Föregående

nummer

Lördag 25 oktober 2014

2/2012

Tema: Det sägs att mångkulturalismen är död. Men faktum är att Europa har en beprövad modell för samlevnad mellan minoriteter.
Historia
Göran Gunner
Folkmordet på armenier – sett med svenska ögon
Artos | 373 s | Isbn 9789175805450
Recensent: David Gaunt
Folkmordet på armenierna

Det är snart hundra år sedan folkmordet på armenierna i Turkiet och det kommer en strid ström av böcker både internationellt och i Sverige. De nya svenska böckerna representerar den första generationens forskning, som lägger tyngdpunkten på de politiska eliterna. I den andra generationens forskning har perspektivet vidgats och fokus ligger på den roll som vanliga osmanska undersåtar spelade i folkmordet.

För inte så länge sedan såg det ut som om den infekterade tvisten mellan Turkiet och Armenien skulle vara på väg att lösas. I november 2009 kom båda ländernas utrikesministrar preliminärt överens om att uppta diplomatiska förbindelser och skapa en gemensam kommission för att undersöka om armenierna 1915 utsattes för ett folkmord iscensatt av den osmanskturkiska regeringen. Det gällde bara att få respektive lands valda politiker att godkänna överenskommelsen. Det var en smått sensationell vändning i en strid om ansvaret för det som hände och det som pågått sedan första världskriget.

Det var många parter som hoppades på att protokollen skulle förverkligas. Protokollen hade förhandlats fram under flera års tyst diplomati av det schweiziska utrikesdepartementet. Men många andra länder var inblandade, inte minst sådana där armenier länge tryckt på för att respektive regering skulle erkänna att massakrerna på mer än en miljon armenier var ett regelrätt folkmord. Lagförslag diskuterades i flera länder, inklusive Sverige – dessa förslag brukade också inkludera folkmord på greker, assyrier, syrianer och kaldéer. Överallt försökte turkiska diplomater att med lock och pock få dessa lagförslag nedröstade eller bordlagda. De drog sig inte för att hota att riva upp affärskontrakt och frysa förbindelser. Inte minst hotade Turkiet att sluta köpa militär utrustning. I många länder förekom ovärdiga politiska rävspel, där den ena sidan argumenterade mot erkännande eftersom det skulle skada strategiska militära, politiska, ekonomiska och nationella intressen. Den andra sidan argumenterade för att moraliska aspekter måste väga tyngre än enkla materiella och pragmatiska ting – de som genomför folkmord, även om det var länge sedan, bör inte få smita helt från sitt ansvar bara för att de varit den segrande parten. Naturligtvis går det partipolitik i sådana ställningstaganden, vilket gör debatterna ännu mer ovärdiga eftersom utslagen beror på vilken sida som tillfälligt kan skrapa ihop mest röster. När den svenska riksdagen i mars 2010 beslutade att erkänna folkmordet skedde det med pinsamt minimal röstövervikt. Under tjugo år hade liknande förslag röstats ned. Ögonblickligen tog statsministern och utrikesministern avstånd från riksdagsbeslutet men Turkiet kallade hem sin ambassadör.

I efterhand kan man säga att processen att erkänna folkmordet var dålig för Sverige genom den partipolitiska tävlingen. Men den var odelat bra för Turkiet. Det var ytterligare en påminnelse om att det inte går att tysta ned en bättre informerad opinion med samma översittarfasoner som fungerat tidigare. I den tysta diplomatin bakom protokollen medverkade det turkiska utrikesdepartementet som uppenbarligen hade tröttnat på att ständigt behöva rycka ut för att sabotera offentliga möten, trakassera redaktörer, störa vidareutbildning av lärare och så vidare, allt för att förneka armeniernas version av historien. Syftet låg kanske inte så mycket i att övertyga om att folkmordet aldrig ägt rum, utan snarare gick det ut på att förvirra och inpränta att temat var ”kontroversiellt” och därför borde undvikas. Den turkiska versionen kunde antingen hävda att armenierna bara hade förflyttats i lugn och ro, eller att armenierna (numera nämns också assyrierna och syrianerna) hade revolterat och att ett inbördeskrig brutit ut. Turkiska diplomater upplevde dessa insatser som kontraproduktiva eftersom deras uppträdande gav stöd till armeniers, assyriers och syrianernas anklagelser att de fortfarande förföljdes av turkarna.

För att gå med på protokollen fick turkarna och armenierna ge upp vissa villkor som dittills setts som heliga. För Turkiets del var det kravet att armenierna först skulle dra sig tillbaka från Nagorno-Karabach (en armenisk enklav inom Azerbajdzjans gränser ockuperad sedan 1988). För Armeniens del var det kravet att Turkiets regering först skulle be om ursäkt för folkmordet (ett krav som är inskrivet i landets författning). Armenierna gick med på en historikerkommission för de var säkra på att den skulle visa att de hade rätt.

Ett halvår senare var protokollen stendöda. Det var två faktorer ingen hade räknat med. En var att Azerbajdzjans ledare gick i taket över vad de såg som Turkiets svek och höjde priser på gasexport och mobiliserade turknationalistiskt stöd. Den andra faktorn var Erdoğan som inte varit med i förhandlingarna. Oväntat – även för de turkiska diplomaterna – ställde han det orealistiska villkoret att Armenien helt skulle dra sig tillbaka från ”alla ockuperade territorier”. Därmed hade åratal av tyst diplomati gått om intet. (Se David Phillips avslöjande skrift Diplomatic History: the Turkey-Armenia Protocols som är baserad på intervjuer med de inblandade parterna.)

Men klockan har inte vridits tillbaka till noll. I Turkiet går det numera att öppet diskutera folkmordet och konferenser har anordnats i Istanbul, Ankara och Diyarbakir. Forskare vid universiteten har kunnat – om än försiktigt – börja studera folkmordet och dess bakgrund. Medan vi väntar på resultatet av dessa efterforskningar, kommer en våg av böcker från Europa och USA, som behandlar olika aspekter av folkmordet i Osmanska riket. Även Sverige håller på att bli välförsett med skrifter, inte bara om armenierna utan även om assyrierna, syrianerna och kaldéerna. År 2015 infaller hundraårsminnet. Många forskare som länge sysslat med den armeniska frågan skyndar att publicera sig. De tre svenska böcker som behandlas här bygger på intressen som väcktes årtionden tillbaka.

Religionsvetaren Göran Gunners bok Folkmordet på armenier – sett med svenska ögon är en anspråkslös sammanställning av i stort sett allt som Sverige visste om folkmordet medan det pågick. Han är verksam vid Svenska kyrkans forskningsenhet och boken är försedd med ett förord av ärkebiskopen Anders Wejryd. Gunner har gjort oss en stor tjänst genom att i en enda volym på 373 sidor återge vad svenska diplomater, missionärer, resenärer, journalister, politiker och militärer skrev. I regel citeras deras egna ord och det ger boken karaktären, om inte formen, av en utgåva av primärkällor. Det visar sig att den svenska ambassaden var välinformerad om deportationerna och massakrerna och fortlöpande rapporterade tillbaka till Sverige. Vad som förvånar mest är att den svenska regeringen inte beordrade sin ambassadör att inlämna en protest. Trots att amerikanska, tyska, österrikiska och till och med vatikanska sändebud protesterade högljutt och ofta, teg den svenska beskickningen.

Bland vittnesmålen från svenska missionärer bör framför allt Alma Johansson lyftas fram. Hon förestod ett armeniskt barnhem och var inte bara ögonvittne utan besköts även av turkiska soldater när hon omhändertog sina skyddslingar. Efteråt lämnade hon detaljerade redovisningar som spreds över hela världen. En annan välinsatt källa var militärattachén Einar af Wirsén, son till svenska akademins ständiga sekreterare, som fick sin information från tyska rådgivare som tjänstgjorde vid den osmanska armén. Ambassadör Cosswa Anckarsvärd berättade i en hemlig rapport att ”förföljelserna mot armenierna skett på anstiftan av de turkiska myndigheterna och icke i första rummet är ett spontant utslag av fanatism hos turkarna”. Och han spådde om framtiden ”att detta missgrepp av turkarna kommer att hämna sig genom Turkiets sättande under förmyndarskap, något som i rättvisans och mänsklighetens namn” borde ha skett för länge sedan.

Gunner tar också upp några av de svenskar som förnekade folkmordet. En är Sven Hedin som för att göra en pro-tysk propagandaskrift tilläts göra en färd nerför floden Eufrat för att inspektera fronten i Irak. På vägen stötte han på förvisade armenier i eländiga läger. Han tyckte visserligen synd om dem, men ansåg att de hade varit skyldiga till sin bestraffning genom att revoltera. Det finns några fler svenskar som deltog i förnekandet (de kommer till tals mestadels efter kriget), men de försvinner i det stora antal vittnesbörd om massakrer och förföljelser från alla de platser där svenska medborgare befann sig. År 1917 använde Hjalmar Branting i ett anförande till förmån för armenierna termen ”folkmord”. Forskare har länge trott att det var första gången, men Gunner visar att ordet använts som en profetia av en kvinnlig missionär, Maria Anholm, 1906 i boken Det dödsdömda folkets saga. Även då gällde det förföljelser mot armenierna.

Den läsare som söker armeniska röster kan få mycket ut av Ulf Björklunds innehållsrika och lärda Armenier – sex essäer om diaspora. Björklund, som avled hösten 2011, var socialantropolog knuten till Stockholms universitet och hade tidigare studerat assyrier i Södertälje. Denna bok handlar om armeniernas kollektiva självbild av att vara ett folk i påtvingad exil. Han besöker Los Angeles, Boston, Aten, Nicosia, Beirut, Paris och Istanbul för att undersöka hur armenierna där skapar och upprätthåller minnet av och berättelsen om folkmordet. Han ser det som exilens ursprungsmyt som används för att förklara uppkomsten av spiuk, den armeniska diasporan.

Boken är upplagd som en reseberättelse, men fördjupas med flera historiska och teoretiska utvidgningar på relevanta platser. Han behandlar många historiska och sociala fenomen. Vi följer Björklund genom trånga gränder, över avskrädeshögar, in på oansenliga bakgårdar, på väg mot undanskymda tidningsredaktioner, politiska klubbar, kyrkor och minnesplatser. Där hamnar han i samtal med aktivister, journalister och kyrkomän. Hans lust att tränga djupt in i de samhällen han studerar är beundransvärd och han kommer in i diasporans liv som få andra. Samtalen rör sig om hur diasporan bäst ska förhålla sig till staten Turkiet och till det nya landet Armenien. Här framträder stora splittringar, beroende på var armenierna bor. De i Istanbul måste av naturliga skäl hålla låg profil, medan de i väst ser dem som turkarnas gisslan och kräver att de ska vara mera talföra. Den här boken ger unika insikter i nutida armeniers minnesarbete och har relevans för många andra exilgrupper.

En helt annorlunda skrift är Klas-Göran Karlssons egendomligt betitlade bok De som är oskyldiga i dag kan bli skyldiga i morgon. Det är ett svar som den amerikanske ambassadören Henry Morgenthau säger sig ha fått från den turkiska inrikesministern Talat. Morgenthau hade frågat varför deportationerna och avrättningarna inte begränsades till de armenier som faktiskt revolterade, utan i stället var en kollektiv bestraffning av hela befolkningen oberoende av skuld. Inrikesministern insisterade på att alla armenier förr eller senare var potentiella förrädare och därför måste försvinna från turkarnas land. Karlsson är historiker verksam vid Lunds universitet och hans specialitet är historiebruk. De mest originella delarna av boken är just den sista tredjedelen som handlar om vad han kallar ”verkningar”, det vill säga minnesarbete och erkännandepolitik.

Karlsson presenterar här en hybrid som sätter läsaren på prov. Dels är den en berättelse, uppdelad i olika teman, över folkmordets bakgrund, genomförande och konsekvenser, dels är den en redovisning av vad moderna historiker har skrivit om folkmordet. Engelskspråkiga verk dominerar, armeniska och turkiska röster är få. Boken baseras inte på granskning av primärkällor (de används mest som illustrationer) utan syftar i stället till att vara en studie av västerländsk historiografi. Om man accepterar denna begränsning kan läsningen leda till en del nya insikter, men de har huvudsakligen att göra med hur historiker, trots brist på alla turkiska källor, försöker kämpa sig till en förståelse av vad som låg bakom.

Historiografiska verk är svåra att recensera, eftersom de även måste inkludera förlegade ståndpunkter. I allmänhet har de skrifter Karlsson bygger på en gemensam ambition att hitta en politisk förklaring hos ledningen för den ungturkiska regimen. I brist på otvetydiga uttalanden letar de efter bakgrunder och kontexter. I detta fall radas upp misslyckade reformer, uppkomsten av en armenisk elit, av radikala turkiska och armeniska politiska rörelser, tidigare förföljelser, utländsk inblandning med mera. Böckerna blir bakgrundstunga och teoridrivna. Men kontext förklarar inte varför folkmord inträffar eller varför det får sin unika form och omfattning. Till slut kan konstateras att vi ännu inte vet svaret på frågan varför det hände, men vi vet med säkerhet att det har hänt.

Dessa böcker har det gemensamt att de bygger på studier och forskningsinriktningar som startade under tidigt 1990-tal. De tillhör vad man kan kalla den första generationens studier av folkmordet inom det osmanturkiska väldet. Fokus har helt och hållet varit på armenierna. På grund av att källorna tas från utländska arkiv – oftast ambassadrapporter – betonas ett fåtal höga politikers insatser eller utländska makters förment negativa inverkan. Den andra generationens studier omfattar inte bara armenier utan även greker vid Svarta havet, assyrier, syrianer och kaldéer, samt ibland även icke-sunnimuslimska etniska grupper som jesidier och alevitiska kurder. När man gör detta blir folkmordet mer komplext och enbart politiska bevekelsegrunder framstår som otillräckliga. Också periodiseringen av folkmorden blir mera utsträckt i tiden, eftersom brutala deporteringar av greker påbörjades från det att första världskriget bröt ut. Efter krigsslutet fortsatte fördrivningen, och massakrer på assyrier, syrianer och greker pågick till mitten av 1920-talet. Det finns en kontinuitet i fördrivningen av icke-muslimer som går tillbaka till 1800-talet då bojkotter av icke-muslimska handelsmän var vanliga. Svaret på frågan varför folkmordet kunde bli så omfattande och eskalera så snabbt återfinns genom studier av vanliga osmanska undersåtar i deras lokala miljöer. Folkmord är inte bara politiska beslut utan även dödande som utförs av vanliga män och kvinnor.

David Gaunt är professor i historia vid Södertörns högskola och författare till Massacres, resistance, protectors: Muslim–Christian relations in Eastern Anatolia during World War I (2006).

– Publ. i Respons 2/2012

FÖLJANDE

nummer

DEt ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskrifgten Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet