6/2014

Författarduon Levitt & Dubner har fått stor uppmärksamhet med sina böcker som bygger på att närma sig en företeelse från ett oväntat perspektiv. Det leder till att de betonar det udda på bekostnad av relevans och sanningshalt och detta blir ännu tydligare i deras tredje bok, som nu översatts.

Marknaden för populärvetenskaplig sakprosa har vuxit exponentiellt de senaste decennierna. Med en säljande kombination av fakta och underhållning ger böckerna inblick i ämnen som annars är förbehållna specialister och får läsarna att känna sig litet smartare.

Författarna till Tänk som ett freak, journalisten Stephen J. Dubner (på ansedda magasinet The New Yorker) och ekonomiprofessorn Steven D. Levitt, hör till de mer framgångsrika i genren. Deras första bok Freakonomics har hittills sålt i 5,5 miljoner exemplar. Det faktum att Levitt dessutom hamnade på magasinet Times lista över ”världens mest inflytelserika personer 2009” säger något om det enorma genomslaget.

Även om de jobbar ihop är det i första hand Steven Levitt som står för tankegodset i deras tre gemensamma böcker. Levitt är professor vid det mångfaldigt prisade Chicagouniversitetet och har forskat under Nobelpristagaren Gary Becker. Han delar i grunden den så kallade Chicagoskolans konservativa världsbild, som går ut på att ekonomi är det bästa styrinstrumentet i samhället och att privata aktörer oftast är överlägsna offentliga. Men Levitt går sin egen väg, han tittar på mikro- snarare än makrofrågor, vänder på och undersöker samband, ofta inom bedrägeri-kriminologi. Han väljer gärna sensationella ämnen, som att granska lönsamheten inom crackhandel och prostitution, sambandet mellan aborter och kriminalitet, samt varför en badpool utgör en större risk för ett barn än grannens pistol. Han vet hur man får uppmärksamhet och har gjort en dygd av att gå emot strömmen.

Redan för tio år sedan, innan första boken kom ut, gjorde Steven Levitt ett ”TED-talk”, en perfekt plattform för att nå ut brett. Dessa 20-minuters föreläsningar som läggs ut gratis på nätet ska ta upp ”idéer värda att sprida” och har blivit en enorm framgång världen över, en enskild talare kan nå en miljonpublik. Ämnena rör allt från ekonomi, vetenskap och globala samhällsfrågor till ”Vad din doktor döljer för dig”. Helt i linje med det ökade intresset för populärvetenskap.

Freakonomics – en vildsint ekonom förklarar det moderna livets gåtor är den första av Steven Levitts och Stephen Dubners hittills tre gemensamma böcker och utkom 2005. Uppföljaren Superfreakonomics, som aldrig översattes till svenska, landade på bokdiskarna 2009 och nu är det alltså dags för Tänk som ett freak. Alla böckerna har samma grundtema; de handlar om att ”tänka utanför lådan”, att släppa sargen, lösgöra sig från den konventionella världsbilden och tänka tvärtom. Det är en rolig infallsvinkel, som tillsammans med ämnesvalen, har skapat en tsunamivåg av intresse som författarna har ridit vidare på med en egen podcast, en dokumentärfilm och föredrag.

De tre böckerna är alla uppbyggda på samma sätt. Ett antal löst hopfogade studier organiseras i kapitel med varsin tes. Den tredje boken är lik de första två i upplägget, men fokuserar mer på hur man närmar sig ett problem. Trots en litet annorlunda ingång går det dock inte att diskutera Tänk som ett freak utan att involvera föregångarna eftersom de går in i varandra. Tankegodset är detsamma och författarna refererar ofta till studier i de första två böckerna, dessutom kontaminerar den bristande trovärdigheten i de tidigare egna studierna även den senaste boken.

Steven Levitts forskning är kontroversiell, inte bara på grund av ämnesvalen; hans metoder och resultat har ofta blivit starkt ifrågasatta av andra forskare. Det gäller exempelvis abortundersökningen, som Levitt skrev en vetenskaplig artikel om tillsammans med Princetonprofessorn John J. Donahue 2001. Deras slutsats är att hälften av den kraftigt minskade brottslighet i USA mellan 1991 och 1997 berodde på att abort blev lagligt 1973. De manliga bebisar i fattiga, ofta svarta, familjer som skulle ha vuxit upp till unga kriminella föddes aldrig. Det är naturligtvis intressant, men också mycket kontroversiellt, och den som kommer med ett extraordinärt påstående måste ha extraordinärt starka bevis. Det har inte Levitt och Donahue.

Det är inte ovanligt att forskare är oense om hur resultat ska tolkas. Men det är mycket som skaver här, och Levitt och Donahue lyckas inte övertygande visa att det rör sig om kausalitet snarare än korrelation. Det finns helt enkelt en myriad av möjliga förklaringar till att dessa två förändringar sammanföll i tid. Ett av de mer kvalificerade kritiska inläggen är en artikel av två ekonomer vid centralbanken Federal Reserve som har invändningar på flera punkter. Levitt erkände då på sin blogg att det fanns ett ”kodfel”, men menade i strid med meningsmotståndarna att resultatet stod sig trots detta. Fyra år senare hamnade resultaten i den första boken.

Och eftersom betydligt fler människor läser Freakonomics-böckerna än akademiska artiklar kan abortforskningen bli till sanning i betraktarens öga bara genom att citeras tillräckligt ofta. Sålunda kan man bli en framgångsrik forskare genom att sälja stora upplagor icke-akademisk litteratur. Freakigt, eller hur?

Den andra boken lever i mindre grad på egen forskning. Där skrapas ofta andras, ibland över 100 år gamla, arbeten ihop, som berättelsen om när förlossningsläkare började tvätta händerna och dödligheten bland mödrar som födde på sjukhus då föll. Det är korrekt och intressant, men väldigt gammal skåpmat.

När Levitt och Dubner kartlägger lönsamheten inom prostitution och anger priserna på de olika tjänsterna är det bara ämnet som kittlar, inte resultatet. Slutsatsen är odramatisk och grundas på enkel marknadsekonomi: på grund av ökad tillgång på gratis sex (många kvinnor har numera sex före och utom äktenskapet) har priserna fallit de senaste 100 åren. Jaha. För att provocera och krydda texten litet pekar de ut ”en lycklig hora”, som de följt. Det är dock ingen vetenskaplig slutsats, utan en anekdot om ett enskilt fall. Här kan man konstatera att de verkligen inte tänker nytt, utan tvärtom cementerar en urgammal konventionell bild.

Levitt och Dubner är så förtjusta i sitt koncept att de vill ge ut fler böcker än de har underlag för och prioriterar ”freak”-faktorn, i bemärkelsen udda, framför sanning och relevans. Hur relevant är det att sumobrottare ibland fuskar? Att vissa etablerade vinprovare inte alltid känner skillnad på dyra och billiga viner? De gör i nya boken en stor sak av hur man äter varmkorv snabbt, de blandar stort och smått, självmord med brödbak, på ett sätt som gör läsaren osäker på vad syftet är, annat än att underhålla.

Förenklingarna är inte problemet, det är nödvändigt för att göra vetenskap tillgänglig, problemet är att själva fundamentet alltför ofta skakar. Det riktigt stora magplasket kommer när de ska lösa den globala klimatkrisen i Superfreakonomics. Duon, som verkar sakna förkunskaper i frågan, charmas av en gammal Microsoftforskare, Nathan Myhrvold, och lyssnar när hans forskargrupp i företaget Intellectual Ventures spekulerar. De gillar att Myhrvold, som i amerikansk press kallas för ”jack of all trades”, har en plan för hur man kan lösa klimatkrisen genom att bygga ett rör som simulerar vulkanutbrott, eftersom dessa visat sig sänka jordens medeltemperatur.

När författarna slår fast att koldioxidutsläpp inte kan knytas till den globala uppvärmningen lutar de sig mot ett par tunga klimatforskare (bland andra J. Severinghaus), som dock slår ifrån sig och säger sig vara felciterade och missförstådda. Levitts svar på angreppet är: ”meningen är kanske slarvigt skriven, men jag tror inte att den är inkorrekt.” Ingen kritik fäster på Levitt och Dubner.

I en artikel med rubriken ”Sloppynomics” i tidningen Boston Globe (1 nov 2009), säger klimatforskaren Gavin A. Schmidt vid Nasa:s Goddard Institute följande: ”I bästa fall är de [författarna] skyldiga till att stå på extremt svag akademisk grund. I värsta fall anser de att det är viktigare att vara motvalls än att ha rätt.”

Mönstret står sig. När de i tredje boken redovisar hur gåtan med magsår löstes en gång för alla – sjukdomen botas numera med antibiotika – så har de fel. En del av fallen botas så, men långt ifrån alla.

Tänk som ett freak bjuder på en del användbara anekdoter om hur vi ska tänka annorlunda. Men det mesta är antingen väl trivialt ”tänk som ett barn” förutsättningslöst, för fragmentariskt eller bara ett hopkok av gamla sanningar. Här serveras klassikern om bibelns kung Salomon som ska avgöra en tvist mellan två kvinnor om vems ett barn är. (Ni vet, han hotade att hugga barnet itu så att kvinnorna skulle få varsin del, men då sa den riktiga modern nej nej ge hellre barnet till den andra kvinnan. Klurigt.) Här finns också lånegods från ett ganska vanligt förekommande ledarskapsseminarium där man lär sig hur incitament fungerar och vad man ska tänka på när man argumenterar. Att bekräfta något läsaren redan vet kan förvisso vara effektivt, denna känner sig smart och kunskapen sjunker in djupare. Men Dubner och Levitt har utlovat något mer, något annat. Och det är viktigt att hålla sina löften till läsarna.

Psykologen och nobelpristagaren i ekonomi, Daniel Kahneman, tillhör den högsta kasten inom den populärvetenskapliga sakprosan och han kompromissar inte med fakta för att främja försäljningen. I sin bok Tänka snabbt och långsamt skriver han något som väldigt tydligt illustrerar vad som är problemet med böckerna om Freakonomics: ”En persons tro på sina idéer är starkt beroende av hur duktig denne är på att berätta en bra historia om det de ser, även om de ser väldigt lite.”

Dubner och Levitt är helt enkelt flyhänta historieberättare snarare än förmedlare av nydanande vetenskap och eftersom vårt behov av underhållning är oändligt har de vunnit många läsares och en del kritikers hjärtan. Men för varje ny bok som utkommit har intresset minskat. Och om sanningshalten skapade problem i de första två böckerna så är det att soppan är så utspädd i den senaste. Den som vill lära sig något nytt ska våga tänka lite större och friare och lägga sin tid på någon annan bok än Tänk som ett freak.

Lotta Engzell-Larsson är journalist och författare.