Föregående

nummer

Söndag 28 maj 2017

2/2012

Tema: Det sägs att mångkulturalismen är död. Men faktum är att Europa har en beprövad modell för samlevnad mellan minoriteter.
Historia
Krister Wahlbäck
Jättens andedräkt
Finlandsfrågan i svensk politik 1809–2009
Atlantis | 446 s | Isbn 9789173533478
Recensent: Henrik Meinander
Finlands och Sveriges ömsesidiga tacksamhetsskuld

I Krister Wahlbäcks bok möter vi honom i tre roller: som historiker, som diplomat och som Finlandsvän. Diplomaten träder tydligast fram när Wahlbäck försöker visa att Sveriges politik under och efter andra världskriget präglats av en särskild omsorg om Finlands oavhängighet. Beslutet att inte ansluta sig till Nato motiverades med hänsyn till Finland men uppriktigheten i detta argument betvivlades både i Finland och i Väst. Syftet var att försäkra sig om Natos säkerhetsgarantier utan att i onödan binda Sverige vid västlägret.

Vilken roll har Finland egentligen spelat i svensk säkerhetspolitik efter 1809? Frågan har under de senaste femton åren diskuterats med nytt intresse av forskare, politiker och medie­­­­­folk på var sin sida av Bottenhavet. På motsvarande vis har Sveriges inflytande på Finland också på ett nytt sätt kommit i blickfånget. Skälen till denna växande uppmärksamhet för de forna riksdelarnas växelverkan före och efter 1809 är åtminstone två. För det första har ländernas anslutning till EU och alltmer snarlika samboförhållande med Nato bidragit till en mer öppen bearbetning av den gemensamma historien. Vi har nu i säkerhetspolitiskt avseende både råd och intresse av att syna i fogarna även sådant i historien som inte blottar enbart en långvarig kulturgemenskap utan också intressemotsättningar. Det andra skälet till de vidgade vyerna är forskarsamfundets gradvisa komplettering av de nationella och internationella perspektiven på historien med det som moderiktigt kallas för transnationella infallsvinklar. Ingen torde förneka nationalstaternas och de mellanstatliga förbindelsernas betydelse i konstruktionen av dagens Europa. Men i dag lyfter allt fler forskare fram också de historiskt betingade, regionala eller på annat sätt gränsöverskridande traditionernas och nätverkens betydelse för idéspridningen och samhällsutvecklingen.

Krister Wahlbäcks översikt Jättens andedräkt – Finlandsfrågan i svensk politik 1809–2009 har mycket av detta i sig. Verket kompletterar historikern Torkel Janssons (2009) och vetenskapsjournalisten John Chrispinssons (2011) svenska vyer över Finlands historia. Samtidigt fungerar det som en tankeväckande sammanfattning av Wahlbäcks långa och uppskattade karriär som yrkeshistoriker, statsvetare och diplomat. Wahlbäck (född 1937) inledde sitt vetenskapliga författarskap med doktorsavhandlingen Finlandsfrågan i svensk politik 1937–1940 (1964). Något år senare utgav han verket Från Kekkonen till Mannerheim – huvudlinjer i finländsk politik 1917–1967, som snabbt översattes till finska och länge fungerade som standardverk i svensk universitetsundervisning. Det blev så småningom flera andra verk om Finland och eftersom Wahlbäck hörde till den diminutiva skaran av finskkunniga tjänstemän på UD var han nästan predestinerad att en gång tjänstgöra på ambassaden i Helsingfors, vilket också skedde åren 1986–1991.

Dessa insikter om Finland präglar också i hög grad Jättens andedräkt. Titeln är härledd ur ett citat från Ingemar Hägglöfs hågkomster om sina år som ambassadör i sextiotalets Finland och syftar självklart på det tryck som riktades mot landet ifrån öster, åtminstone ända fram till kalla krigets slut. I denna mångsidiga behandling av hur denna vanligtvis dovt mullrande men tidvis livshotande stormakt förhöll sig till Finland och därmed också indirekt till Sverige upplever vi Wahlbäck i tre olika roller: den analytiske historikern, den försiktige diplomaten och sist men inte minst den varme Finlandsvännen.

När Wahlbäck tecknar Nordeuropas säkerhetspolitiska landskap under Karl Johans regentperiod och etableringen av Sveriges 1812 års politik är det utan tvivel historikern som talar. Wahlbäck behärskar inte enbart källorna och forskningslitteraturen kring epoken. Han förmår även binda ihop dem till en övertygande helhetsanalys av den säkerhetspolitiska balans som uppstod i Norden efter att den förste Bernadotte ingått avtal med den ryske kejsaren i Åbo sensommaren 1812. Napoleon hade låtit förstå att han inte stödde Sveriges sedan gammalt uttryckta vilja att ta Norge från hans allierade Danmark. Ersättningen för en allians mot Ryssland vore i stället en återerövring av Finland. Men i motsats till sina undersåtar förhöll sig Karl Johan helt instrumentellt till den nyligen förlorade riksdelen. Finland var helt enkelt på fel sida av Östersjön, eller för att citera den franske cynikern, inget mindre än ett ”testamente till krig och olyckor” för Sverige.

Annat var det med Norge, vars förvärv i stället för Finland Wahlbäck med rätta betecknar som en väsentlig del av Karl Johans helhetslösning. För det första dämpade detta effektivt revanschstämningarna i Sverige och gjorde det möjligt för honom att medvetet ignorera Finland, eller rättare sagt lämna dess nya elit i fred, vilket var en nödvändig förutsättning för en gynnsam utveckling för det till Ryssland anslutna storfurstendömet. Och för det andra medförde Sveriges omvandling från en Östersjömakt till en skandinavisk stat en för europeiska förhållanden ovanligt långvarig och stabil säkerhetspolitisk balans i Nordeuropa. På kort sikt var lösningen förstås inte så munter för Danmark, men i längden innebar detta ett slut både på de svensk-danska och svensk-ryska krigen. Genom Finlands omvandling till en rysk buffertstat hade man skapat en bestående demarkationslinje mellan svenskt och ryskt inflytande, vilket har gått till historien som 1812 års politik.

Wahlbäck anser att Sveriges 1812 års politik tog definitivt slut då Finland blev självständigt 1917. Enligt honom har Sveriges makthavare sedan dess i sitt agerande utgått från att Finland är en suverän stat och att Ryssland i sina olika politiska skepnader inte har rätt att räkna landet som en del av sin intressesfär. Så har det självfallet varit i statsrättsligt avseende och onekligen var Sveriges materiella hjälp till det krigsdrabbade Finland både 1918 och 1939–1945 betydande. Men samtidigt kommer man inte ifrån att det även efter 1917 alltid har funnits en tydlig gräns för hur långt man i Sverige har varit beredd att offra sig för Finland. Wahlbäck undviker sorgfälligt att beteckna det självständiga Finland som en buffertstat. Frågan är dock om inte detta land som under kalla kriget av svenska militärstrateger betecknades som en transportteknisk fördröjningszon alltjämt har just denna funktion i diverse krigsscenarier.

Det är när han försöker påvisa att Sveriges östpolitik både under och efter andra världskriget präglades av en särskild omsorg för Finlands oavhängighet som diplomaten Wahlbäck tydligast träder fram. Jovisst, det stämmer att Sveriges regering ansträngde sig och även lyckades föra en säkerhetspolitik som underlättade Finlands komplicerade balansgång mellan maktblocken. Men det är svårt att se att denna politik skulle ha styrts av fundamentalt andra prioriteringar och motiv än de som hade dikterat den svenska säkerhetspolitiken före 1917. Wahlbäck citerar själv ett kärnfullt omdöme av den socialdemokratiska maktelitens grå eminens Ernst Wigforss, som i sina memoarer konstaterar om läget efter 1917: ”Vad som ändrades var bara att vi fått Finland som en utpost och första försvarslinje.”

Sveriges beslut att inte ansluta sig till Nato motiverades med att medlemskap i Atlantpakten hade ökat risken för att Sovjetunionen då i sin tur skulle kräva en närmare militär samordning med Finland. Wahlbäck försvarar tappert denna förklaring, men citerar ändå utrikesminister Undéns krassa kommentar under notkrisen om att Sverige neutralitetslinje egentligen aldrig hade ”motiverats med Finland”. Som en god forskare redogör han också ingående för både västmakternas och Finlands misstankar om att detta så kallade Finlandsargument inte var särdeles uppriktigt. Enligt dem var dess egentliga syfte att försäkra sig om Natos säkerhetsgarantier utan att i förväg och framför allt i onödan behöva binda Sverige vid västlägret.

Samma diplomatiska taktfullhet gör sig även gällande i Wahlbäcks väl altruistiska tolkning av Sveriges aktiva stöd åt de baltiska ländernas frigörelse i början av 1990-talet och de slutsatser som deras Nato-anslutning föranledde i både Stockholm och Helsingfors. Det är sant att Carl Bildts regering gjorde mycket för att underlätta balternas väg till självständighet, men denna insats måste i tämligen hög grad ha bottnat i insikten om att deras frigörelse samtidigt skulle förbättra Sveriges geopolitiska läge. Det är knappast heller en slump att de svenska och finska Nato-debatterna miste mycket drivkraft efter att balterna blivit Nato-medlemmar 2002. Nu ansvarar Nato för en så stor del av Östersjöregionens säkerhet att varken Sverige eller Finland har brådskande skäl att axla fullt ansvar inom alliansen.

Det är således inte speciellt svårt att se när Wahlbäck ger spelrum åt historikern i sig och när han gör en elegant avvärjning för att inte försätta sig i en svår situation som en god patriot och UD-veteran. I ett avseende är Wahlbäck dock ovanligt konsekvent. Genom sitt livslånga engagemang för Finland har han uppnått en så god kännedom om landet och dess folk att han utan oro för att misstolkas kan skriva uppriktigt och även kritiskt om diverse fenomen i finsk politik och samhällsliv.

Det bästa exemplet på detta är Wahlbäcks ingående skildringar av den svenska statsledningens tidvis starka misstro gent­emot och komplicerade relationer till den ofta nog så bångstyrige president Kekkonen. De finska socialdemokraterna baktalade förstås gärna sin gamle antagonist under sina Stockholmsbesök. Dessutom förmådde inte ens de vanligtvis så sluga svenskarna alltid genomskåda de egentliga motiven bakom Kekkonens politiska agerande och överraskande säkerhetspolitiska initiativ. Efter att ha gått igenom alla svängar i ”Kekkonens konster” frågar sig Wahlbäck om de alla verkligen var nödvändiga för att trygga Finlands oavhängighet och stabila samhällsutveckling. Frågan är helt uppenbart retorisk, men å andra sidan gör Wahlbäck inte gällande att det vore möjligt att exakt avgöra när det handlade mera om maktspel än patriotism.

Motsvarande breda perspektiv och kloka nyanseringar finns det gott om i Wahlbäcks syntesverk. Egentligen talar vi om två grannländer som sedan länge har insett eller i varje fall känner på sig att de varken kan eller vill ignorera varandra. Vissa dimensioner av detta beroende är nämligen svåra att artikulera utan att vi påminns om den tacksamhetsskuld som vi står i till grannen. I Finland har vi ofta haft svårt att medge att vi står i en konstant tacksamhetsskuld till vårt svenska kulturarv och till alla de gynnsamma effekter som det har haft på vår samhällsutveckling. På motsvarande sätt har Sverige i närmare ett millennium haft Finland som buffertzon mot Ryssland, vilket inte alltid har känts så heroiskt för svenskarna och därför regelbundet utmynnat i onödiga bortförklaringar. Kanske vi därför borde tala om en ömsesidig tacksamhetsskuld.

Henrik Meinander är professor i historia vid Helsingfors universitet.

– Publ. i Respons 2/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet