Historia

För oss nära soldater i stridens inferno

Stridens verklighet – Döden på slagfältet i svensk historia 1563–1814
Lars Ericson Wolke

Historiska Media
384 sidor
ISBN 9789175456911

| Respons 5/2020 | 13 min läsning

Lars Ericson Wolkes innehållsrika studie bygger på ny historieforskning och upptäckter från slagfältsarkeologin. Han försöker bena ut det som påverkade soldater och gjorde dem villiga att riskerar livet i strid. Framställningen präglas av en berättarglädje som ibland gör den spretig, men det är en bok som kommer att vara till stor glädje både för fackhistoriker och för en militärhistoriskt intresserad allmänhet.

Peter Snayers (1592–1667) ”Slagfält” visar på en annan sida av slagfältets vardag än de hjälteberättelser vi är vana vid. Foto Kunsthistorisches Museum

Hur är det att befinna sig på ett slagfält? Hur är det att ställa upp och invänta att det ska blåsa till strid? Att marschera mot tusentals fiender som kommer mot en med laddade musköter? Att se hur kavalleriet snabbt närmar sig med dragna värjor? Att befinna sig på ett segelfartyg som ska styras och navigeras samtidigt som fiendens projektiler viner om öronen? Att se kamraterna falla, att bevittna hur kroppsdelar slits bort, samtidigt som fiendens kanonkulor gör stora hål i fartygsskrovet? Hur låter det? Hur luktar det? Hur bemästrar man den stigande paniken?

En av de mest tankeväckande militärhistoriska studier jag läst är John Keegans The Face of Battle – A Study of Agincourt, Waterloo and the Somme (1976). I bokens inledning erkänner författaren utan omsvep att han, trots att han är militärhistoriker, blir alltmer övertygad om att han vet väldigt litet om hur det faktiskt är att vara med om ett slag. Han skärskådar ett antal berömda beskrivningar av fältslag och finner att de ger en väldigt skev bild av verkligheten. Fältherren ges orimligt mycket plats och arméerna beskrivs som att de agerar helt uniformt – det finns aldrig någon som avviker. Alla praktiska bekymmer är som bortblåsta, inget vapen krånglar och ingen behöver kliva över stupade soldater. Han efterlyser ett nytt sätt att skriva slagens historia – från soldatens perspektiv.

Nu har professor Lars Ericson Wolke, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan i Stockholm och författare till ett stort antal både vetenskapliga och populärvetenskapliga böcker, skrivit en efterlängtad bok om stridens verklighet i svensk historia. Syftet med boken är enligt Ericson Wolke att ”undersöka den väpnade stridens roll i den svenska armén och flottan mellan 1563 och 1814, med fokus på hur man förberedde och genomförde striden samt hur soldaterna motiverades att delta i en så uppenbart livsfarlig verksamhet”. Dessutom belyser han hur stupade hanterades och begravdes. Boken behandlar visserligen bara tiden fram till 1814, men Ericson Wolke använder hela sitt militärhistoriska kunnande när han försöker förstå döden på slagfältet. Moderna psykologiska teorier, liksom studier av 1900-talets världskrig och erfarenheter från moderna svenska FN-insatser, bidrar alla med grundläggande frågor om krigets verklighet. Närvaron av döden, betonar Ericson Wolke, är det som särskiljer den militära professionen från andra. Samtidigt understryker han att det inte är ”själva dödandet som är intressant, utan vad som får människor att engagera sig i en väpnad strid”.

Boken är innehållsrik, tankeväckande och generös och bygger både på ny historieforskning och upptäckter från slagfältsarkeologin. I centrum står ett antal fallbeskrivningar av slag till land (Landskrona 1677, Fraustadt 1706, Storkyro 1714, Porrasalmi 1789, Oravais 1808 och Bornhöft 1813) och till sjöss (Öland 1564 och Bornholm 1565, Oliva 1627, Ölands södra udde 1676, Hangö 1714, Svensksund 1790 och Ratan 1809). Dessutom ingår en snabbgenomgång av den svenska krigshistorien och ett stort antal kontextualiserande kapitel – om den kristna tron, lydnadskrav, propaganda, kamratskap, stridsförberedelser och mycket annat. 

För den militärhistoriskt intresserade finns en del bekanta citat och beskrivningar. Wolke skriver själv att det knappast är en slump att vissa dagböcker återkommer igen och igen; det är för att källmaterialet i vissa fall är tunt. Samtidigt konstaterar han att källäget är bättre i Sverige än i många andra länder och många av bokens exempel känns nya. 

Så hur var det då att uppleva ett slag? Vi kan börja med att ge ordet till fänriken Carl Johan Ljunggren – en av de mer bekanta krigsskildrarna i svensk historia, som beskrev sina erfarenheter från Finska kriget 1808–1809 med följande ord:

Jag kan dock inte påstå, att jag erfor något övervägande motbjudande. Visst var det motbjudande, denna anblick av sargade människokroppar, men det hela ägde något hänförande, något retande, jag törs icke säga – muntrande

Militärhistoriker har de senaste åren brottats med paradoxen att vissa soldater, trots dödsfara och svåra umbäranden, upplevt kriget som meningsfullt eller rentav en ovanligt lycklig tid i livet. I sin bok försöker Ericson Wolke bena ut de olika faktorer som påverkade soldaterna och som gjorde att de var villiga att riskera livet i väpnad strid. 

Religionen är en uppenbar faktor i detta sammanhang. Människor var under denna tidsperiod djupt troende och fann tröst i att deras öde låg i Guds händer och att paradiset väntade på andra sidan döden. I det brevmaterial som Ericson Wolke citerar blir det tydligt att många tänkte sig att det var Gud som avgjorde vilka som stupade och vilka som fick leva och att det inte var något de själva kunde påverka. Samtidigt var de angelägna om att bättra på oddsen litet grann – att skänka pengar till sockenkyrkan innan man marscherade iväg till fronten var en utbredd vana, visar Ericson Wolke. Han gör däremot inte så mycket av den konkreta närvaron av religionen i strid. Vi vet att fältpräster fanns både i armén och flottan för att leda böner och gudstjänster. Sannolikt var denna dagliga religiösa praktik något som kunde påverka stridsmoralen i positiv riktning och skingra tankar av hopplöshet och oro.

På många sätt är det en hård verklighet som beskrivs. Kanske var inte risken att dö det värsta? Enligt en pikenerare under det trettioåriga kriget var den menige soldatens liv ändå det miserablaste i världen, präglat av hunger, nakenhet, hårda marscher och dåliga kvarter. Även om de flesta dog av sjukdomar och stora slag var ovanliga, måste det ändå varit fasaväckande. Strid utkämpades under hela perioden på nära håll och risken att bli skjuten av de egna var inte obetydlig. Att det länge saknades ordentliga uniformer och att krutröken låg tät gjorde inte saken bättre. Att desertera var belagt med dödsstraff, även om de dömda ofta benådades, eftersom det var brist på soldater. ”Att kasta sig ut i vattnet var ingen lösning utan snarast en snabbare väg mot undergången”, konstaterar Ericson Wolke.

Att desertera var belagt med dödsstraff, även om de dömda ofta benådades, eftersom det var brist på soldater.

I ett intressant kapitel behandlas kommandospråk. Krigsartiklarna översattes tidigt till finska, men mångspråkigheten i den svenska armén var betydligt större än så. I detta sammanhang hade jag gärna sett att fältmusiken och den kommunikation som skedde med fanor och standar hade fått komma med. I inledningen till boken beskriver Ericson Wolke hur trumslagarna kunde kommenderas att slå extra hårt på sina trummor både för att stärka den egna moralen och för att överrösta gråt och skrik från sårade män och hästar. Vilken betydelse hade musiken för upplevelsen av striden? En av de sorgligaste beskrivningarna är den om hur trumpetaren Sven och hans två söner, trumpetaren Olof och pukslagaren Hans, alla finns ombord då Kronan exploderar och sjunker i slaget vid Öland 1676. Alla tre följer med ner i djupet. 

Fanns det några ljusglimtar? Möjligheten till avancemang och ekonomisk kompensation spelade rimligen en viss roll. I en instruktion för en blockadstyrka som sänts till Danzig 1628 lovade amiral Fleming att han inför kungen skulle förorda befordran för alla som kämpat tappert – både meniga och befäl. Kriget kunde också innebära ett ansenligt byte. Efter det svenska återerövrandet av Narva 1700 skrev generalmajoren Magnus Stenbock till sin hustru, som han kallade ”min ängel”, och berättade att han lyckats lägga beslag på ett fint sängtäcke som var fodrat med mårdskinn, två silverkannor och bägare och tusen riksdaler penningar. Allt detta skulle han sända hem.

Kamratskap är en faktor som ofta lyfts fram som avgörande för soldaters stridsvilja. Man kanske inte är beredd att slåss för sin kung eller nation, men man vill inte svika de kamrater man kommit nära. I allmänhet har man också tänkt sig att det faktum att de svenska fotsoldaterna kom från samma trakt gjorde att de kände varandra. Ericson Wolke gör en intressant fallstudie av Fogdö socken norr om Strängnäs. Där visar det sig mycket riktigt att de cirka 30 indelta soldaterna gick i samma kyrka och att fem av dessa hade samma väg dit, något som borde tala för att de kände varandra. Men när han går igenom rullorna för de ryska krigen 1741–1743 och 1788–1790 visar det sig att omsättningen på soldater var mycket hög. ”Av de fem soldater som var i tjänst 1741 återstod ingen vid krigsslutet, och dessutom hade flera efterträdare hunnit komma och dö under det två år korta kriget.” Lika illa var det för dem som gick ut i kriget 1788; ingen av dem var i livet 1790. I detta fall borde vänskapen snarare ha varit demoraliserande. Att se alla sina kamrater stupa eller duka under i sjukdom torde inte ha höjt stridsviljan. På fartygen blandade man medvetet soldater med olika geografiskt ursprung, så att effekten för en enskild ort inte skulle bli så stor om ett fartyg förliste.

Detta hindrar ju inte att det ändå uppstod vänskapsband. Kanske kan man föreställa sig att man är särskilt benägen att finna vänner när man är ung och befinner sig långt hemifrån i en svår och farlig situation. Här finns intressant forskning av Ville Kivimäki (som av misstag kallas Kalle av Ericson Wolke) om finska frontsoldater 1941–1945. Det var framför allt de unga för vilka den kamratliga gemenskapen var viktig; de äldre var mer upptagna av tankar på sin familj. 

Men stark sammanhållning kan också få negativa konsekvenser. Här refererar Ericson Wolke den nederländske forskaren Peter Olsthoorn som betonat att den lilla kamratgruppen kan främja soldatens fysiska mod, men också motverka samme soldats moraliska mod. Vid plundring kunde det innebära att man drev varandra till större övervåld, eftersom man inte ville svika de kamrater som gått längst i våldsutövningen. Det svenska intagandet av Narva 1581 och de kejserliga truppernas erövring av Magdeburg 1631 är exempel på belägringar som urartat till massakrer. 

Ett av de mest magstarka exemplen på övergrepp på civilbefolkningen i boken står kaptenen Edvard Gyldenstolpe för. Under det polska fälttåget 1701–1707 tillämpade svenskarna systematisk och brutal plundring och byborna försökte på olika sätt göra motstånd eller gömma sig. Gyldenstolpe skrev en liten manual över hur man skulle gå tillväga: först griper man alla kvinnor och barn i byn. Man väljer ut en gosse och stänger in honom i ett hus. När han vägrar prata piskar man honom så han gallskriker. Sedan klär man av honom och gömmer honom och sätter hans kläder, skor och mössa på en halmkärve, så att den ser ut som han på håll. ”Detta beläte släpas i en kedja med mycket buller till ett träd, där det utan misskund upphänges”. Då brister alla kvinnor och barn i gråt och den första man griper kommer berätta allt hon vet. På så vis får man fram alla byns hemligheter och sedan kan man släppa pojken. Gyldenstolpe tillstod dock att denna metod inte alltid räckte – och då fick man använda tortyr. 

Men boken innehåller inte bara våld och brutalitet. Tvärtom är det vittnesmålen om empati och medmänsklighet som sticker ut.

Men boken innehåller inte bara våld och brutalitet. Tvärtom är det vittnesmålen om empati och medmänsklighet som sticker ut. Här finns dragonen Alexander Magnus Dahlberg som i egenskap av troende kristen led av de övergrepp han bevittnade och som ansåg att man även i fiendeland borde ”visa ett kristligt medlidande åt vår beträngda nästa, som äro alla människor, kända och okända, vänner och ovänner, uti deras nöd och elände”. Här finns också regementschefen Jon Stålhammar som försöker fördröja sonens inträde i armén, men som inte kan förhindra det och därför håller sig kvar på sin post för att vaka över honom. Men sonen skadas och dör, bara 17 år gammal. I brevet hem till hustrun beskriver han att han är ”av hjärtat sorgsen, men vad skall man göra”. Han uttrycker också att han vill åka hem ”ty nu är jag rätt tröttnad”. Men hem kom han aldrig, för han dog själv i sjukdom kort därefter, hösten 1708. 

Men har vi inte nu kommit en bit från ämnet? Hur kan dessa berättelser säga vad som fick människor att våga sina liv i strid? Det är inte bara jag som förirrar mig, utan jag låter mig smittas av Ericson Wolkes berättarglädje. Greppet är stort och det är inte riktigt alla berättelser som svarar mot bokens syfte. Det gör å andra sidan inte så mycket. Det finns få böcker om krigets vardag i en bredare bemärkelse och boken fyller därmed en lucka. 

I fallstudierna kommer vi också de faktiska skeendena nära – vid slaget vid Landskrona var det så varmt att soldaterna redan tidigt plågades av vätskebrist. I slaget vid Oliva träffades amiralen Nils Stiernsköld av fientlig eld flera gånger, vilket fick ödesdigra konsekvenser. Inför slaget i Storkyro sov de svenska soldaterna på det blivande slagfältet – det blev antagligen ingen god nattsömn. Styrkeförhållandena före slaget vid Oravais fick många soldater att desertera. Och deras farhågor besannades av Oravais blodiga dag. 

Några aspekter saknar jag. Vilken betydelse hade ledarskap när det gällde att få soldaterna att slåss? Vilken roll spelade rojalism och patriotism? Under den tidigare delen av undersökningsperioden skrevs ju soldaterna ut med tvång – påverkade det stridsmoralen? Och hur ska vi se på indelningsverket – kanske slogs man inte för sig själv utan för familjen därhemma, för deras möjlighet till försörjning? För många indelta soldater var ju kriget ett ovanligt inslag i en tillvaro som kanske annars inte tedde sig dräglig? Alla dessa frågeställningar är naturligtvis välbekanta för Ericson Wolke, men de hade varit givande att diskutera i detta sammanhang. 

Boken är så full av goda resonemang och intressanta exempel att jag hade önskat mig ett slutkapitel som tog ut svängarna litet mer. I stället för att göra en snabb sammanfattning av boken kunde Ericson Wolke ha lutat sig tillbaka och begrundat vad hans mångfacetterade och komplexa framställning faktiskt säger om slagfältets verklighet. För faktum är att vi tack vare denna bok kommit alla de soldater som befann sig i stridens inferno mycket närmare. Jag är övertygad om att den kommer vara till stor glädje både för fackhistoriker och för den numera ganska stora militärhistoriskt intresserade allmänheten.

Publ. i Respons 5/2020
TEMA | Vakta din tunga!

Anna Maria Forssberg

Anna Maria Forssberg är docent i historia.

Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  2. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  3. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark