Politik & samhälle

Föddes EU ur önskan att rädda återstoden av kolonialväldena?

Eurafrika
Peo Hansen & Stefan Jonsson

Leopard
283 sidor
ISBN 9789173435864

| Respons 4/2015 | 9 min läsning

På ett uppfriskande sätt ifrågasätter Hansen och Jonsson den förhärskande meningen när det gäller det europeiska samgåendet. Det avgörande var inte viljan att rädda det europeiska systemet av nationalstater utan att hejda avkoloniseringen. Men deras analys är alltför inriktad på det som stödjer deras tes och för att vara övertygande skulle de behöva gå igenom förhandlingarna kring Romfördraget 1957 i dess helhet. De beaktar alltför litet hur en förhandling av detta slag går till och att olika förhandlare kan ha haft olika motiv för att ställa sig bakom slutresultatet.

Det vanliga är att vi uppfattar avkoloniseringen och det europeiska samgåendet som skilda händelseförlopp. Om vi alls tänker oss ett samband förutsätter vi att detta är negativt. Utan kolonier kan länderna lättare gå samman. Att syftet med unionen är att rädda återstående kolonialvälden är inte vad vi normalt föreställer oss.

Mot denna gängse uppfattning vänder sig Peo Hansen och Stefan Jonsson. Det sker i deras förra året på engelska publicerade och nu till svenska översatta bok Eurafrica – The Untold History of European Integration and Colonialism. Viljan att rädda det europeiska systemet av krigshärjade nationalstater förklarar inte Romfördraget 1957. Avgörande anser de i stället vara ländernas önskan att i elfte timmen hejda avkoloniseringen.

Utgången av första världskriget medför en växande antikolonialism. Starkt bidragande är att kolonialmakterna har rekryterat miljontals soldater från sina respektive kolonier. Efter kriget slår Versaillesfreden fast principen om nationellt självbestämmande. Men det som förutsätts gälla för Europa avser inte kolonierna. Under mellankrigstiden bidrar denna tvetalan till en frustration som resulterar i en häftig urladdning direkt efter andra världskriget.

Konvulsionen leder till att praktiskt taget hela Asien mycket snart efter 1945 består av självständiga stater. Detta gäller inte bara för de muslimska territorierna utan också för de hinduiska och buddistiska områdena. Holländarna tvingas dra sig tillbaka från Indonesien och engelsmännen från Indien och Pakistan. Vad som återstår är att fransmännen försöker hålla sig kvar i Indokina – ända till dess att fästningen Dien Bien Phu dukar under 1954.

Utifrån denna helhetsbild måste vi förstå, menar författarna, att de av andra världskriget utmattade västeuropeiska länderna på 1950-talet vill rädda vad som räddas kan – inte bara sig själva som stater utan också sina återstående kolonier.

Läget 1957 är att flertalet av de afrikanska områden som på 1960-talet kom att erkännas som självständiga stater ännu inte uppnått denna framgång. Det som i dag är Algeriet, Kongo, Ghana, Kenya, Tanzania, Zambia och Uganda är fortfarande delar av respektive europeiskt ”moderland”. Visserligen finns där starka upprorsrörelser av det slag som nyss avgått med segern i Mellanöstern, Indien, Kina och Indonesien. Men ingen kan ännu säkert veta hur det skall sluta. Ingen tid finns att förlora. Särskilt gäller detta för Frankrike och Belgien men även för Italien, Holland och Tyskland. Dessa senare länder har i olika tidigare skeden förlorat sina under 1800-talet erövrade kolonier och vill nu kompensera sig för detta.

Sammanfattningsvis inriktar sig författarna på att besvara två frågor. Den ena är varför det sist och slutligen går att samlas kring Romfördraget. Den andra är varför avkoloniseringen som grundmotiv har sopats under mattan av tidigare forskning.

Författarnas svar på den första frågan är att det går att komma överens om Romfördraget på grund av att fransmännen och belgarna kan spela ut det ”euroafrikanska” kortet. Eurafrika är ett tema som under mellankrigstiden har lanserats inom den så kallade paneuropeiska rörelsen, ledd av österrikaren Richard Coudenhove-Kalergi. Dess ledande idé är att Europa behöver vända sig söderut för att kunna hävda sig inte bara i förhållande till Sovjetunionen utan också gentemot Förenta staterna.

Stödet för tesen om avkoloniseringen som förklaring av Romfördraget är ett antal rapporter och förhandlingspromemorior.

Stödet för tesen om avkoloniseringen som förklaring av Romfördraget är ett antal rapporter och förhandlingspromemorior. De franska och belgiska delegationerna pläderar för att tullskyddet måste utsträckas till att även gälla jordbruksprodukter från utomeuropeiska länder och territorier. Till bilden hör att deras länder även får gehör för att avsätta gemensamma resurser för infrastrukturella investeringar i kolonierna.

Av betydelse anser författarna vidare vara temat ”revansch för Suez”. Förhandlingarna bedrivs parallellt med att Nasser nationaliserar Suez-kanalen. Den förödmjukelse för Frankrike och Storbritannien, som det innebär att Förenta staterna hösten 1956 inte stöder försöket att återta kontrollen över kanalen, har därför stor betydelse. Gamal Abdel Nasser kommer i världens ögon att framstå som segrare. Konrad Adenauer framhåller när detta sker – enligt en andrahandsuppgift i en fransk politikers memoarer – att händelsen är avgörande. De europeiska länderna måste gå samman och Tyskland dela ansvaret för den kombinerat europeiska och afrikanska uppläggningen.

Den kritik som går att rikta mot författarna är att de med alltför lätt hand glider över den kontrafaktiska frågan om Eurafrika verkligen avgör. Är inte de ekonomiska intressena för tullunion, atomenergigemenskap och gemensam marknad starka nog? Krävs verkligen den spektakulära idén om att bygga samman Europa och Afrika?

För att övertyga mig skulle det behövas en polemisk genomgång av förhandlingen som helhet. Det ligger annars nära till hands att tänka sig att Romfördraget slutits även utan Eurafrika. Naturligtvis utesluter jag inte att det kan vara som författarna hävdar. Men deras analys är alltför inriktad på det som stöder deras omvärdering. Läsaren får inte veta mycket om vad som talar för det alternativa grundantagandet – att säkerhet, demokratisk överlevnad och önskan om högre levnadsstandard räcker som förklaring. Men synnerligen tankeväckande och inspirerande för fortsatt forskning är deras framställning.

Så till den andra frågan. Hur kan det komma sig att avkoloniseringen inte slår igenom som huvudsaklig förklaring? Forskningen om samgåendets historia misslyckas ofta, menar författarna, med att hålla kritisk distans till det slags ”europeism”, på vilken Bryssel grundar sin självbekräftande berättelse. Det är en distans av ett slag som historikerna ”annars tar för självklar när de granskar de olika nationsbyggena och nationalistiska projekten i det sena 1800-talets Europa”.

Synpunkten är intressant. Hur kan det komma sig att länderna efter 1945 inte nöjer sig med att samarbeta? Varför går de samman? Att de gör detta är anmärkningsvärt med tanke på att länderna frånträder delar av sin suveränitet och får acceptera att beslut blir bindande trots frånvaron av egen tillstyrkan.

Precisionen kräver att vi skiljer mellan den ”europeiserande” söndagsförkunnelsen å ena sidan och hur fackhistorikerna framställer Romfördraget 1957 och Maastrichtfördraget 1992 å den andra. En kritik av söndagsförkunnelsen träffar inte självklart hur standardframställningarna förklarar den efter andra världskriget skapade ordningen.

Söndagsförkunnelsen anspelar med olika stilistiska medel på nationalstatssystemet som ett historiskt syndafall. Detta ställs mot det medeltida idealtillstånd som går i graven vid den nya tidens början. Enligt den europeiska ”idén” måste den nya tidens skede av konkurrerande och bristfälligt samverkande nationalstater omsider avslutas. Det bör ske – och är dessutom förutbestämt att inträffa – genom att länderna ”återförenas”. De båda världskrigen medför djupa trauman. Sammanbrotten öppnar för att sist och slutligen avrunda den femhundra år långa period, under vilken länderna varit skilda från varandra.

Detta sätt att framställa saken har få likheter med den bild som Alan Milward tecknar i sin bok The European Rescue of the Nation-State (1992) och det som Andrew Moravcsik beskriver i The Choice for Europe – Social Purpose and State Power from Messina to Maastricht (1998). Vad som hävdas i dessa båda standardframställningar är att söndagsförkunnelsen empiriskt lyser med sin frånvaro. När politikerna förhandlar om Romfördraget och Maastrichtfördraget söker de rädda vad som räddas kan av ländernas vilja och förmåga att överleva följderna av de båda världskrigen. De gör det genom att motverka fattigdom, inflation och arbetslöshet. Genom reformistisk inrikespolitik och förhandlande utrikespolitik vill de förhindra att mellankrigstiden upprepas och att det kalla kriget utmynnar i ett tredje världskrig.

Viljan till samarbete räcker enligt standardframställningarna inte för att göra ömsesidiga förpliktelser trovärdiga. Länderna behöver även partiellt gå samman. När så befinns tjänligt för räddandet av den europeiska nationalstaten bestämmer sig politikerna för punktvisa ”frontförkortningar” i sitt försvar av suveräniteten. Med öppna ögon och i syfte att stärka det egna landet väljer de att inte själva kunna förfoga över hela sin överhöghet. Milward och Moravcsik är minst lika kritiska som Hansen och Jonsson mot den bild av syndafall och frälsning som söndagsförkunnelsen tecknar. Att de inte särskilt uppehåller sig vid det ”euroafrikanska” temat är ingen principiellt motiverad försummelse. Det beror på att de har gått igenom ett väsentligt större material. Frågan om associering av de afrikanska territorierna reduceras därigenom till en bland de många särskilda frågor som ”räddarna” på 1950-talet har att hantera.

Summa summarum är det alltså två synpunkter som jag önskar framhålla – utöver den självklara att det finns skäl att vara imponerad av hur storslaget, instruktivt och uppfriskande författarna lanserar en forskningstes som utmanar den förhärskande meningen.

Min ena synpunkt gäller sakfrågan om vad som förklarar Romfördraget. Författarna har inte tillräckligt besinnat hur en förhandling av det slaget praktiskt tillgår. Förhandlarna är många, de har fler än ett önskemål och de vill uppnå enighet. Frågan om de afrikanska kolonierna var inte det enda som avhandlades. Likaså bör en realistisk analys räkna med att olika förhandlare kan ha haft olika motiv för att ställa sig bakom slutresultatet.

Den andra tar sikte på den historiografiska frågan. Varför har de som studerat tillkomsten av Romfördraget ”glömt” viljan att hejda avkoloniseringen? Den frågan tror jag inte går att besvara genom att hänvisa till utomvetenskapliga faktorer. Fackhistoriker tar i huvudsak bara intryck av varandra. Det som kan leda till en annan bedömning är en argumentering utifrån gammalt och nytt material. Något annat framstår vid närmare eftertanke som orealistiskt. Om våra historiker inte vore på det sättet skulle de inte kvalificera som fackhistoriker.

Sverker Gustavsson är professor i statskunskap vid Uppsala universitet.

Relaterat

Auktoritär försvarare av mänskliga rättigheter

Georges Clemenceau förde Frankrike till seger under första världskriget till priset av stora mänskliga förluster. Som folkkär patriot med rötter i vänstern är han i dag en inspirationskälla till politiker...


Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Utbildning
    Universitetet rör sig i skilda riktningar men står samtidigt kvar
    Universitetets idé – Sexton nyckeltexter Thomas Karlsohn (red.)
  2. Politik & samhälle
    Bildningsfrågor går på tvärs med den etablerade politiska skalan
    Varken bildning eller piano – Vantrivs borgerligheten i kulturen? Lars Anders Johansson (red.)
  3. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist
  4. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg