Föregående

nummer

Måndag 23 oktober 2017

5/2012

Tema: Ju tätare en stad är desto bättre sägs det vara. Men denna optimism skyler över en rad problem med urbaniseringen.
Filosofi & psykologi
Alain de Botton
Religion för ateister
Brombergs | 333 s | Isbn 9789173374248
Recensent: Mattias Martinson
Finns det en förtrollad ateism?

Alain de Botton är uttalad ateist men anser att ateister har mycket att lära av religiösa riter och föreställningar. Han klarar dock inte av att upprätthålla denna åtskillnad mellan form och innehåll och man får intrycket att han faktiskt är mer kritisk mot nutida ateism än mot religionen.

För ett par år sedan gick idéhistorikern Sven-Eric Liedman i Ord&Bild till milt angrepp mot de högröstade ateister som i medier och bästsäljande böcker proklamerar religionens farlighet och gudstrons orimligheter. Namn som Richard Dawkins och Michel Onfray nämndes. Det speciella med Liedmans artikel var att han själv presenterade sig som ateist. Ateisten tillrättavisade alltså andra ateister och hävdade att deras dilemma är att de inte har något att komma med. Det är en sak att kritisera och varna för en förment samhällsfarlig religion, en helt annan att konstruktivt erbjuda något som meningsfullt kan träda i religionens ställe. Liedman förnekade inte att religion många gånger tar sig förfärande uttryck, men han påpekade också att den är ett mångfacetterat fenomen, som existentiellt sett tycks ha större attraktionskraft på den meningssökande människan än den avskalade och beskäftiga materialism, som religionskritikerna så ofta knyter till vetenskap och förnuft. Religionernas berättelser, myter och riter ansågs åtråvärda, också för den som inte tror att Gud finns. Liedman efterfrågade därför en ”förtrollande materialism”, en mer blomstrande ateistisk världsbild, som i positiv mening kan komma den moderna, sekulära människan till mötes.

Mig veterligen har ingen konstruktiv inom-ateistisk livsåskådningsdebatt blossat upp i kölvattnet av Liedmans appell. Det han efterfrågade kan möjligen skönjas på förbundet Humanisternas hemsida, där det talas om att ”ta tillvara människors behov av traditioner och riter för att skapa gemenskap och högtid”. Man har helt enkelt skapat sekulära varianter av kristna riter, såsom barnvälkomnande och konfirmation. Liknande diskussioner om behovet av en religiös inramning av sekulär livsåskådning finns i andra länder. Sedan finns förstås den brittiske populärfilosofen Alain de Bottons bok Religion för ateister, som gavs ut i Storbritannien i januari och som kommer i svensk översättning redan nu.

Med de Botton kommer vi betydligt närmare det som Liedman verkade vara ute efter. Hans bok är onekligen förvånande. Den uttalat ateistiske författaren väljer nämligen att framställa religionen i ett övervägande positivt ljus, trots att han utgår från att religion vilar på helt falska föreställningar. Boken är i långa stycken en veritabel hyllning till religionens betydelse, kraft och visdom. Den övertygade ateisten måste kunna se värdet av religion och framför allt det användbara och nyttiga i religionernas rika traditioner. de Botton vill ”balansera förkastelsen av den religiösa tron mot en selektiv vördnad för religiösa riter och föreställningar”. Så långt tycks han vara helt i linje med såväl Liedman som Humanisterna: religionens modell är framgångsrik och i formell mening attraktiv för en konstruktiv diskussion också om en rent förnuftsbaserad livsåskådning. Men de Botton går minst ett par steg längre och låter även religionens värld (och värden) bilda utgångspunkt för en omfattande modernitets- och förnuftskritik som skjuter in sig på individualism, social atomism, egoism, kapitalism och rationalism. Den centrala tanken i boken är att religionen representerar en rad centrala mänskliga livsinsikter, som den moderna människan håller på att glömma bort.

Boken är uppdelad i tio kapitel som i tur och ordning behandlar vishet, gemenskap, vänlighet, utbildning, ömhet, pessimism, perspektiv, konst, arkitektur och institutioner. Tanken är att gå igenom en rad viktiga teman som fångar områden i samhället och kulturen där den sekulära moderniteten på ett eller annat sätt behöver vägledning och nya impulser. Mellan nästan varje textsida finns en sida med en mer eller mindre träffande illustration av den för tillfället berörda tematiken. Det är snyggt, påkostat och antagligen tänkt att inspirera till någon form av meditation.

Texten fungerar visserligen bra, men är inte lika meditativ, snarare monologisk, ibland till och med beskäftig. Många avsnitt är uppbyggda så att de först presenterar en problematisk belägenhet som den moderna sekulära människan befinner sig i. Därefter berättas om religionens goda sätt att hantera liknande problem. Sedan utmynnar det hela i en lärdom som den sekulära läsaren bör hämta hem från religionens värld. Inte sällan konkretiseras detta i en sekulär version av det anförda religiösa exemplet. Dessa konkretiseringar blir särskilt tillspetsade genom illustrationerna.

Ett exempel från det andra kapitlet om gemenskap och kristet nattvardsfirande är förslaget om en nutida ”agaperestaurang” som är ”trogen nattvardens djupaste lärdomar”. När denna agaperestaurang sedan illustreras med en kitschigt manipulerad bild av smått suddiga men harmoniska människor i en restaurangmiljö vet man inte om man skall uppfatta det hela som halvt om halvt skämtsamt. Men vid fullbordad läsning av boken har man inte en känsla av att de Botton någonstans har för avsikt att vara humoristisk.

Ett genomgående grepp i boken är att koncentrera sig på religionens sociala, kulturella, moraliska och existentiella funktion. I religionsvetenskapen skiljer man ibland mellan funktionalistiska och substantiella religionsdefinitioner. de Botton för ingen diskussion om definitioner, men han skulle förmodligen bejaka tanken att religion i funktionell mening är något gott medan den i innehållslig mening är förlegad och dålig.

Men precis som man har konstaterat i diskussionen om religionsdefinitioner visar det sig i läsningen av de Bottons bok att det är svårt att upprätthålla en stringent skillnad mellan funktion och substans, eller form och innehåll. För var drar man egentligen gränsen mellan vad som kan sägas vara det innehållsliga i en religiös praktik och vad som bara är dess yttre former? Om man hävdar att religionens kärna är en väldefinierad tro på Guds faktiska existens kanske man kan säga att det verkligen går att skilja denna tro från den kulturella formen och de uttryck som tron på denna existerande Gud tar sig.

Men genom att de Botton utför en så omfattande omvärdering av religionen blir det till slut svårt att upprätthålla distinktionen. Hans kritik av det sekulära utbildningssystemet är exempelvis helt förankrat i en positiv syn på den kristna undervisningsmodellen, som bygger på predikan och praktisk fostran i traditioner som varit ”folkliga i ordets bästa mening”. Han hyllar religionens rituella förmåga att inskärpa sitt budskap genom upprepning och förenkling. I den sekulära utbildningstraditionen, menar de Botton, har man i stället på ett olyckligt sätt blivit allergisk mot idéer om moralisk fostran och andlig uppbyggelse.

Om det ligger något i samtidskritiken vet jag inte. Här vill jag framför allt peka på att den funktionella ansatsen inte riktigt förmår sätta de uppställda motsatserna i perspektiv. Den kristna predikan har i sig själv en tydlig soteriologisk funktion (den syftar till att väcka människors tro och leda dem till frälsning eller till att dra den troende närmare Gud). Dess pedagogiska form kan i den meningen inte helt skiljas från dess kärna, nämligen tron på att Gud frälser och att detta är ett primärt mänskligt behov.

J.S. Mill och andra tänkare uttryckte på sekulära grunder idéer om att universitetet bör fostra människor. I detta måste man förstås hålla med de Botton, men dessa sekulära förespråkare för en helhetssyn på bildning och undervisning var likväl inte alls förankrade i en konkret kristen frälsningsteologi. Det förefaller därför en aning märkligt att tänka sig att religionen med sin innehållsdigra pedagogik skulle kunna avhjälpa en brist i ett utbildningssystem som uppstått genom att sekulära bildningsideal (som uppstått i kritik mot religionens klerikala typ av fostran) har tunnats ut. Det jag inte får ihop är tanken att religionens pedagogik skulle kunna tas över utan att djupare teologiska dimensioner följer med på ett sätt som även förskjuter hela diskussionen kring det rimliga i ateism och modernitet. Intressant nog är också det bestående intrycket av boken att de Botton - om inte uttryckligen så under ytan - i själva verket verkar vara mer kritisk mot nutida ateism och sekularism än mot religion.

Liknande reflektioner kan man göra i förhållande till de Bottons diskussion om konst, där han i det moderna konstmuseet ser en misslyckad form av substitut till den gamla tidens kyrkor och helgedomar. Författaren menar att museerna inte ger någon vägledning och att de heller inte ger något svar på frågan varför vi skall intressera oss för konst. Annat är det enligt de Botton med religionen och dess helgedomar. Där hängde konst och idé ihop på ett sätt som förmådde levandegöra viktiga sanningar. Han går till och med så långt att han föreslår ett ökat samarbete mellan nutida sekulära bildskapare och tänkare.

Här uppstår något som mest liknar en kortslutning. Med tanke på den kraftfulla utvecklingen av konceptuell och filosofiskt driven konst under 1900-talet framstår de Bottons perspektiv på den religiösa konsten snarast som reaktionärt. Den sekulära konsten reflekterar uppenbarligen idéer, men den reflekterar sällan idéer som står i harmoni med den religiösa sensmoral som författaren efterfrågar. I en bildtext till en illustration över en buddhistisk mandala och en cirkelskulptur av den sekuläre konstnären Robert Long konstaterar de Botton att det som skiljer verken från varandra ”är att Longs verk inte bär på någon liturgi; det säger inget om vad vi ska tänka på när vi betraktar dem, och riskerar därför, sin formmässiga skönhet till trots, att framkalla rådvillhet och leda”.

Med de Bottons grundläggande strategi blir det helt enkelt svårt att inte falla in i mönster från en mer traditionell religiös - för att inte säga kristen - kulturkritik som knappast kan lösgöras från mer omfattande teologiska teorier om vad som är en god kulturutveckling.

Man skulle kunna mångfaldiga exemplen på hur detta sker i boken, men jag låter bli, och vänder i stället blicken mot den mer metodologiska frågan om hur de Botton väljer sina religiösa exempel. När han talar om religion menar han framför allt katolsk kristendom, men ibland också judendom och buddhism. Den avgränsningen kan säkert försvaras, men ett problem är att det i övrigt saknas tydliga kriterier för vad i dessa traditioner som tas upp till diskussion och varför. Det hela blir ett tämligen fritt väljande av ”goda exempel” ,som radas upp ett efter ett. Men hur ser kriterierna för urvalet ut?

Det mest uppenbara exemplet på selektivt godtycke är när den medeltida kristna så kallade narrfesten lyfts fram som ett exempel på hur religion möjliggör en sorts katharsis och ett öppnande av ”det kollektiva psyket”. Under narrfesten hävdar de Botton att man fäste ”jättelika yllepenisar” vid prästens rock och ”idkade samlag med alla”. Visdomen i denna parodia sacra anses vara att människans naturliga dårskap kan få ett utlopp. de Botton föreslår därför att den tidigare nämnda sekulära agaperesturangen varje år borde arrangera frigörelsefester där man glatt kan ”kopulera med vem som helst som känner sig upplagd”. Även denna idé är illustrerad med en talande bild från nämnda restaurang. Man frågar sig lätt chockerad (men inte av moralisk indignation utan av rent metodologiska skäl) hur den medeltida kristendomen plötsligt kunde bli sedelärande i fråga om gruppsex.

Det kan verka som ett torrt påpekande, men om man vill ge en rimlig, positiv bild av kristendomens betydelse och påverkan på det sociala livet måste man med nödvändighet undvika att ta fram så udda företeelser. Hur gärna man eventuellt skulle vilja att det var så, är narrfester inte utmärkande för kristen tro, vare sig i historiskt eller nutida perspektiv. Det hela känns som ett billigt effektsökeri av precis samma slag man kan finna hos ateistiska debattörer som inte kan erkänna något gott alls hos religionen. Tack och lov finns det bara ett exempel hos de Botton som är på denna nivå, men frågan om varför han väljer som han väljer kvarstår.

Finns det då inget mer grundläggande positivt att säga om boken? Jo, det är oomtvistligen positivt att boken har skrivits och att den rör om i debattens gryta. Om nackdelen ligger i att författaren förgäves försöker upprätthålla en ateism i motsats till religionens innehåll för att sedan ändå fångas av religionens rika innehåll, så ligger förtjänsten i att han frimodigt väljer att ta sig an religionen som en utmaning och därmed indirekt påminner om att religionen har burit den kultur som även ateismen är del av. Den aspekten hade dock kunnat bli mer solid om de Botton hade valt att gå i dialog med andra filosofer, religionsvetare och teologer, som hade kunna upplysa honom om att religionen verkligen inte står isolerad vid sidan av samhällets sekularisering. Nu blir slutintrycket av hans reflektioner ofta att han vill tillbaka till en praktik som är typisk för dåtida religion. Men hur skulle dialogen mellan ateism och religion se ut om man i stället fokuserade den religiösa praktiken sådan som den ser ut i dag?

Mattias Martinson är professor i systematisk teologi med livsåskådningsforskning vid Uppsala universitet.

– Publ. i Respons 5/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet