Föregående

nummer

Söndag 20 augusti 2017

2/2013

Tema: Politiska aktörers dagböcker har åter hamnat i fokus. Utan dem skulle det vara svårt att rekonstruera förloppen.
Politik & samhälle
Mohammad Fazlhashemi
Den arabiska våren
Folkets uppror i Mellanöstern och Nordafrika
Historiska media | 224 s | Isbn 9789187031458
Recensent: Jannete Hentati
För tidigt att dödförklara den arabiska våren

Mohammad Fazlhashemi förnekar inte i sin kunniga översikt att det har förekommit bakslag i det som kallas den arabiska våren, men han tror ändå att utvecklingen på sikt kommer att ge upphov till bärkraftiga demokratier.

Det har sagts att nyhetsjournalistik tjänar som ett första utkast till vidare historieskrivning. Denna kliché kom på skam i samband med upproret i Tunisien för drygt två år sedan. Inte förrän protesterna spred sig från söderns utmärglade inland till den städade huvudstaden i norr, vaknade de internationellt etablerade medierna upp ur sin vinterdvala. I stället för ordinarie nyhetsjournalister blev det landets unga bloggare och nätaktivister som stod för en första skiss över tunisisk revolutionshistoria. Med en tillspillogiven världsnyhet bakom sig blev det desto mer angeläget för allehanda medieaktörer att kvickt gripa tag i nästa. När egyptierna tog över den revolutionära stafettpinnen från tunisierna stod all världens journalister liksom i givakt – nu ville också de vara med om att skriva historia.

Den arabiska våren är titeln på idéhistorikern, tillika nytillträdde teologiprofessorn vid Uppsala universitet, Mohammad Fazlhashemis senaste bok, i vilken han redogör för och förklarar omständigheterna kring de revolter och revolutioner som från och med midvintern år 2010 har ägt rum på olika håll runtom i Nordafrika och Mellanöstern. ”Den arabiska våren” är också det begrepp som internationell nyhetsjournalistik använder i syfte att samla alla dessa händelser under ett och samma narrativa paraply.

Våren är aldrig bestående, alltid övergående. I många mediala sammanhang är det just denna tvetydighet som ramat in och givit mening åt de senaste årens revolter och revolutioner i Nordafrika och Mellanöstern. Det förvånar mig att också Fazlhashemi går med på denna symboliska subtilitet, inte minst eftersom han i mina ögon i första hand är en forskare och författare med ambition att ifrågasätta den långlivade föreställning som utgår ifrån att ”öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två” (Kipling, ”The Ballad of East and West”, 1892).

Ett begrepp som ”den arabiska våren” snarare stärker än bryter med en sådan ideologisk uppdelning, inte minst eftersom det redan användes i samband med USA:s invasion av Irak. Snarare än ett neutralt samlingsnamn för en mängd olika uppror framträder ”den arabiska våren” i det närmaste som ett politiskt instrument som rymmer allehanda amerikanska intressenters förväntningar om – liksom farhågor inför – en eventuell demokratiseringsvåg i arabvärlden. ”Den arabiska våren” är, enligt Rami G. Khoury, kolumnist på libanesiska The Daily Star, inte heller ett begrepp som i någon högre grad används av revolutionärerna själva. De använder hellre det mer världsomspännande begreppet revolution, thawra på arabiska. Skarven mellan vår som metafor och revolution som idé skaver. Jag skulle önska att Fazlhashemi problematiserade det mångbottnade begrepp som nu utgör titeln på hans bok, men tyvärr gör han inte det.

Det ska understrykas att det inte är en lätt uppgift som Fazlhashemi tagit sig an. Att skriva kollektiv historia om pågående förändringsprocesser, spridda mellan olika länder i Mellanöstern och Nordafrika, kräver en författare med stor överblick. Det har Fazlhashemi. Med lätt hand tecknar han de sociopolitiska villkor under vilka miljontals människor lever i de diktaturer som genom varierande politiska och ekonomiska samarbeten länge har understötts av flertalet statsmakter i Europa och USA, som å ena sidan hyllar demokrati, å andra sidan premierar stabilitet.

Vidare bjuder Fazlhashemi på en kronologisk genomgång av berörda länders numera historiska protester och uppror, och skapar också ett djupare perspektiv genom att ta sin utgångspunkt i Iran. Enligt Fazlhashemi inspirerades nämligen både de tunisiska och de egyptiska revolutionärerna av de folkliga protester som sommaren 2009 blossade upp i Teheran efter utbrett och uppenbart valfusk i presidentvalet. När en ung kvinna, Neda Aghan-Soltans, i samband med protesterna blev brutalt ihjälskjuten av statsmaktens säkerhetsstyrkor fångade flera demonstranter hennes död på film med sina mobilkameror. Filmen laddades upp på internet och spreds via olika sociala medier, vilket i sin tur mobiliserade ännu fler protester.

Revolten i Iran sommaren 2009 ledde varken till reform eller till regimskifte, men bruket av sociala medier för att sprida information och mobilisera motstånd återkom under revolterna i Tunisien, Egypten och andra länder. I Tunisien var det nyheten om och bilderna på en brinnande Mohamed Bouazizi som spreds via internet, i Egypten var det fotot av Khaled Saids sönderslagna ansikte som drev på ilskan och engagemanget för förändring.

Fazlhashemis parallell till Iran är högst relevant även på andra punkter. Liksom revolutionen i Tunisien kom som en överraskning för de flesta utanför landets gränser, kom också revolutionen i Iran 1979 som en kalldusch för många på sin tid. Fazlhashemi skriver:

”1978 förklarade den dåvarande amerikanske presidenten Jimmy Carter vid ett högtidstal under sitt statsbesök i Iran att USA såg Iran och shahens regim som en ö av stabilitet i en turbulent region. Knappt ett år senare hade den iranske diktatorn störtats efter omfattande massprotester och strejker. Det var få som trodde att en av västs främsta allierade i Mellanöstern, som dessutom hade en stark ekonomi och en stor armé, skulle falla så snabbt. Det var ännu färre som trodde att en sekulär och västvänlig diktatur skulle ersättas av en västfientlig religiös regim som styrdes av radikala islamistiska religiösa ledare.”

Så snart diktaturernas fall i Tunisien och Egypten var ett faktum höjdes oroliga och kritiska röster som varnade för historiens upprepning. Skulle dessa länder nu gå samma öde till mötes som Iran 1979? För flertalet tycktes denna fruktan bara stärkas så snart det stod klart att det var de (tidigare förbjudna) partierna med, som Fazlhashemi själv beskriver det, ”rötter i politisk islam” som vann flest röster i de första demokratiska valen i Tunisien och Egypten. Libyen är ett undantag, där var det de sekulära representanterna som fick flest röster. Hur bör denna utveckling bäst förstås, och vilken roll spelar egentligen politisk islam i de nyvunna demokratierna i Mellanöstern och Nordafrika? Hur kommer de religiösa undertonerna till uttryck?

Den arabiska våren tjänar i stort som ett svar på dessa frågor. Med referenser till den senaste utvecklingen i regionen bryter Fazlhashemi med bilden av islam och all världens muslimer som fixerad i enad front. Boken komplicerar i stället islam och dess konkreta uttryck i praktisk politik. Via wahabistiska ultraortodoxer vidare till salafister och moderata nytolkare synliggör Fazlhashemi den variation som råder mellan de olika grupper i Mellanöstern och Nordafrika som förespråkar politisk islam. På så sätt nyanserar han hela idén om ”den muslimska världen” och problematiserar dessutom de förväntningar om bakslag som ligger inbäddat i begreppet ”arabisk vår”.

Såväl det religiöst präglade partiet Al-Nadha i Tunisien som det Muslimska brödraskapet i Egypten har tydligt tagit avstånd från det religiösa styrelseskick som den Islamiska Republiken Iran framhärdar i. För dessa partier framstår i stället den turkiska modellen som förebild. På frågan om huruvida islam är förenligt med demokrati, svarar Fazlhashemi i enlighet med de nytänkare han själv citerar: det beror på tolkningstradition. Dessutom, påpekar han, är de större, pågående regionala maktkamperna avgörande för den politiska utvecklingen i varje enskilt land. Rika oljeländer som Iran, Saudiarabien och Qatar erbjuder ekonomisk hjälp till konservativa religiösa grupper och hjälporganisationer i utbyte mot politisk lojalitet och indirekt inflytande.

”Den arabiska vårens landvinningar och den demokratiseringsprocess som nu har påbörjats är bräcklig”, skriver Fazlhashemi. Bakslagen hägrar i fjärran och har i vissa fall redan gett sig till känna. Parallellt med inbördeskriget i Syrien, och våldsbejakande jihadistiska gruppers inblandning i en del av upproren, pekar Fazlhashemi på ”ultrakonservativa salafistiska gruppers frammarsch i parlametsvalen, den klena kvinnorepresentationen i de nyvalda parlamenten samt parlamentsledamöter från till synes moderata islamiska partier som pläderar för sänkt äktenskapsålder och kvinnlig könsstympning eller lägger fram lagförslag som framställer kvinnan enbart som ett komplement till mannen”. Förenat med fortsatt svag ekonomi, hög arbetslöshet och en och annan politisk skandal bäddar detta för en osäker framtid, men Fazlhashemi undrar ändå om det verkligen är befogat att därmed ”dödförklara den arabiska våren”.

Bakslag är inte detsamma som nederlag. Fazlhashemi tycks i stor utsträckning hysa hopp om framtiden. De största partierna i Tunisien och Egypten är redan involverade i demokratiska processer, och via en nytolkning av islam som ”öppnar möjligheten att inkorporera föreställningar om demokrati och respekten för mänskliga rättigheter i islam” tror Fazlhashemi att också de islamdominerade länderna i Mellanöstern och Nordafrika på sikt kommer att etablera bärkraftiga demokratiska system. Viktigt att minnas är att dessa länder, utöver muslimer, även rymmer andra religiösa grupper, liksom en del sekulära förespråkare. Liksom i Europa kommer demokratibygget i Mellanöstern och Nordafrika knappast att stå färdigt över en dag, utan i bästa fall växa fram under ett komplext kontinuum av motsättningar, förhandlingar och pragmatiska kompromisser.

Den nyansering och försiktiga optimism som Fazlhashemi artikulerar är hans viktigaste bidrag i den på flera fronter pågående historieskrivning som behandlar de senaste årens revolter och revolutioner i Mellanöstern och Nordafrika. Den som av Den arabiska våren förväntar sig en levande skildring av de olika upprorens precisa omfång och utspel kommer nog att bli besviken. Den som däremot söker en kombination av översikt och fördjupad förståelse för de många och dynamiska debatter och förhandlingar, som äger rum i Mellanöstern och Nordafrika när det gäller relationen mellan religion och politik, den kommer här att hitta rätt.

Det är också uppfriskande att läsa en reflektion om upproren i Mellanöstern och Nordafrika som tonar ner snarare än blåser upp de sociala mediernas betydelse för diktaturernas fall. Det flyttar fokus från passiv teknologi till aktiva människor. Ändå förblir människorna som drev på dessa uppror alltför abstrakta i boken. Den egyptiske nätaktivisten Wael Ghonims röst framträder vid ett flertal tillfällen, men i övrigt är det påfallande tyst om de unga (män och kvinnor), de fattiga, de förtryckta, de fackligt organiserade liksom de politiskt oorganiserade. Inte ens en i andra sammanhang så hyllad person som den tunisiska bloggaren Lina Ben Mhenni omnämns och det vittnar om en annan problematik.

I denna bok, som har som ambition att behandla samtliga skeenden under ”den arabiska våren”, läggs en särskild betoning på Egypten som illustrativt exempel för utvecklingen också i resten av regionen. Det är inte första och troligtvis inte heller sista gången det händer. Egypten brukar framställas som ett land med strategisk position i Mellanöstern och Nordafrika, ett land som till stor del påverkar händelseutvecklingen även på andra håll i regionen. Jag förnekar inte att så är fallet, men misströstar över att Egypten ofta får tjäna som representant både för sig själv och för arabvärlden i sin helhet. Återigen riskerar länderna i Mellanöstern och Nordafrika, liksom ”den muslimska världen”, att klumpas samman till en enda formlös massa. För övriga länder innebär detta dessutom, åtminstone ifråga om internationell historieskrivning, att de hamnar i viss medieskugga och därigenom, trots vissa likheter med Egypten, berövas utrymmet för en egen nyanserad berättelse.

Jannete Hentati är frilansjournalist och doktorand i socialantropologi vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 2/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet