Föregående

nummer

Torsdag 25 maj 2017

2/2012

Tema: Det sägs att mångkulturalismen är död. Men faktum är att Europa har en beprövad modell för samlevnad mellan minoriteter.
Filosofi & psykologi
Blaise Pascal
Brev och småskrifter
Urval, översättning och introduktion av Stig Strömholm
Atlantis | 296 s | Isbn 9789173535373
Recensent: Anders Cullhed
Fönster mot ett stort mörker

Pascal upplevde sig ständigt prövad och utvärderad av Gud och helt beroende av hans barmhärtighet. I hans brev och småskrifter får vi in­blickar i hur det var att hysa en sådan övertygelse.

Pascals prosa har en säregen ton. Den klingar sprött, likt tunt glas. Här finns konkretion och puls men sällan några utförliga beskrivningar eller fysiska intimiteter, här finns kvickhet och satiriskt bett men sällan utarbetade karikatyrer eller retoriska styrkedemonstrationer. Vi befinner oss så långt från Rabelais som tänkas kan. Det innebär inte att Pascal står fri från den franska litterära traditionen. Han tog djupa intryck av Montaignes skepsis och analytiska dissektioner av nedärvda uppfattningar och till synes självklara företeelser, men i sitt huvudverk bytte han föregångarens subjektiva och anekdotiska åthävor mot en meditativ stilkonst som verkligen – förefaller det mig – kan påminna om fint ådrat glas, en serie fönsterrutor som vetter åt ett stort mörker.

Det hänger förstås samman med hans hemhörighet i det stora franska seklet, 1600-talet, en brytningstid mellan renässansens alltigenom förmoderna värld och upplysningstiden. Efter att tidigare ha förklarat och beskrivit tillvaron i enlighet med vad Michel Foucault skulle kalla ”likhetens episteme”, började de intellektuella att tillämpa en ny rationalitet i sina iakttagelser och klassifikationer av verklighetens fenomen. Med andra ord: på imitationer, syllogismer och analogier följde orsaksförklaringar, distinktioner och deduktiva systembyggen. Det bästa exemplet är René Descartes, som lade ett skarpt snitt mellan ande och natur, närmare bestämt mellan själ och kropp. Pascal närmade sig en lika tvär distinktion mellan tro och vetande eller, om man så vill, mellan intuition (som han ofta kallar ”hjärta”) och förnuft. Det kan låta modernt, och många moderna skriftställare har också tagit intryck av vad man upplevt som Pascals pessimistiska eller rentav misantropiska livssyn. Inte desto mindre tornar Gud upp sig som en lika mäktig som oavvislig faktor på bägge sidorna i hans sinnrika ekvationer.

Den sistnämnda metaforen kan förhoppningsvis vara på sin plats i sammanhanget. Blaise Pascals namn har ju gått till eftervärlden för framför allt två stora insatser på var sin sida av den europeiska kulturen (eller, om man så vill, i var och en av vad C. P. Snow kom att kalla ”de två kulturerna”, den naturvetenskapliga och den humanistiska). Å ena sidan var han en genial matematiker, uppfinnaren av den första mekaniska räknemaskinen, särskilt specialiserad (inom fysiken) på lufttryckets natur och (inom aritmetiken) på sannolikhetskalkylen. Å andra sidan var han en både innerligt och lidelsefullt religiös tänkare, författare till en av det stora seklets veritabla klassiker, Tankar.

Så nog var Pascal en motsatsernas man, även om han själv inte skulle ha vidgått en sådan karaktäristik. Troligen var han också ett extremernas temperament, typisk för det ”klassiska epistemets” århundrade. Han var å ena sidan benägen att reducera det mänskliga vetandet till så få grundsatser eller axiom som möjligt, i enlighet med vad han kallade l’esprit de géométrie: där Montaigne hade velat göra rättvisa åt tillvarons eller erfarenhetens mångfald i dess myllrande komplexitet, ägnade sig Pascal åt en metodisk reduktion av fenomenen, som kan påminna om Descartes system. Å andra sidan, och framför allt, levde han i ett personligt förhållande med en Gud som förvisso var förlåtande men framför allt – eller just därför – fordrande, lika kort som anakronistiskt uttryckt: ett åtagande på heltid. Även om denna gudom var närvarande överallt i Pascals liv – inte minst i vardagen, hos familjen – så var Han obegriplig eller åtminstone oåtkomlig. Så lyder också ett av de mest berömda fragmenten ur Tankar, i bjärt kontrast till föregående seklers änglabesatta och sjusjungande världsallt: ”Dessa ändlösa rymders eviga tystnad skrämmer mig.”

Skulle alltså Pascal ha varit un mystique? Knappast. Den västerländska traditionens stora mystiker uttrycker i regel, låt vara på vitt skilda vis, en längtan att uppgå i Gud: att bli ett med gudomen. Pascal befann sig snarare inbegripen i ett slags oavbruten jakobsbrottning, ömsom plågsam och ömsom vederkvickande, som under den ”eldnatt” – inledd vid halv elvatiden på kvällen, måndagen den 23 november 1654 – då Gud att döma av hans nedkastade minnesanteckningar tycks ha besökt honom i Jesus Kristus gestalt. Resultatet: idel glädjetårar men också avsägelse och total underkastelse. Pascal upplevde sig uppenbarligen som inspekterad från Högsta ort, konstant prövad, föremål för en utvärdering lika lång som livet självt.

Det blev nu inte särskilt långt. Han levde mellan 1623 och 1662. Moderns tidiga död bidrog möjligen till ett särskilt förtroligt och kärleksfullt förhållande med de bägge systrarna och fadern. Pascal läste oavbrutet men förefaller också ha varit en social begåvning – alls ingen enstöring – med särskild talang för konversation, en oskattbar tillgång i franskt sällskapsliv, då som nu. Han kom emellertid att få användning för den i ett speciellt sammanhang, nämligen inom den religiösa rörelse, jansenismen, som alltifrån det sena 1640-talet kom att prägla hans och systrarnas liv. I uttalad motsättning till i synnerhet jesuiternas tonvikt på dogmatiskt begreppsjongleri betonade jansenisterna i augustinsk anda såväl den mänskliga arvsyndens ofrånkomlighet som den gudomliga nådens nödvändighet.

Därmed hamnade de strax i ett knepigt predikament, eftersom deras rörelse aldrig riktade sig emot katolicismen som sådan utan snarare ville reformera kyrkan inifrån, inspirerad av de första kristnas avståndstagande från ”världen”. Deras mäktiga fiender – såsom kardinalen – gjorde emellertid allt för att marginalisera dem, inte minst med beskyllningar för kalvinism, och man satte in starkt repressiva åtgärder mot deras högkvarter, klostret Port-Royal utanför (och inne i) Paris. Förföljelserna jämte sjukdomen kastar långa skuggor över de sista åren av Pascals liv.

Däri får vi en rad inblickar genom en nyutkommen översättning av Pascals brev och småskrifter, översatta och kommenterade av Stig Strömholm. Den franske författaren hade inte kunnat önska sig en lämpligare introduktör på nordisk botten. Att Strömholm är vår främste kännare av det stora seklets kultur och tankeströmningar, som han ägnat en rad böcker, visste väl de flesta. Men att hans förhållande till just Pascal är så intensivt kom åtminstone som en nyhet för mig, även om han också tidigare uppmärksammat tänkaren och hans tro (som i sin förra bok på franskt tema, Inte bara Versailles år 2009). Men i sitt förord till den nu aktuella volymen, där Strömholm ger en utmärkt bild av framför allt den franska Pascalreceptionen, bekänner han rentav en sextioårig tacksamhetsskuld till eldsjälen i Port-Royal, ”tidvis ett slags lärjungaskap om man så vill”, och det är den han nu vill avbörda sig genom att göra föremålets prosa tillgänglig på svenska år 2012.

Det är nu ingen lätt sak eftersom man näppeligen – heter det litet tidigare i förordet – kan ”föreställa sig en tänkare och författare som ter sig mer intensivt främmande och avlägsen för nusvenskt väsende och allt vad det står för”. Det är sant att jakobsbrottarens sammanbitna allvar i turerna med den Allsmäktige, formulerat på denna kristalliska prosa som knappt ens rämnar under intryck av eldnattens hemsökelse, ekar som från en annan värld. Och även om vår erkänt lutherska ådra skulle fortsätta att pulsera under nuets mediala fyrverkerier och idoljakter, är det osäkert om Pascal skulle höra till vinnarna. Hos honom balanseras nämligen ”jag fattig syndig människa”-syndromet av en – som vanligt paradoxal – tro på människans värdighet eller storhet, grandeur, ett arv – skulle jag tro – från renässansens stora visionärer, som vackrast formulerat i hans tankefragment om hjärtats ordning eller om den insikt i vår misär som får oss att likna en avsatt konung: ”I rymden innesluter mig universum och slukar mig likt en punkt: i tanken är det jag som innesluter universum”.

Strömholms urval låter oss komma nära privatmänniskan bakom den sortens reflexioner. Här får vi en serie glimtar av såväl den omtänksamme (men oavlåtligt förmanande) brodern som det matematiska snillet och resonören i Port-Royal. De är förenade av en mäktig orosande. Flera gånger under läsningen kommer jag att tänka på den schweiziske litteraturvetaren Georges Poulet, som beskrev det franska 1600-talets tänkande som en enda lång meditation över kyrkofadern Augustinus sats ur Gudsstaten: ”Om Gud drog tillbaka sin skapande kraft från de ting han skapat, skulle de strax försvinna i sin ursprungliga intighet.” Pascal undervisar i sin tur lillasyster Jacqueline den 5 november 1648 om ”vårt ständiga beroende av Guds barmhärtighet, ty om han avbryter dess flöde aldrig så litet förtorkar vi obönhörligen”. Att leva med den vetskapen krävde oupphörlig vaksamhet. I bästa fall – som hos Racine, den store tragöden – gick den att neutralisera, och därmed hantera, i konstnärlig verksamhet. Hos andra, och mitt intryck är att Pascal hör till den skaran, blev den närmast självförtärande.

Anders Cullhed är professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 2/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet