Konstarterna & medier

Fixering vid Guillous person

Jan Guillou
Paul Frigyes

Lindelöws
312 sidor
ISBN 9789185379934

| Respons 5/2014 | 3 min läsning

På sidan 208 i Jan Guillou utifrån går Paul Frigyes till botten med vilken typ av skjortor som Guillou hade på sig som programledare i teve på 1980-talet: ”Han växlade mellan en kortärmad mörkblå skjorta och en åtsmitande svart märkeskreation med uppkavlade ärmar och Jockeyemblem. Denna svit bröts dramatiskt den 21 maj 1985 med en gnistrande kortärmad vit skjorta…” Den detaljerade genomgången visar att Guillou hade ljusblå skjorta (20 program), mörkblå skjorta (18 program), svart jockeyskjorta (12 program), ljusblå-mörkblå rutmönster (9 program) och klassisk rutig flanellskjorta (7 program).

Det är den sista uppgiften som är avgörande. Guillou har nämligen hävdat att hans förkärlek för rutiga flanellskjortor är en medial myt. Faktum är att han till och med fortsätter med sitt flanellförnekande trots att Frigyes upplyst honom om sakernas verkliga tillstånd.

Detta är roligt på ett absurt sätt. Det säger en del om Jan Guillous engagemang i Jan Guillou. Tyvärr säger det också en del om Paul Frigyes bok, som aldrig lyckas bryta sig ut ur denna spegelvärld. Som Esther Nilsson, huvudpersonen i Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande påpekar om sitt förhållande till filmaren Hugo Rask: vi förenades av ett gemensamt intresse, nämligen honom.

Visserligen förklarar Frigyes i inledningen att hans intresse ligger ”utanför personen och handlar i stället om det moderna mediesamhällets villkor och dess behov av en ’Jan Guillou’”. Men det som kommer på de följande 300 sidorna är ingen diskursiv analys av ”Jan Guillou”. En sådan hade kunnat skrivas utan objektets medverkan, utan att egentligen försöka reda ut vad som är sant och falskt när det gäller Guillous fågelskådning, simrekord och smeknamnet Janne. Då hade de viktiga källorna varit bilden av Guillou och omgivningens förhållande till denna bild.

I själva verket är Frigyes besatt av just personen Jan Guillou och dennes förmåga att dominera sin omgivning. De utlovade analyserna av det mediesamhälle som skapat ”Jan Guillou” är tämligen glesa, medan barndomsanekdoter, kollegers skvaller och intervjuer hemma hos den högst fysiske Guillou får stor plats. Det är nog inte främst ”det moderna mediesamhällets” behov av Jan Guillou som kommer till ytan utan Paul Frigyes önskan att komma nära densamme.

Kanske bör man beundra denna ambition – inte minst med tanke på det pris som Frigyes fått betala i direktsänd tv. Guillou är en skicklig debattör nästan oavsett vilken fråga det handlar om; det krävs onekligen ett gott självförtroende för att utmana honom i kunskaper om hans favoritämne.

Men om mannen bakom mediemyten ska visas upp krävs det också större tillgång till människor som står nära huvudpersonen än vad Frigyes har haft – och kanske rimligtvis kunnat få så länge reportageobjektet är i livet. Här finns inga röster från Guillous närmaste, som alla verkar ha avböjt medverkan. Spridda intervjuer med avlägsna barndomsvänner, missnöjda Solbackaelever och yrkeskamrater – av vilka en del kommit på kant med Guillou – kan inte kompensera.

Mest intressant blir det när Frigyes i några fall följer Guillous journalistiska arbete i spåren, till exempel när det gäller upprättelsen av Keith Cederholm. Men det blir alltför lösryckt och fragmentariskt; det är svårt att engagera sig i över 20 år gamla rättsfall från tiden på Rekord-Magazinet. Även om självsäkerhet, självgodhet och översittarfasoner hjälpt Guillous karriär vilar hans starka position i offentligheten på en enorm och enormt populär journalistisk och litterär produktion, som rymmer en rad briljanta reportage och en del högst läsvärda böcker, som Ondskan och Arn.

Det hade varit betydligt mer givande om Frigyes undersökt eventuella gemensamma linjer i Guillous fiktion, reportage och debattinlägg, från de underliggande existentiella och moraliska värderingarna till olika idiosynkrasier, som hans benägenhet att spränga sina kvinnliga huvudpersoner i luften eller spärra in dem i kloster. Eller kanske brottats med den tolkning av svensk medeltid som han förmedlat i Arnböckerna i förhållande till hans politiska ställningstaganden i Sverige av i dag.

Jan Guillou är ingen person som jag skulle vilja fastna i en hiss med. Men han förtjänar att behandlas som något mer än ”ett mediefenomen”.

Henrik Berggren är historiker och författare, aktuell med Det röda arvet (Norstedts), en thriller om spanska inbördeskriget.


Henrik Berggren

Henrik Berggren är författare och fil. dr i historia. Under många år arbetade han på Dagens Nyheter, bland annat som kulturchef och ledarskribent. Han har bland annat skrivit Är svensken människa? (Norstedts 2006), en bok om svensk politisk kultur som har kommit ut in flera upplagor; Underbara dagar framför oss (Norstedts 2010), en kritikerrosad biografi över Olof Palme som översatts till sex språk och Att bära världenen biografi över Dag Hammarskjöld (Max Ström 2016). För närvarande arbetar han med en bred dokumentärskildring av Sverige under andra världskriget samt en fotobok om 1968. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  2. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  3. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  4. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  5. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark