Föregående

nummer

Fredag 23 juni 2017

6/2012

Tema: EU borde inte ha infört en gemensam valuta och penningpolitik utan att samtidigt införa en fiskal union.
Konstarterna & medier
Boris Groys
Avantgardet och samlingens logik
Site | 320 s | Isbn 9789187952425
Recensent: Karin Grelz
För de stora frågorna är språket ännu underutvecklat

Den ryske filosofen Boris Groys är en av postmodernismens främsta teoretiker. Nu föreligger ett urval av hans texter på svenska. I sitt filosoferande lyfter han fram sin egen situation i emigrationen som han menar visar möjligheten att tänka utifrån ett tillstånd när alla identiteter är upplösta.

Den ryske filosofen och konstteoretikern Boris Groys har gjort intresset för och närvaron i det samtida till sitt signum. På väg till ett uppdrag som co-curator för årets Shanghai-biennal för samtida konst besökte han i somras Moskva och framträdde med föredrag, bland annat inför ”Okkupaj-Abaj” - Moskvas motsvarighet till Wall Street-rörelsen. Framför statyn av Abaj Kunanbajev talade Groys om konst och politik, om sökandet efter nya livsformer och om occupy-rörelsen som en praktik liknande 1970-talets sovjetiska undergroundkultur, de nonkonformistiska kretsar där han själv debuterade som kritiker och teoretiker.

Under ett möte mellan Wall Street- och Abaj-aktivister som genomfördes av stiftelsen Memorial visade det sig att man i stort hade samma erfarenheter när det gällde mötet med makten, polisen och icke-sympatisörerna. I Ryssland hann rörelsen dock inte få lika brett stöd som i USA och det finns en stark misstänksamhet mot den som ett storstadsfenomen lett av en liten exklusiv elit av unga och framgångsrika Moskvabor. Denna misstänksamhet underblåses av Putintrogna medier som nu också misstänkliggör alla impulser som kan spåras till utländskt inflytande, inte minst ekonomiskt. Sedan lagen mot folksamling på allmän plats klubbades igenom i juni är denna typ av manifestationer illegala och antalet bötfällda och häktade aktivister har ökat i Ryssland, men samtidigt har diskussionerna om demokratins, aktivismens och konstens gränser ökat inom alla möjliga forum. Och här är Boris Groys i högsta grad aktuell och relevant.

Brezjnevepokens romantiska konceptualism är för Groys ett exempel på en verksamhet som var just sam-tidig. Och då handlar det inte om konst som en sekundär reaktion på politik och samhälle, utan snarare om något som liknar en kemisk reaktion med samtiden. På ett liknande vis har Pussy Riots framträdanden, utan att kunna tillskrivas något entydigt eller bestämt budskap, fungerat katalyserade för annars mer eller mindre dolda företeelser i omgivningen, menar han i en intervju från besöket i somras.

Groys emigrerade till Tyskland redan i början av åttiotalet och är i dag professor i New York och Karlsruhe. Han har gjort sig känd som en av postmodernismens främsta teoretiker och som upphovsman till Gesamtkunstwerk Stalin, en undersökning från 1988 där han dekonstruerar det klassiska avantgardet och stalinismen som språkliga och sociala praktiker och visar att de delvis är besläktade fenomen.

Ett urval av Groys texter finns nu tillgängligat på svenska i volymen Avantgardet och samlingens logik, utgiven av Site edition. Här presenteras texter skrivna mellan 1997 och 2003 i översättning av Fredrik Linde som också stått för urvalet och en utförlig introduktion. Texterna rör sig kring tre teman: den ryska idéhistorien, konstens gränser och aktuella samhällsfenomen. Boken avslutas med ett filosofiskt samtal ur boken Der Unsterblichkeit: vier Gespräche mit Thomas Knoefel.

I dessa texter ges retoriskt välformulerade kritiska analyser av allt från avantgardet, Nietzsche och Ryssland till konstsamlande, projektskrivande, turism och fundamentalism. Det är tydligt att det inte är resonemang som lutar sig mot några absoluta etiska, estetiska eller trosmässiga storheter eller ens förnuftsmässiga sådana. För Groys handlar det om tillfälliga modeller där retoriken ändå har en förmåga att skapa nya värden, alternativa ekonomier. Det är ett sätt att tänka logiskt, men genom tankefigurer och övergångar delvis ärvda från Derrida och dekonstruktionen, där olika ekvivalenta, både konkreta och abstrakta språkliga storheter ständigt växlas in mot varandra, skapar han fler och fler vridningar på sitt resonemangs möbiusremsa, tills han slutligen klistrar ihop den och får det hela att hänga ihop utan att det egentligen går att säga vad som är på insidan och på utsidan. Texterna i detta urval vittnar ändå om en övertygelse om filosoferandets och de språkliga modellernas betydelse, om vikten av att utveckla språket för att förfina det och åstadkomma välbehövliga perspektivförskjutningar. För de stora frågorna har vi i det avseendet fortfarande ett underutvecklat språk, menar Groys.

Samtliga texter handlar på ett eller annat sätt om konst och det kulturbestämda i all mänsklig kommunikation och gemenskap - det vill säga det som återstår när de mest elementära mänskliga behoven är tillfredsställda. Intresset för det totalitära i alla diskurser och kulturella ekonomier är också genomgående och det är tydligt att Groys filosofiskt skriver in sig i en existentialistisk tradition som undersöker uppkomsten av och mötet med det andra. Hans särskilda intresse för Ryssland kommer sig av att såväl det totalitära anspråket som de kulturella individuationsprocesserna enligt honom där alltid varit särskilt påtagliga och åskådliga. Ryssland tillskriver han bland annat själva upptäckten av det andra.

Konstfilosofiskt är ”Samlingens logik” kanske den mest tankeväckande texten, medan ”Pengarnas språk” är den mest politiska. Den första analyserar samlingens, eller samlandets, logik genom ett slags kulturfilosofins egen relativitetsteori. Den moderna konstens rum definieras här som entropins rum, där olika former av liv ständigt riskerar att konsumeras snarare än att bevaras. Men konsten lyder samtidigt också under det politiska, vilket i sin tur också följer samlandets principer, menar Groys. Samlingen, det museala rummet eller kollektionen, framstår till sist som resultatet av den ömsesidiga påverkan mellan samlandets yttre och inre logik med entropin eller döden som ett slags begynnelsevillkor.

Under sitt besök i Moskva talade Groys om Ryssland som ett djupt ideologiskt land som vacklar mellan öst och väst, där kluvenheten fortfarande går inte bara genom landet utan också genom enskilda individer. Men är detta egentligen en så specifikt rysk problematik? Och varför är han så mån om att få både ryssar och andra att - bokstavligen - köpa denna nationella myt? Det finns en linje i Site-utgåvan som antyder ett svar på denna fråga: från de inledande två texterna där Groys förefaller omfatta idén om den ryska exceptionalismen, över texterna om de kulturella ekonomiernas logik, fram till samtalet med Knoefel där han i ett svep reducerar allt tal om det nationella till en exportvara och ett marknadsföringsknep. Genom att tala om det specifikt ryska gjorde han sig en gång intressant för en västlig publik, påpekar Groys. På samma sätt låter han sig uppenbarligen i dag importeras tillbaka till det forna hemlandet.

I sitt filosoferande använder sig Groys också av sig själv och sin situation i emigrationen, där han inte tillskrivs någon hemhörighet vare sig i den tyska eller ryska kulturen. Detta menar han är ett tillstånd som också fungerar som en filosofisk utgångspunkt - möjligheten att tänka och tala utifrån ett tillstånd efter alla identiteters upplösning. Men vad betyder det egentligen? I ett svenskt sammanhang är det lätt att uppfatta det som en idealisk neutral utgångspunkt och i den svenska utgåvan framhävs resonemanget genom ett citat på bokens omslag. I en rysk kontext utgör emellertid den dubbla tysk-ryska tillhörigheten någonting långt mer traumatiskt, komplext och kluvet, och utanförskapspositionen läses dessutom snarare som en manifestation av en judisk identitet.

I sin slutreplik till Knoefel säger Groys att den typ av illusionslöshet som finns i hans texter är ”ett försök att uppfylla det metafysiska uppdraget under den nutida världens betingelser”. Med sin rysk-tyska bakgrund och sitt intresse för antifilosofi (jfr. Einführung in die Anti-Philosophie, 2009) och vad han kallar ”den deltagande konstens genealogi” skriver Groys här in sig i den tradition av existentialistiskt inriktade filosofer som, väl inlästa på en tysk tanketradition, ”exporterades” från Sovjetunionen till Västeuropa i början av tjugotalet. Lev Sjestov tog sig på egen hand till Paris, medan Nikolaj Berdjajev reste med ”filosofskeppen” varmed nära hundra intellektuella och deras familjer på Lenins direkta order förvisades från Sovjetunionen till Tyskland 1922. Det är alltså delar av detta tankegods som nu återbördas, i smält och bearbetad form, till Ryssland genom Groys.

Linde, som tidigare översatt både Kant och Schopenhauer, har gjort ett gediget arbete med översättningen, men en fackgranskning när det gäller vissa ord och begrepp - i synnerhet transkriptionen av ryska namn och titlar - hade varit på sin plats. Här har han uppenbarligen lämnats i sticket av förlaget och resultatet är en hybrid mellan tysk och svensk transkription som man inte behöver vara transkriptionspurist för att bli besvärad av. Boken är tryckt på billigt papper som väcker nostalgiska minnen från Sovjettiden. Avsiktligt eller inte är utförandet på så sätt i linje med innehållet: en bok gjord för hastig konsumtion i stället för att inordnas i någon samling. Men för att trots allt underlätta för svenskspråkiga läsare/samlare och deras försök att, med Groys ord, skapa egna värden på lokala marknader, borde texterna absolut göras tillgängliga digitalt. De kan förhoppningsvis inspirera till givande samtal också i Sverige, om konstens livsbetingelser och om kulturell identitet - betraktad genom svenska föreställningar om det ryska.

Karin Grelzär akademiforskare i humaniora knuten till Stockholms universitet samt universitetslektor i ryska vid Lunds universitet.

– Publ. i Respons 6/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet