Fokus på de enskilda ödena under ockupationen

När händelser försvinner ur läroböckerna uppstår ett behov av att få dem berättade på ett lättfattligt sätt. K-G Bergströms ambition är att ge en bild av den ryska ockupationen av Västerbotten i skala 1:1. Det finns god historisk forskning publicerad om detta krig och Bergströms originalitet består i att han fokuserar på annars helt obemärkta individers olycksöden.

Vintern 1809 invaderade den ryska armén Västerbotten. På den tiden inbegrep länet det som därefter blev Norrbotten och sträckte sig till Kemi älv. Den 25 mars 1809 kapitulerade den svenska armén under generalen Gripenberg i Kalix. Den ryska armén ockuperade hela det dåtida Västerbottens kustland fram till hösten 1809. Den 17 september 1809 avslutades Finska kriget, det senaste kriget på svenskt territorium, genom freden i Fredrikshamn. Finland skiljdes från Sverige och blev en del av det ryska imperiet. En del av Västerbotten, området mellan Torne älv och Kemi älv, kom att ingå i storfurstendömet Finland. Vid fredsslutet avträddes också Åland, som på detta sätt blev en del av Finland.

Fänrik Ståls sägner, Runebergs epos om Finska kriget, hörde till Sveriges litterära kanon då vi höll oss med en. Skolbarnen läste Runebergs krigshistoria och lärde känna många protagonister, från generaler som Döbeln till meniga soldater och resoluta kvinnor som Lotta Svärd. De förstod att Finland fanns och insåg att dikterna handlade om ett krig som Sverige hade fört mot Ryssland. Generationer av svenskar fick genom Runeberg sin bild av ryssen i Kulneffs gestalt: ”Han kysser och han slår ihjäl med samma varma själ”. Runebergs hyllningsdikt framställer kriget som en kamp mellan fränder. Fänriken fortsätter sin karaktäristik av den ryske officeren:

Dock hade Finlands hela här
Ej kunnat visa en soldat,
Som ej höll gamle Kulneff kär
Som trots en stridskamrat.
Och syntes blott hans kända drag,
Då grinade av välbehag
Mot björnen från kosackens land
Hans bror från Saimens strand.
Och denne åter såg helt nöjd
Mot ramar, vilkas tag han rönt,
Och bröt han in, var det med fröjd,
Som om det mödan lönt.
Det var en syn, som dugde se,
När Kulneff togs med finnarne;
De visste bära opp varann,
De starke, de och han.

Så mycket för den omhuldade tesen om ”ryss-skräck” i Sverige! Runeberg försvann emellertid från schemat. Så småningom förpassades också Finska kriget till glömskans rike. Rysskräcken blev ett kärt tema, särskilt bland dem i Sverige som inte fruktade ryssen utan sympatiserade med Sovjetunionen.

Västerbotten fick inte någon Runeberg som diktade om kriget och den ryska ockupationen 1809. Utanför den berörda landsdelen var krigshandlingarna där år 1809 föga kända. Journalisten K-G Bergström vill fylla denna lucka i den svenska allmänhetens historiekunskap. Med boken Nöd och död skapar han en motsvarighet i vår tid till Fänrik Ståls sägner, inte på rimmad vers, men på journalistisk prosa. Någon tvåhundraårig fänrik har han inte haft att intervjua. Hans källor är den nutida historiska forskningen, folkminnen och skrönor från hembygden. Bergström öser ur den muntliga traditionsförmedlingen, ”som länge varit stark”.

Bergström, som föddes 1945 i byn Ryssbält i Nederkalix församling skriver i förordet att han som elev i högstadiet och gymnasiet stördes av att det fanns så litet att läsa om ockupationen av Västerbotten år 1809. I näst sista kapitlet med den talande rubriken ”Stackars skolelever” återkommer han till temat och upplyser att Natur & Kulturs i dag aktuella läroböcker i historia för högstadiet och gymnasiet inte nämner ockupationen. Han kontaktar förlaget och får svaret att man följt Skolverkets kursplaner i historia och av utrymmesskäl utelämnat den delen av historien i läroböckerna. Förlaget upplyser som tröst: ”Finska kriget och förlusten av Finland nämns dock i ett par av våra läromedel i historia och samhällskunskap”.

Bergström vill helt enkelt göra en del av den historia som har dödförklarats av Skolverket levande igen i dagens svenska samhälle. Han gör inte anspråk på ”några nya sensationella avslöjanden” även om han som journalist borde ha haft den motivationen för att ge ut boken. Journalistådran kommer ändå till sin rätt när han ställer Natur & Kultur till svars och tack vare detta klargör att det inte bara är antiken som Skolverket vill skåpa ut. Ett av de mest dramatiska skeendena i den svenska historien behandlas på samma sätt. Finska kriget 1808–1809 ledde till att Sverige blev Sverige och Finland blev Finland!

Den episka heroismen och skildringen av krigets glans i Fänrik Ståls sägner ersätts i Nöd och död av en rad berättelser om sjukdom, svält och materiell förstörelse. Och givetvis om död.

K-G Bergströms ambition är att ge en bild av den ryska ockupationen av Västerbotten år 1809 i skala 1:1. Den episka heroismen och skildringen av krigets glans i Fänrik Ståls sägner ersätts i Nöd och död av en rad berättelser om sjukdom, svält och materiell förstörelse. Och givetvis om död.

Författaren erkänner förbehållslöst att det förvisso finns god historisk forskning om kriget publicerad. Särskilt framhåller han Martin Hårdstedts Finska kriget 1808–1809 från 2006. Bergströms originalitet ligger i att han fokuserar på ockupationen på mikronivå och på enskilda, annars helt obemärkta individers olycksöden, både människor och husdjur: ”Jag har räknat döda spädbarn, antal döda i alla åldrar, antal födda, hästar och kor.” Närgranskningen av dokumenten gör att Bergström också framträder som källkritisk vetenskapsman när han vederlägger en tes av Dick Harrison. Denne nämner i en medförfattad lärobok från 2016 faktiskt den ryska ockupationen, vilket faktiskt försvagar Bergströms tes om förtigandet. Men Bergström menar att när ockupationen faktiskt nämns så blir bilden av den ändå fel. Harrison skriver ”omkring 2 000 soldater frös ihjäl i Umeå för att man glömt att förse dem med ved”.

Harrisons påstående rör ett centralt tema i Bergströms bok, nämligen att sjukdomar, inte minst den så kallade fältsjukan, skördade så många dödsoffer. Bergström undrar var uppgiften om 2000 ihjälfrusna står att hämta. Harrison hänvisar till Hårdstedts bok och en bok av författaren Allan Sandström, Det stora nederlaget – När Sverige och Finland delades 1808–1809 (2008). Men i dessa böcker finns inte någon sådan uppgift. När Bergström framhåller detta svarar Harrison att enligt hans egna anteckningar hade hälften av de omkring 4 000 soldaterna på fältsjukhuset i Umeå dött. Det var ju i fältsjukan, replikerar Bergström. Efter några bortförklaringar som Bergström vederlägger kryper Harrison till korset: ”Då får jag be om ursäkt. Uppenbarligen var redigeringen av textstycket förhastat. Vad jag ville sätta fingret på var den höga dödligheten i lägren, barackerna och fältsjukhusen som sådan, där kölden var en av variablerna.” (s. 170).

Bergström kommenterar med rätta att ursäkten hedrar Dick Harrison, som ”har en produktivitet som är extraordinär”. Meningsutbytet mellan historikern med de stora linjerna och journalisten som granskar varje detalj är en fin illustration till Isaiah Berlins kända berättelse om räven och igelkotten. Den norrbottniske igelkotten Bergström har grävt djupt där han står och gestaltar enskildas öden, medan räven Harrison i sin vandring över vida fält gör vädret till en ”variabel” och människorna till statistiska tal.

När läroböckerna i historia utformas enligt Skolverkets riktlinjer försvinner så mycket att människor i gemen under skoltiden knappast får lära sig någon historia som berör.

K-G Bergström skildrar i form av minibiografier av individer ur ortsbefolkningen umbärandena och nöden under ockupationen, rekvisitioner av spannmål och boskap av de svenska myndigheterna och sedan av de ryska ockupanterna. Han utövar ibland källkritik, men ofta återger han drastiska anekdoter om listiga ortsbor som lurar ryssen – med pliktskyldiga reservationer att man nog överdrev för att få västerbottningarna att framstå som smartare än ryssen.

Bergströms skildring av livet under den ryska ockupationen är uttryck för en nygammal genre i historieskrivningen. När läroböckerna i historia utformas enligt Skolverkets riktlinjer försvinner så mycket att människor i gemen under skoltiden knappast får lära sig någon historia som berör. Då uppstår ett behov att få historien berättad på ett lättfattligt och dramatiskt sätt. Om skrönor eller fakta – sak samma! Nöd och död karaktäriseras bäst med Runebergs omdöme om Lotta Svärd: ”något tålte hon skrattas åt, men mera hedras ändå”.