Politik & samhälle

Folkhemmets krig mot rusets extas

Vi ger oss aldrig – Så gick det till när Sverige förlorade kriget mot knarket
Johan Wicklén

Volante
317 sidor
ISBN 9789179651916

| Respons 3/2022 | 9 min läsning

I sitt gedigna reportage Vi ger oss aldrig visar Johan Wicklén att den restriktiva svenska narkotikapolitiken har drivit på framväxten av dagens gängkriminalitet. Han lyfter också fram det inflytande som en sektliknande antidrogrörelse har haft över politikens utformning och som har lett till att forskningen ignorerats.

Konstverk av Öyvind Fahlström (”ESSO-LSD”, 1967) och Elaine Sturtevant (”Raysse Målning med högspänning”, 1969), Moderna Museet, Stockholm. Foto: Michael Brooks / Alamy Stock Photo

För hundra år sedan – si så där ungefär – fick svenska ungdomar i skolan lära sig om brännvinets faror. De fick se modeller av vanställda inälvor, grafik och bilder kring vad alkoholen kostade både samhället och individerna. Kanske fick de till och med, med egna ögon och genom talande experiment, se hur sprit bokstavligen löste upp kroppens egna byggstenar (i detta fall närmare bestämt proteiner). I alla ämnen uppmanades folkskollärare att ta tillfället i akt att, när det gick, informera eleverna om de skadeverkningar som alkoholen innebar för både nationen och dess medborgare. Det bästa vore förstås ett samhälle helt utan alkohol. Tanken var att om inte stoppa drickandet, så i alla fall minska det. Vi dricker emellertid fortfarande och något alkoholförbud infördes aldrig, trots de mer eller mindre fantasifulla skräckmetoder som användes för att få skolungdomen att ge upp sitt då vanligaste rusmedel. 

Jag påminns om de där vanställda vax-organen som skulle skrämma unga till att hålla sig borta från brännvin när jag läserjournalisten Johan Wickléns reportage Vi ger oss aldrig. Att läsa om svensk narkotikapolitisk närhistoria är ibland litet som att läsa om sekter – bara det som sägs är ideologiskt korrekt, har det spelat mindre roll vad fakta, forskning eller experter pekat på. Det är emellanåt beklämmande att se hur myndigheter och politiker inte bara varit okunniga, utan faktiskt aktivt sökt sig bort från forskning och i stället omgett sig med lobbyister och aktörer med en agenda som vägt tyngre än alla fakta i världen. Sorgligt blir det när Wicklén pekar på sambandet med dagens gängkriminalitet, där det enligt författaren och flera av hans sagespersoner är narkotikapolitiken som driver på kriminaliteten och pojkar in i döden.

Vi ger oss aldrig – Så gick det till när Sverige förlorade kriget mot knarket (Volante) är Wickléns första bok, och när den nu ges ut, 2022, måste man säga att den politik som Wicklén skildrar visserligen långsamt men ändå (till all lycka) är på väg att krackelera. Det han skriver om är historia, kanske just därför möjlig att skriva om, och vi står på tröskeln till en ny tid. En strikt, restriktiv narkotikapolitik, med fokus på att stoppa konsumtion med repression, tycks därmed (tillsammans med det notoriskt svårfångade målet ”ett narkotikafritt Sverige”) vara allt svårare att ta på allvar. 

I Wickléns historieskrivning pekas Björn Fries, från 2002 till 2007/2008 nationell narkotikasamordnare, ut som hjälte och som den man som mot alla odds faktiskt lyckades med att försiktigt börja ifrågasätta den förda politiken. Till skillnad från tidigare aktörer var han genuint intresserad av att veta, och med utgångspunkt i vetenskap och kunskap göra något åt de problem som följde i narkotikans spår. Han var helt enkelt ointresserad av dogmer. För första gången sedan 1970-talet fick därmed forskning som inte var beställd av olika lobbygrupperingar ta plats. Långsamt började därmed den era som inleddes med Nils Bejerots teser om narkotikan som en epidemi och cannabis som en inkörsport och första smittkälla att ifrågasättas. Banden mellan politiker, lobbyorganisationer och myndigheter knöts långsamt upp. Teserna finns förstås kvar än i dag, men det rör faktiskt på sig. 

Johan Wicklén. Foto: Emil Fagander

Boken är ett gediget reportage som delvis växt fram ur författarens egen frustration över bevakningen av narkotikafrågan under senare år. Avslutningsvis konstaterarar han att han har ett syfte med boken – han vill ställa ansvariga till svars: hur kunde de bedriva den här politiken? Och vad har de att säga om den verklighet vi ser nu där narkotikapolitiken skapar offer? Våldet vi ser i dag, konstaterar han, och parafraserar en amerikansk drogforskare, är inte narkotikarelaterat utan narkotika-politiskt relaterat.

Han har träffat alltifrån brukare och användare, till försäljare, odlare, politiker och forskare som var med. Han har läst forskning och rapporter från tiden, och pratat med dem som i dag forskar om narkotika, dess faror och narkotikapolitik. Kapitlen växlar mellan både olika perspektiv och olika tider. Wicklén har pratat med både poliser och kriminella som menar att en mindre restriktiv politik – kanske till och med legal cannabisförsäljning – skulle rädda liv och minska kriminaliteten. En polis med insyn konstaterar krasst att politiken är ett misslyckande och att polisens resurser hade kunnat användas bättre.

Brukare som efterlyser legalt förskriven cannabis mot sin smärta, liksom de som faktiskt bara har roligt eller ersatt fredagens glas vin med en joint, intervjuas. Här finns forskare som undersöker farorna med cannabis (framför allt psykoser), liksom de som tittat på hur man skulle kunna använda drogens aktiva delar för att minska smärta eller hur användningen av cannabis kan bli säkrare som rusmedel. Ja, som alla säkert förstår, bedrivs den senare forskningen inte i Sverige. I reportaget finns till och med de som väntar i kulisserna på att när det någon gång blir lagligt, kunna saluföra cannabispreparat på en marknad till hugade hälsomedvetna.

Hur kommer det sig att vissa frågor så till den grad förlamar systemet?

Detta är ett lättläst stycke text med tydlig agenda, som sätter ljus på en del av Sveriges historia som inte är helt okänd men som förtjänar att analyseras mer. Hur kommer det sig att vissa frågor så till den grad förlamar systemet? Och vilka andra frågor (i dag och historiskt) finns det som riskerar att trilla ner i samma fack, i vilket fakta faktiskt inte går att föra fram? Hur kommer det sig att svenska politiker och tjänstemän ignorerade sakkunskapen? Vad gjorde att de trots allt fortsatte på den inslagna vägen? Och hur ska man tolka det faktum att lobbyorganisationer fick styra politiken och opinionen i så hög grad? 

Wicklén hänvisar i sina svar på dessa frågor till Kettil Bruuns och Niels Christies analyser om narkotika som en särskilt lämplig fiende, som kan användas till litet allt möjligt. Men han menar också (med hänvisning till Henrik Tham och Tim Boekhout van Solinge) att det går att förklara ihärdigheten i politiken med ett särskilt slags svensk nationalism, i vilken narkotikan och cannabis gjordes till en symbol för alla möjliga olika sorters faror. Argumentet att det inte var svenskt att använda sig av cannabis återkom också under hela eran. 

Det finns alltså en rad intressanta frågor att fördjupa sig i här inte bara för narkotikapolitiskt intresserande forskare och journalister, utan för alla som vill förstå vårt närmsta förflutna och hur Sverige fungerar. Det är svårt att ta in att forskare under det tidiga 1990-talet faktiskt blev utbuade på en myndighetskonferens för att de ställde frågan om cannabis verkligen kunde betraktas som lika farligt som heroin. Och att George Soros på samma konferens anklagades för att ligga bakom narkotikahandeln! Det låter inte klokt, och inte någon av dem som var med verkar tycka det i dag. Men detta var en tid då mjölkpaketen kunde sälja budskapet om farorna med cannabis, och drogen av det officiella Sverige betraktades som en inkörsport till helvetet. Samtidigt stod dörren till politiker och myndigheter på vid gavel till lobbyorganisationer som Riksförbundet narkotikafritt samhälle (RNS) och dess olika allierade inom till exempel polisen. Som en polis uttrycker det: ”alla vet ju att narkotikan är roten till allt ont.” 

Den strategin har gjort att polisen sedan slutet på 1980-talet fokuserat på missbrukare och brukare, det vill säga den breda basen av konsumenter, snarare än grovt kriminella – de som innan Nils Bejerot fått grepp om den svenska politiken ofta kallades knarkhajar och som betraktades som de farliga i den här leken. Denna politik, menar Wicklén, har bidragit till gängens utbredning. Sedan millennieskiftet har brotten mot narkotikastrafflagen ökat med 240 procent (!), konstaterar han, och visar sedan att troligen 70 procent av de 124 044 brott mot narkotikastrafflagen som anmäldes förra året visade på cannabis i urinen och alltså troligen var just tillslag mot konsumtionen. Polisen använder dessutom tillslag mot kända (eller troliga missbrukare) som ett sätt att förbättra statistiken, men inget tyder på att den repressiva politiken har tjänat sitt syfte, det vill säga minskat narkotikan eller ungas lust att testa. 

När det blev kriminellt att använda narkotika för eget bruk 1988 och när straffen senare höjdes 1993, var svenskar som minst benägna att använda narkotika.

Det visar sig i stället vara tvärtom. När det blev kriminellt att använda narkotika för eget bruk 1988 och när straffen senare höjdes 1993, var svenskar som minst benägna att använda narkotika. Det fanns helt enkelt inte något problem, men lobbyorganisationer som RNS bedrev trots detta kampanjer mot cannabis och för kriminaliseringar för att bilda opinion för en kriminalisering. Sverige var inte tryggt, hävdade RNS, och menade att lösningen var kriminalisering av bruket och straff för brukarna. En strypt narkotikahandel skulle göra Sverige tryggt. När lagen inte fungerade som tänkt, drevs ytterligare skärpningar igenom, allt för att göra Sverige tryggt igen. Detta skedde utan utredningar, uppföljningar eller granskningar av hur politiken fungerade. När sådana mindre utredningar genomfördes av BRÅ i början av 2000-talet slogs de bort som irriterande mummel och dess resultat – att politiken inte tycktes ha minskat ungdomars cannabisrökande eller lust att testa nya rusmedel – viftades bort. Ity alla ju vet att narkotikan är roten till allt ont. Och vem vill inte att Sverige ska bli tryggt igen?

Det är lätt att baxna när man läser Johan Wickléns reportage. Det blir inte bara en historia om en misslyckad politik utan också om en sektliknande antidrogrörelse, där gränsen mellan myndigheter och lobbygrupper till stor del var upplösta. När kriget mot narkotikan dessutom kopplades till nationens väl, banade det väg för en politik där känslan hos ledande poliser och andra aktörer blev viktigare än fakta. Det var inte lämpligt då, och det är det inte nu. Förhoppningsvis kan Wickléns bok lära oss något.

Publ. i Respons 3/2022
I FOKUS | Friskolereformen 30 år
Relaterat

Extas på villovägar

Leonidas Aretakis visar i sin essäsamling Extas i folkhemmet att psykedelikarörelsen snarare än att krossa välfärdsstaten försökte berusa den. Men projektet väckte inte någon större entusiasm i politiska kretsar. Berusning...


Jenny Björkman

Jenny Björkman är docent i historia och samverkansdirektör vid Riksbankens Jubileumsfond. Hon har forskat om modern politisk och social historia med inriktning mot folkhemmet och social ingenjörskonst. Hon är också intresserad av medicinhistoria. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  2. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  3. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark