Flyhänt exposé över planetens tungomål

Den som efterfrågar traditionella inslag inom språkvetenskapen som fonologi, morfologi och syntax blir inte besviken under läsningen av Sverker Johanssons nya bok, i vilken han tar oss med in i en värld fylld av olika tungomål. Johansson hyser tilltro till sina läsare och tar ut svängarna ordentligt. På vandring i språkens fotspår är briljant populärvetenskap.

I något sekel handlade (västerländsk) språkvetenskap i stor utsträckning om språkhistoria, och då i synnerhet om fonologi – det vill säga ljudlära – samt språkens utveckling och inbördes släktskap. Man sökte efter regelbundna mönster i de ljudförändringar som ledde fram till att det urindoeuropeiska språket delade upp sig i grenar och kvistar i ett tjusigt stamträd. I denna analogi fungerar exempelvis keltiska och slaviska som grenar, medan gäliska och kymriska respektive slovakiska och ukrainska tjänstgör som kvistar.

Andra delar av grammatiken fick inte samma ömma behandling. Till exempel var syntaxen styvmoderligt behandlad. Man hade visserligen koll på att urnordiskan hade ordföljden subjekt–objekt–verb (förkortat SOV) i en mening som ek horna tawido, medan det på yngre nysvenska heter jag gjorde hornet med SVO, men det gjordes inget större väsen av sådan satslära i forskningen. Morfologin – böjningsläran – fick dock vara med på ett hörn; man tänkte sig gärna att ljudförändringar ledde fram till justeringar (strängt taget förenklingar) i den ursprungligen generösa formfloran. Om ett språk till exempel markerar nominativ med -i och ackusativ med -a och båda dessa vokaler försvagas och sammanfaller i neutralvokalen [ə] är det lätt hänt att distinktionen mellan nominativ och ackusativ faller bort ur språkets grammatik. Man hade också ett öga på ordförrådet. Den som inte listat ut att engelskans deer etymologiskt sett är samma ord som svenskans djur riskerar att missa de ljudutvecklingar man är ute efter. Det krävs liknande skarpsinne för att lista ut att latinets videre ’se’ är ”samma” ord som vårt veta.

På det teoretiska planet fördjupade Ferdinand de Saussure vår syn på hur språk fungerar.

Vi kallar sådana historiskt besläktade – men ofta fonetiskt och/eller semantiskt separerade – ord för kognater. De ljudförändringar man fann kallade man ljudlagar med en tydlig blick åt naturvetenskapens naturlagar. Även stamträden hade sin motsvarighet i hur biologer åskådliggjorde djur- och växtvärldens evolutionära sammanhang. På svensk botten fanns det en ytterst livaktig dialektologisk forskning; tänker man på saken går det också att se dialekter som en ögonblicksbild av språkhistorien. Sveriges dialekter beskrevs typiskt med utgångspunkt i det vikingatida och tidigmedeltida fornspråket. Fokus låg även här i stor utsträckning på fonetiken. Tiden gick. Fler språk än de indoeuropeiska blev föremål för studier. De uraliska (finsk-ugriska + samojediska) och de afroasiatiska (semitiska + egyptiska + berbiska och några till) ådrog sig tidigt intresse, men efterhand blev utblicken allt bredare, vilket gjorde att medvetenheten om variationen i världens språk förstärktes.

På det teoretiska planet fördjupade Ferdinand de Saussure vår syn på hur språk fungerar. Den som är filosofiskt lagd skulle kanske säga att han i Platons anda lade till en idévärld där språkvetenskapen tidigare nöjt sig med en sinnevärld; vi skiljer nu mellan det abstrakta språksystem (langue) som ständigt finns i våra huvuden och det konkreta tal (parole) som kommer ut ur våra munnar. de Saussure pekade också på vikten av att skilja mellan diakrona och synkrona beskrivningar. Den tidigare förhärskande språkhistoriska riktningen var ytterst diakron, vilket innebär att nästan allt arbete lades ned på att beskriva historiska förlopp, medan ett synkront perspektiv innebär att man koncentrerar sig på att analysera ett språk vid en viss punkt i historien. Båda perspektiven behövs för att beskriva våra språk. Skillnaden mellan vårt tre och isländskans rír beskrivs bäst med ett diakront angreppssätt; varför vi säger e[n] ost, e[m] bil och e[ŋ] grill förklaras bättre med synkrona redskap.

När seklet var halvgammalt dök nästa portalfigur upp, nämligen Noam Chomsky. Han tog fasta på det synkrona perspektivet samt lyfte fram syntaxen i ljuset. Dessutom bar han på idéer om att vår språkförmåga och grunderna till vår grammatik är medfödda. Detta innebär inte att man skulle kunna täcka språk som eyak och liviska i samma grammatikbok, utan snarare att vi föds med vissa grundvärden där olika språk har utvecklat skilda fininställningar. (Chomskys anhängare är för övrigt också förtjusta i att rita träd, men nu över hur satsdelar hoppar hit och dit.)

Under de senare decennierna har en stor del av språkforskarna i Sverige och annorstädes växlat fokus. Det handlar nu ofta om multimodalitet, språkpolitik, diskursanalys, intertextualitet och samtalsanalys, gärna med ett metaperspektiv: man studerar vad folk gör med språk snarare än att undersöka språket självt. Inte helt sällan har forskningen aktivistiska inslag. Intresset för vad man skulle kunna kalla traditionell språkvetenskap är inte påfallande intensivt inom dessa strömningar. Och i ärlighetens namn ska väl sägas att traditionalisterna inte heller är odelat uppmärksamma på vad de vi kan kalla språkbruksforskare håller på med. I praktiken har vårt forskningsfält delats upp i två.

Intresset för den gamla hederliga/överspelat mossiga grenen av språkvetenskap går emellertid utanför våra egna led. Ett exempel härpå är naturvetaren Sverker Johansson som disputerade på en avhandling om partikelfysik, men sedan dess har glidit över i lingvistiken. I sitt populärvetenskapliga verk På spaning efter språkets ursprung från 2019 behandlar han hur det kan ha gått till när det mänskliga språket en gång uppstod, vilket leder till ämnen som människans anatomi och hjärnfunktioner och därbortom till våra primatsläktingars och mer avlägsna anförvanters olika typer av kommunikation.

I den nu aktuella På vandring i språkens fotspår lämnar Johansson urspråksstadiet och träder in i en värld fylld av tungomål, vilket utmynnar i en flyhänt exposé över mångfalden hos planetens språk. Den som efterfrågar ovan beskrivna traditionella inslag som fonologi, morfologi och syntax blir inte besviken. Boken väjer inte heller för mer moderna språkvetenskapliga grepp; sålunda gör sociolingvistiken (som visserligen inte nämns med namn) sig påmind i ett par av kapitlen.

Språkfamiljer ges en framstående plats. Boken börjar med en grundkurs i den historisk-komparativa metoden (även om det namnet heller aldrig används). Vi får med andra ord lära oss hur vi med hjälp av ljudlagar ritar våra stamträd. I stället för ett kanske förväntat indo-europeiskt studiematerial åskådliggörs metoderna med hjälp av den malajo-polynesiska språkfamiljen (som litet senare visar sig ingå i den austronesiska).

Sedan tuffar det på med godsaker ur lingvistikens fatabur med nedslag i hela världen. Vi lär oss om isolerande språk och isolat, baskiska och athabaskiska, katakana och carib, abugidor och affix, modus och mayaspråk, sprachbund och !xóõ. Vi leds med ivrig, men stadig hand runt klotet och möter små språk och enorma språk, språk med OVS-ordföljd, språk med och utan skriftsystem, språk utan [s], språk med toner och språk nästan utan räkneord.

För det mesta är det bara att nicka instämmande i Johanssons framställning. En spännande iakttagelse man får sig till livs rör sammanfallet mellan tsetseflugans utbredningsområdes nordgräns och de nilo-sahariska språkens sydgräns. Om detta är en slump eller ett faktiskt samband går väl inte att fastställa, men möjligt och fängslande är det. (Talarna av nilo-sahariska språk hade boskap som inte klarade av insekterna.) Litet svårare att svälja är korrelationen mellan tonspråk och luftfuktighet, men så är Johansson också klädsamt försiktig vid det textstället. Johansson är vidare litet väl pigg på att hitta kreoler i allt från den neolitiska Pontiska stäppen till dagens Rinkeby. Och som fonolog tycker jag personligen att Johansson i onödan exotiserar det svenska vokalsystemet. (Och inuktikut talas inte på Grönland!) Sådana invändningar är dock marginella.

Johansson förnekar inte sin naturvetenskapliga bakgrund. Det tar sig främst uttryck i återkommande redogörelser för hur olika folkgruppers y-kromosomer och mitokondrie-DNA förhåller sig till varandra. Författaren är medveten om att genetik och språk inte nödvändigtvis uppvisar tydliga samband, men det hindrar ju inte att vi beaktar de korrelationer som faktiskt finns. Tidsdjupet är i dessa genetiska diskussioner ganska rejält, och berättelsen blir intressant även ur ett historiskt, icke-språkligt perspektiv. Ett återkommande tema i boken är nämligen forntida migrationer inom och mellan kontinenter. De genetiska spåren av dessa har en hel del att säga om mellanmänskliga relationer.

Ett inslag som också för tankarna till naturvetenskapen är att Johansson inte tvekar att använda riktig fonetisk transkription. (Det borde alla göra.) Jämför hur klusilerna, nasalerna och deras kamrater inordnas i IPA:s konsonanttabell med hur grundämnena placeras i det periodiska systemet – valfrändskapen är uppenbar.

Slutligen är det sympatiskt att Johansson reder ut ett och annat om klickspråk och teckenspråk; missuppfattningar om dessa språk är tyvärr annars legio. Överlag behandlas alla språk som beskrivs i boken med respekt, och fenomen som kanske i våra ögon ter sig märkliga lyfts inte fram som något lustigt; Johansson närmar sig i stället saken med vetenskaplig nyfikenhet. Något som också genomsyrar verket är att författaren hyser tilltro till sina läsare och tar ut svängarna ordentligt. Detta är briljant populärvetenskap.