kekkonens förhållningssätt till politiken blev ett problem för Jakobson, vars formuleringsskicklighet, analytiska talanger och växande kontaktnät i västhuvudstäderna presidenten under 1960- och första hälften av 1970-talet använde sig av. Hur skall man i en sådan situation förhålla sig till makten? Jakobsons relation till sin sluge och ibland hänsynslöse principal är klassisk, liksom dennes bruk av sin begåvade rådgivare. De höll båda en viss distans till varandra. Jakobson deltog inte i Kekkonens nattliga sessioner eller hans jakt- och skidutflykter. Han beundrade presidentens allvar och stödde oftast hans politik, men värjde sig ibland mot hans metoder.

Max Jakobson skapade sig ett eget svängrum genom att skriva flera böcker och artiklar om finsk utrikespolitik, böcker som Kekkonen förstod nyttan av, även om han ibland också kunde vara kritisk. Jakobson förefaller ibland ha använt sig av samma knep som Kekkonen själv, nämligen att skriva anonyma artiklar i dags- och veckopress. Kekkonen tycks kring 1970 ha funderat på att utnämna Jakobson till utrikesminister eller statssekreterare i utrikesministeriet, men avstod, kanske på grund av Jakobsons relativt svaga sovjetiska kontaktnät och för att inte hota kandidaturen till posten som generalsekreterare.

När Max Jakobson inte längre var i statstjänst blev hans situation en annan. Dessutom förändrades världen. Mauno Koivisto blev president 1982. Regeringarna i Finland började, liksom i övriga Norden, sitta mandattiden ut. Gorbatjov kom till makten, Finland sökte och blev medlem i EU och diskuterade, inte minst Max Jakobson själv, möjligheterna av en anslutning till Nato.

Jakobson har alltid analyserat den finska utrikespolitiken i dess storpolitiska sammanhang. Finland kunde givetvis påverka sin situation, men bara marginellt. Han hävdade i sin bok om vinterkriget att man sannolikt kunde ha undgått krig men då förlorat sitt oberoende; Kekkonen ansåg ju själv att man skulle ha sluppit vinterkriget om Finland gått med på de långtgående territoriella krav som Moskva framförde 1938-1939, under åberopande av nödvändigheten att skydda St Petersburg.

Jukka Tarkkas skildring av två allvarliga finsk-sovjetiska konflikter efter ingåendet av den så kallade Vänskaps- och biståndspakten (VSB) 1948, den så kallade nattfrosten 1958 och notkrisen 1961, ansluter sig till Jakobsons syn. När Kekkonen, som då var ganska ny som president, efter 1958 års val måste godkänna en socialdemokratiskt ledd koalition under Karl-August Fagerholm som han med endast två rösters marginal besegrat i presidentvalet 1956, reagerade Moskva med något slags passivt motstånd och avbröt de pågående handelsförhandlingarna. Socialdemokraterna tillhörde inte Moskvas favoriter, särskilt inte majoritetslinjen som stött fortsättningskriget 1941-1944. Dess ledare, Väinö Tanner, dömdes till fängelse i den krigsförbrytarrättegång som ryssarna framtvingade efter vapenstilleståndet. Med tiden valdes han ånyo till partiordförande. ”Bakom Fagerholms breda rygg skymtar vi Leskinen” sade Chrusjtjov om en av Tanners närmaste män, Väinö Leskinen. Fagerholms regering lämnade efter några månader in sin avskedsansökan, varpå Kekkonen utnämnde en minoritetsregering bestående av hans eget partis företrädare. Nattfrosten var inte någon kris han fabricerade för att stärka sitt eget grepp; presidenten var tvärtom nervös för hur det hela skulle sluta och funderade på att ta med kommunisterna i regeringen, varifrån de uteslutits 1948.

Jakobson och Tarkka har samma uppfattning om notkrisen hösten 1961, då Sovjetledningen för första gången aktualiserade konsultationer enligt VSB-pakten. Det har ibland påståtts att presidenten rent av beställde noten för att säkra sitt omval 1962 i strid med justitiekanslern, Olavi Honka, som stöddes av både socialdemokraterna och samlingspartiet (högern). Även om åberopandet av VSB-pakten, som väckte betydande oro inte minst i Stockholm, främst var motiverat av den skärpta internationella situationen efter Berlinmurens upprättande i augusti 1961, kan ju Sovjetledningen, med sin syn på socialdemokraterna, ha hoppats också kunna ge Kekkonen, som man tycktes lita på, litet ryggstöd i valkampanjen. Kekkonen avvecklade genom en resa till Novosibirsk, där Chrusjtjov då befann sig, krisen genom att lova följa utvecklingen noga. Någon anledning att ändra Finlands internationella ställning fanns inte, menade Jakobson som var mycket involverad i skeendet. Den så kallade Honkafronten föll ihop och Kekkonen kunde återväljas.

När Moskva ytterligare en gång, under ett besök av försvarsminister Ustinov 1978, sökte åberopa pakten och föreslog gemensamma rysk-finska manövrar, svarade Kekkonen snabbt nej. Trots att relationerna med Moskva utvecklades väl under 1970-talet, och Finland 1973 kunde ingå ett frihandelsavtal med EEC, förblev Moskva paradoxalt nog ovilligt att erkänna Finland som ett neutralt land, vilket man gått med på tidigare och som alltid var den finska ledningens strävan. Man gjorde i Moskva en distinktion mellan å ena sidan de neutrala Sverige och Österrike och å andra sidan Finland som förde en som det hette ”aktiv fredspolitik”.

Jukka Tarkkas bok innehåller mycket av intresse för en svensk publik. Det är dock olyckligt att det som direkt berör Sverige tyvärr är behäftat med flera fel och diskutabla påståenden (till exempel om vår utrikespolitik 1814-1914, s. 141) som lätt hade kunnat kontrolleras eller nyanseras. Till det konstigaste hör påståendet att Sveriges samarbete med Nato innebar vår egen VSB-pakt (s.161)!

Att Max Jakobson är värd detta äreminne förefaller oomtvistligt. Det kan ifrågasättas om något nordiskt land under 1900-talets senare del kan uppvisa en diplomat av hans bredd, intellektuella skärpa och klarsynthet. Han hade säkerligen blivit en självständig generalsekreterare i Dag Hammarskjölds anda men troligen med en annan hållning till nyanserna i storpolitiken. Som det nu blev fick hans hemland mera glädje av honom. En bättre presentatör av den finska utrikespolitiken under 1900-talet kunde man knappast fått. Inte heller någon som skickligare och mera pedagogiskt bidragit till den inhemska debatten i ämnet.

Mats Bergquist är docent i statskunskap och före detta ambassadör.

– Publ. i Respons 1/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet