Föra bibeln till nuet eller läsaren till ett möte med det förflutna

Nyöversättningen av Bibeln, kallad Bibel 2000, är det största översättningsprojekten i Sveriges historia. Trots det är det först genom Richard Pleijels avhandling som projektet nu blivit föremål för ett vetenskapligt studium. Bibelkommissionens uppdrag var att överföra texterna till ”naturlig, nutida svenska”. En av projektets hårdaste kritiker var Viveka Heyman, som genom sina egna översättningar framstod som en alternativ kommission. Det ter sig följdriktigt att Pleijel har följt upp sin avhandling med en bok om Heyman, i vilken han vill göra denna oppositionella översättare rättvisa.

Vad är det vi läser när vi säger att vi läser Bibeln? Nästan alltid är det en översättning. Tack vare Bibelns unika ställning har diskussioner om dess texter ofta inbegripit frågan om det rätta sättet att överföra dem till ett nytt språkligt sammanhang. Och varje ny översättning har genast aktualiserat frågan om en annan, alternativ översättning av Den heliga skrift.

Senast Bibeln översattes till svenska skedde det inte på initiativ av kyrkan utan genom en riksdagsmotion av folkpartisten Manne Ståhl år 1961. Den gamla kyrkobibeln från 1917, som länge varit kritiserad, hade spelat ut sin roll. Den kommission som vid årsskiftet 1972/73 fick uppdraget att börja arbeta med en ny bibelöversättning – i första hand av Nya testamentet, men snart också av det Gamla – blev en statlig utredning. I dess direktiv nämndes inga som helst konfessionella eller religiösa skäl: uppdraget var vetenskapligt och allmänkulturellt motiverat.

Bibelkommissionen kom att arbeta i nära trettio år fram till färdigställandet av vad som skulle komma att kallas Bibel 2000. Företaget – det största översättningsprojektet i svensk historia (som kom att kosta den i och för sig blygsamma summan av cirka 70 miljoner kronor i 2000 års penningvärde) – har hittills aldrig blivit föremål för vetenskapligt studium. Ett stort steg i den riktningen har tagits av Richard Pleijel vid teologiska fakulteten vid Uppsala universitet, som i fjol disputerade på avhandlingen Om Bibel 2000 och dess tillkomst.

Mycket har skrivits om Bibelkommissionens arbete såväl av medverkande experter som av kritiker från olika läger, men Pleijel är den förste att närma sig projektet från ett icke-normativt håll. Hans metod bygger på en kombination av deskriptiv översättningsforskning och Ludwik Flecks teori om så kallade tankestilar och om dynamiken inom ett tankekollektiv. Avhandlingen, som fokuserar på förändringar över tid i den kollektiva översättningen av Gamla testamentet, är mycket välskriven och förtjänar att uppmärksammas långt utanför de bibellärdas krets.

Redan att nå en motsvarighet till den effekt äldre texter kan ha på dagens läsare av originalspråket är ju en utmanande uppgift, som dock alla översättare av klassiska texter måste hantera.

Bibelkommissionens uppdrag var att på underlag av modern textkritik skapa en översättning till ”idiomatisk, begriplig, naturlig nutida svenska”. I förarbetena hade man formulerat arbetets ledprincip som ”lika effekt”, varmed menades att översättningen skulle ”på sina läsare göra samma intryck som originalet en gång gjort på sina”. Hur detta ursprungliga ”intryck” skulle kunna vara teoretiskt möjligt att bestämma verkar i dag svårbegripligt. Redan att nå en motsvarighet till den effekt äldre texter kan ha på dagens läsare av originalspråket är ju en utmanande uppgift, som dock alla översättare av klassiska texter måste hantera.

Hur tänkte sig då Bibelkommissionen att det skulle vara möjligt att rekonstruera vilken effekt Gamla testamentets texter, en gång för två–tre tusen år sedan, hade haft på sina dåtida läsare? Svaret fann man hos den på 1960-talet kände bibelöversättaren och översättningsteoretikern Eugene A. Nida. Som Pleijel visar var dennes tänkande till en början avgörande för Bibelkommissionen.

Olika åsikter om möjligheten att översätta återfinns på en bred skala mellan två ytterligheter – från fullständigt oöversättbarhet till fullständig översättbarhet. Dogmen om oöversättbarhet återfinner man i fundamentalistiska, religiösa sammanhang, där all översättning ses som en förfalskning av lagens bokstav (Bibeln eller Koranen), men känns också igen i tanken att poesi är omöjlig att översätta (Robert Frosts välkända fras ”poetry is what is lost in translation”) och i vissa av dagens identitetspolitiska diskurser. Eugene Nida försvarade i stället den principiella översättbarheten: allt går att förstå och översätta, bara man är beredd att ersätta originalets uttryck och form med motsvarigheter i den mottagande kulturen. Detta kallade Nida ”dynamisk ekvivalens” eller ”lika-effekt-principen”.

Nidas numera mycket kritiserade doktrin byggde på två antaganden: att översättning i grunden handlar om överföring av semantisk mening och att kulturella föreställningar är universella. Inriktningen på meningen, på bekostnad av den retoriska och poetiska formen, ledde Bibelkommissionen till en långtgående förenkling och trivialisering av de bibliska texterna som redan under arbetets gång väckte protester och som gjort att Bibel 2000 aldrig blivit helt accepterad.

Nidas universalism, som låg under hans teori om ”lika effekt”, grundade sig på tanken om alla kulturers grundläggande likhet – och därmed lika mottaglighet för Bibelns budskap. Därför kunde man i princip översätta begrepp från olika kulturkretsar över tid och rum till ”motsvarande” begrepp i andra kulturer. Nida citerar med gillande kollegan J.B. Phillips, som i sin översättning av Nya testamentet ersatte de tidiga kristnas broderliga kyss med ”a hearty handshake”. Tanken var att kyssen hos de första kristna var allmänt vedertagen och därmed på engelska kunde motsvaras av våra dagars lika vedertagna handskakning. I förlängningen av detta universalistiska resonemang, där allting kan och bör anpassas till en given nutida norm, ligger till exempel kraven på översättning av Shakespeare till modern engelska eller av Rabelais till en för dagens franska läsare utan problem begriplig franska. För att inte tala om kraven på att våra svenska klassiker, inklusive Astrid Lindgren, skall moderniseras och översättas i enlighet med dagens normer – för att uppnå ”lika effekt”, alltså den effekt som de tänks ha haft på sina ursprungliga läsare.

Bibelkommissionens arbete möttes tidigt av kritik inte bara från olika konfessionella läger utan också från litterärt håll för sitt ”idiomatiska” stilideal. Och med tiden distanserade man sig, som Pleijel visar, i viss mån från Nidas semantiska översättbarhetsdoktrin. En som ända från början konsekvent angrep Bibelkommissionens ståndpunkt var den stridbara översättaren och litteraturkritikern Viveka Heyman. Hon var en tid inbjuden som extern referent till Bibelkommissionens arbete, men det hela slutade tvärt när hon offentligt avhånade arbetsmaterial som inte var avsett för publicering.

Viveka Heymans insats bestod inte bara i kritik av Bibelkommissionen för brist på stilkänsla, kompetens och allmän kulturkänsla. Hon var kunnig i hebreiska och översatte själv – parallellt med Bibelkommissionen – djärvt och på egen hand en stor del av Gamla testamentets böcker, så att hon kom att framstå som en alternativ enmanskommission i frågan om svensk bibelöversättning. Hon förekommer flitigt i Richard Pleijels avhandling och det är logiskt och sympatiskt att han nu skrivit en särskild bok, Att riva Babels torn, som vill göra den ständigt oppositionella översättarens verk rättvisa.

Heyman började sin bana på slutet av 1940-talet som skarp och välformulerad litteraturkritiker, framför allt i syndikalistiska Arbetaren. Hon blev snabbt känd för sin polemiska stil och var under lång tid en av Sveriges mest uppmärksammade litteraturrecensenter med ett omutligt kvalitetskrav som kännemärke. Ingen kunde ifrågasätta hennes kompetens, men hennes stil retade somliga. Aftonbladets Allan Fagerström – själv inte alltid en nyansernas älskare – skrev en gång att Heyman aldrig gjort ”riktigt klart för sig de eventuella skillnaderna mellan en skrivmaskin och en kulspruta”.

Viveka Heyman kom från en judisk akademikerfamilj i Uppsala men valde den fria journalistens och översättarens bana. Efter en reportageresa i Israel bodde hon på 1950-talet periodvis i landet, studerade där och återkom till Sverige med de första översättningarna av modern hebreisk litteratur. Hennes stora insats – och det är framför allt den som intresserar Pleijel, numera teologie doktor i Gamla testamentets exegetik – är emellertid den långa raden utgåvor av de bibelhebreiska texterna. Den färgstarka nytolkningen av Höga visan (1960), befriad från tidigare översättningars pryderi, väckte berättigad uppmärksamhet och var kanske till och med en bidragande orsak till att den statliga Bibelkommissionen tillsattes. Så här erotiskt ångande var Heymans text:

Min vän stack in handen i gluggen;
då sjöd mitt kött efter honom.
Då stod jag upp att öppna för min vän;
mina händer dröp myrra,
mina fingrar myrraflöde
på regelns handtag.

Att jämföra med 1917 års kraftlösa version:

Min vän räckte in sin hand genom luckan;
då rördes mitt hjärta över honom.
Jag stod upp för att öppna för min vän
och mina händer dröpo av myrra,
mina fingrar av flytande myrra
som fuktade rigelns handtag.

Att Viveka Heyman i allt blev Bibelkommissionens motsats berodde inte främst på hennes inneboende polemiklusta utan på en djupt skiljaktig syn på översättarens uppdrag. Pleijel ägnar största delen av sin bok, som bygger på omfattande källstudier, åt att klarlägga grunderna för hennes översättningsideologi. Man tvekar egentligen att använda detta ord, eftersom Heyman nästan aldrig nämnde några förebilder och inte tycks ha haft en egen formulerad teori. Men hon hade ett program som hon försvarade i vått och torrt.

Pleijel analyserar Viveka Heymans översättningar, visar hennes strategier och drar slutsatsen att hon medvetet eller omedvetet var anhängare av en romantisk översättningsteori som går tillbaka till Johann Gottfried Herder och Friedrich Schleiermacher. Den sistnämnde har de senaste decennierna upplevt en renässans. I samtida translation studies refereras ofta till hans bild av de två vägarna för översättning: att antingen föra texten till läsaren och anpassa den till den samtida målkulturen eller att i stället föra läsaren till texten i ett kulturellt möte med det främmande. Om Bibelkommissionen (och många med den) för femtio år sedan följde den förra vägen var Viveka Heyman ensam den som ville följa den senare, svårare vägen. Richard Pleijel gör hennes envisa och heroiska kamp rättvisa med en balanserad beskrivning både av det goda och originella och det mer idiosynkratiska i hennes verk.

I samtida translation studies refereras ofta till hans bild av de två vägarna för översättning: att antingen föra texten till läsaren och anpassa den till den samtida målkulturen eller att i stället föra läsaren till texten i ett kulturellt möte med det främmande.

Heyman ville inte bara föra dagens läsare till den främmande texten så rentvättad av dammiga konventioner, pryd censur och slentrian som möjligt. Lika orubbligt övertygad som hon var om vad som stod i Gamla testamentets texter, lika bestämd var hon om hur det rätteligen skulle låta på svenska: konkret, ordknappt och ibland förbryllande. Hon angrep skoningslöst Bibelkommissionens tendens att till exempel ändra originalens dramatiska direkta anföring till en förklarande indirekt, att sudda ut parallellismer och att ersätta så kallade antropologiska ord (ansikte, hjärta, tunga, ögon etcetera), som ansågs vara till genomskinlighet slitna hebreiska metaforer, med uttryck som tänktes ha ”lika effekt” på dagens svenska läsare.

Heyman menade att om Gamla testamentets böcker var både estetiskt och filosofiskt annorlunda för dagens läsare så låg just däri ett värde och därför gällde det att visa detta främmande i så tydlig och lockande form som möjligt. Redan med nyöversättningen av Höga visan satte hon en egen standard för bibelöversättning i Sverige, och hon vidhöll den i verk efter verk fram till den stora avslutningen med tvåbandsverket Profeterna på över 1100 sidor år 1996. För detta blev hon sällan hyllad efter förtjänst och oftare avhånad för sina fel.

Pleijel frilägger de implicita principerna i Heymans syn på översättning. Han framhåller fyra punkter som möts i hennes romantikinspirerade grundsyn: hon såg på Bibeln litterärt, inte i den moderna textkritikens ljus; hon litade till sin subjektiva, intuitiva tolkning av texten; hon ville föra läsaren till verket, även om det krävde ansträngningar av läsaren; och hon ville inte modernisera Bibelns ålderdomliga texter utan sökte i stället motsvarigheter i vår egen äldre språkhistoria. Det sistnämnda ledde kanske till de största invändningarna från den samtida kritiken. Eftersom det enligt Heyman fanns uppenbara analogier mellan Gamla testamentets värld och den gamla fornnordiska kunde hon för att gestalta bibeltexterna låna uttryck och formuleringar från Hávamál och Tegnérs Frithiofs saga. Ibland blev resultatet bisarrt. Mitt i lysande poetiska passager i Höga visan och Ordspråksboken kunde det sålunda dyka upp såväl kåtor som jöklar och frillor och i Psaltaren kunde det heta att Israels folk blotade sina söner och att sångaren kväder en drapa.

Viveka Heyman tog avstånd från den förhärskande samtida översättningsteorin. Temperamentsmässigt och i sin totala förkastelse av samtida lingvistisk översättningsvetenskap borde hon ha kunnat känna sig befryndad med den franske språkmannen, poeten och översättaren Henri Meschonnic. Men på 1970-talet tycks ingen i Sverige, inte heller Viveka Heyman, ha känt till denne. Meschonnic hävdade att det ingalunda var den semantiska meningen som var viktigast i översättning utan formen, framför allt rytmen. Om bibeltolkare som moderniserade för att lättare kunna sprida Skriftens budskap sa han föraktfullt: ”De översätter inte, de gör korstecken.” Heyman höll sig trots allt fortfarande till meningen, tolkad av henne själv, och till den ”lika effekt” på läsaren som hon ansåg sig uppnå med sina medel.

Efter läsningen av Richard Pleijels bok om den fenomenala Viveka Heyman kvarstå bara en reservation: den gäller bokens titel, Att riva Babels torn. Författaren motiverar den som en bild för översättning, ett uttryck för ambitionen att trotsa den språkförbistring som reser hinder vad gäller möjligheten för olika språk och olika kulturer att förstå varandra. Viveka Heyman försökte att på sitt sätt dra ytterligare några stenar ur babelstornet.

Men detta vill man invända att det sår i språket som Guds ”språkförbistring” skapade inte bara var ett straff jämförbart med utdrivandet ur paradiset. Om man ska tro Bibeln så har översättarna i alla tider och länder faktiskt Guds vrede att tacka för sin sysselsättning. Vad de alltsedan Babel oförtröttligt arbetat med är inte att riva resterna av tornet utan att ständigt, överallt och på nytt, bygga broar av tillgängligt språkligt material. Pleijel skjuter visserligen till sist in en brasklapp (”kanske snarare: hon ville låta babelstornet stå kvar, för att i stället få oss moderna människor att nalkas det”) men han har ändå behållit titeln. Den ger i alla fall anledning till en vacker omslagsbild.