Föregående

nummer

Lördag 21 oktober 2017

6/2014

Tema: Kommer folkviljan i Mellanöstern att acceptera liberalism? Omvandlingarna i regionen präglas av religion och geopolitik.
Politik & samhälle
Lena Sohl
Att veta sin klass
Kvinnors uppåtgående klassresor i Sverige
Atlas | 494 s | Isbn 9789173894654
Recensent: Inga Sanner
Föräldrar och skola är det som gör en klassresa möjlig

I sin tankeväckande och infallsrika studie om kvinnor som förflyttat sig från arbetarklassen till medelklassen visar Lena Sohl att dessa kvinnor förenas av att de haft föräldrar som uppmuntrat dem att bli något annat än de själva blivit. Skolan har varit helt avgörande för klassresan, också i den bemärkelsen att kvinnorna där kommit i kontakt med barn ur medelklassen och anammat deras förväntningar. En slutsats man kan dra av det är att det inte enbart hjälper med större ekonomiska resurser till segregerade skolor. Blandade miljöer är viktiga för den sociala mobiliteten.

Det moderna samhället inrymmer en paradox. Å ena sidan finns det en ingrodd föreställning om att västerländska samhällen blir alltmer individualiserade, så att människor i allt högre grad blir fria att välja det liv de önskar leva. Det är en föreställning som vunnit insteg såväl i politiska som i akademiska sammanhang. Å andra sidan kommer ett flertal rapporter om att det i dag blir allt viktigare att födas av rätt föräldrar för att lyckas när det gäller utbildning, yrke, boende, ekonomi och annat. Det har blivit alltmer förutsägbart var människor kommer att hamna i livet, samtidigt som vi lever med uppfattningar om att människor i högre grad än förr kan forma sina liv.

Denna paradox har vuxit fram i en tid då skillnaderna mellan olika samhällsgrupper blir allt större – inte minst märks detta i ett land som Sverige, som under en längre tid utmärkt sig av att vara förhållandevis jämlikt. Här går det nu åt motsatt håll; klyftorna ökar när det gäller ekonomiska förhållanden, men även beträffande sådant som hälsa och livslängd. Från politiskt håll bedöms den här utvecklingen på olika sätt. Somliga menar att den är av godo, eftersom den leder till att även de sämst ställda får del av ett ökat välstånd, andra att det är en farlig utveckling som måste hejdas. Man skulle kunna tro att de som ser positivt på den nuvarande utvecklingen är mest oroade över minskad social rörlighet, men märkligt nog får man dock ett intryck av att det är precis tvärtom; de som försvarar stora skillnader mellan människor är samtidigt benägna att acceptera begränsningar i den sociala rörligheten – eller så är de helt enkelt inte medvetna om hur små möjligheterna faktiskt är att förflytta sig till högre samhällsskikt om man inte är född in i dem.

Frågor om social rörlighet befinner sig således i den politiska diskursens mitt och aktualiserar brännande spörsmål om den påstådda individualiseringen. Har vi alls en sådan och för vem gäller den? Vilka möjligheter har människor att förflytta sig mellan olika sociala grupper, och alldeles särskilt från mindre till mer privilegierade sådana? Ges alla lika möjligheter att forma sitt liv så som man önskar?

Mot den här bakgrunden är det synnerligen välkommet med en avhandling som behandlar frågor om social rörlighet i det svenska samhället. Det är sociologen Lena Sohl som i Att veta sin klass – Kvinnors uppåtgående klassresor i Sverige studerar kvinnors klassresor i syfte att, som hon skriver, synliggöra ”ojämlikhetsskapande strukturer” i samhället. Studien bygger på intervjuer med 16 kvinnor som alla är födda på 1970- och 1980-talet och som har förflyttat sig från arbetarklassen till medelklassen. Att det är just kvinnor som står i centrum motiveras med att de har lättare än män att ta sig fram i dagens utbildningssystem och därför blivit vad Sohl beskriver som en metafor för föreställningar om social rörlighet i det moderna Sverige.

Snarare än att tala om social rörlighet i allmänhet använder sig alltså Sohl av beteckningen ”klassresa”. Det är ett intressant ord som utgår från tanken om olika samhällsklasser, vilket inte är en självklarhet i dagens politiska debatt. Ordet ”klass” ges ofta en negativ klang och belastas med associationer till en marxistisk teori som av många ses som förlegad och förknippad med brutala samhällssystem. I en tid då allt färre tror på klasskamp som en väg till befrielse har också klassbegreppet fått något deterministiskt och kollektivistiskt över sig, något som står i motsättning till visioner om en fortgående individualisering. Det ska dock sägas att ordet ”klassresa” har en litet annan klang, eftersom det tycks ge utrymme åt tron på the self made man som av egen kraft förmår bryta med sin klass. Det gäller för övrigt även ordet ”bakgrund”, som ofta används i kategoriseringar av människor; liksom ordet klassresa inrymmer det en tidsdimension och frammanar bilden av något man kan lämna bakom sig och som alltså inte är styrande för hur ens liv kommer att gestalta sig. Det är således mindre laddat att tala om att man har arbetarklassbakgrund än att säga att man tillhör arbetarklassen. Ja, en bakgrund i arbetarklassen kan till och med vara en tillgång, eftersom det för framgångsrika personer kan vittna om en förmåga att ta sig fram av egen kraft.

Att tala om klass är problematiskt av flera skäl. Samhället ser inte ut som på Marx tid och det är inte självklart att överta hans analys av klassförhållandena. Det gäller inte minst ordet arbetarklass som Sohl använder sig av i sin studie och som i vår tid är något helt annat än under 1800-talet då Marx var verksam. De kvinnor Sohl intervjuar är inte helt bekväma med ordet och söker efter andra beteckningar för att kategorisera det som de ser som viktiga skillnader mellan olika delar av arbetarklassen. Flera av dem talar om ”underklass” och om ”människor i förorten” som ett sätt att peka ut grupper som de själva inte känner sig delaktiga i. Det är signifikativt att flera av kvinnorna anser sig ha tillhört en del av arbetarklassen som visserligen lever under ekonomiskt knappa förhållanden men som präglas av skötsamhet. Det är uppenbart att sådana relativt ordnade förhållanden har spelat en viktig roll för kvinnornas möjligheter att göra en klassresa. En av de intervjuade påpekar att om hon hade bott i en problematisk förort hade hon nog blivit mer kaxig och samhällskritisk, men inte fått den utbildning som hon hade behövt för att kunna byta klass.

Genom hela läsningen av Sohls bok blir det uppenbart att det krävs nya beteckningar för dagens klassförhållanden. Valet av sådana är förstås i högsta grad en politisk fråga. Att som nya moderaterna lansera begreppet ”utanförskap” har varit ett effektivt sätt att sudda ut skillnader mellan grupper som har ett arbete och dem som inte har det, medan ordet ”prekariat”, myntat i sociologiska sammanhang, fokuserar på det moderna arbetslivets osäkra förhållanden och har en viss likhet med det som Marx talade om som ”trasproletariatet”. Behovet av såväl nya analyser som beteckningar är skriande.

Sohl redogör för de intervjuade kvinnornas tveksamheter inför ordet arbetarklass, men väljer att hålla fast vid det. Hon framhåller dock att hon, i anslutning till tänkare som Sara Ahmed och Beverley Skeggs, fokuserar på ett utvidgat klassbegrepp som innefattar kulturella dimensioner och uppfattningar som individen har om sig själv. Det handlar om att fånga in hur människor skapar sig själva som subjekt och i detta ingår tankar om hur man ser på sitt eget liv och vilka livsbanor som framstår som möjliga. Det är alltså ett slags klassmedvetande Sohl är ute efter, men inte det kollektiva och revolutionära medvetande som är så centralt i Marx tänkande, utan något som i högre grad hör samman med individen.

Sohl inleder studien med en fråga om hur kvinnorna alls blev klassmedvetna. Alla svarar att de tidigt hade en känsla av att tillhöra en del av samhället som det var självklart att vilja lämna. Det var dock först när de var på väg in i en annan klass som de blev mer tydligt medvetna om sin klasstillhörighet. Det är alltså när kvinnorna i fråga börjar känna distans till sin ursprungliga klass som de erfar att de alls har haft en sådan identitet. Det sker när de sammanförs med och kan jämföra sig med personer ur andra samhällsklasser.

Viljan att lämna sin klass uppträdde alltså tidigt hos de intervjuade och det som framför allt möjliggjorde klassresan var två faktorer: föräldrarna och skolan. Gemensamt för kvinnorna är att de haft minst en förälder som uppmuntrat dem att bli något mer än föräldrarna själva tyckte sig ha blivit. Det uttrycktes i en förväntan om höga prestationer – ja, så till den grad att nästan inget syntes vara gott nog i föräldrarnas ögon när det gällde barnens skolresultat. Förutsättningarna för detta var relativt goda, eftersom de intervjuade växte upp i den ”skötsamma” delen av arbetarklassen. Föräldrarnas ambitioner om klassförflyttning visade sig också i en vilja att påverka vilka flickorna skulle umgås med, både i skolan och utanför. Påfallande ofta hade föräldrarna själva påbörjat en klassresa men inte slutfört den, vilket, framhåller Sohl, visar att klassresor ofta är ett flergenerationsprojekt.

Skolan har för Sohls informanter haft en avgörande betydelse i bytet av klass. Kvinnorna har överlag varit duktiga i skolan och fått beröm för detta. Det har gjort att de tidigt har sett sig som särskilda i förhållande till sina klasskamrater och så småningom har de hamnat i skolor med duktiga elever från medelklassen. I den nya miljön händer något intressant, nämligen att de genom umgänget med medelklassbarn som ser utbildning och vissa yrkesval som självklara, också själva börjar göra det. En av kvinnorna lyfter explicit fram blandningen av elever i skolan som en förutsättning för att alls kunna göra klassresor. Den blandningen samverkar i flera fall med föräldrarnas ambition att barnen ska umgås med barn från medelklassen snarare än från den egna klassen. De uppmuntras också att välja partner från medelklassen, och ingen av de intervjuade kvinnorna levde vid intervjutillfället samman med någon ur arbetarklassen. (Däremot var det inte ovanligt att deras medelklasspartner hade samma bakgrund i arbetarklassen som de själva.)

Det är en självklarhet för kvinnorna att utbildning, inte som tidigare äktenskapet, är medlet för att komma sig uppåt. Tidiga äktenskap i den egna klassen ses som något som står i direkt motsättning till högre utbildning och det har därför varit viktigt för kvinnorna i studien att stå emot frestelsen att bilda familj tidigt. Några av de intervjuade är lesbiska och de beskriver hur detta har varit till hjälp i förflyttningen till en högre samhällsklass, eftersom tidig familjebildning inte varit lika aktuellt för dem. Genom ett brett intersektionellt perspektiv fångar Sohl in intressanta aspekter av klasstillhörigheten som har med kön, sexuell läggning och etnicitet att göra.

Hur ska man då se på resultaten av Sohls studie? Själv framhåller hon att undersökningen korrigerar en del annan forskning, exempelvis sådan som visar att klassmedvetenhet inte är särskilt framträdande inom arbetarklassen. Hennes resonemang blir dock litet haltande, eftersom hennes studie ju avser en mycket speciell del av arbetarklassen, nämligen en grupp som faktiskt har bytt klass. Hon påpekar ju också att kvinnorna fick det här medvetandet när de var på väg att lämna sin klass, vilket bekräftar bilden av att det inte behöver gälla arbetarklassen i stort. Det är överlag svårt att utifrån hennes studie dra några bestämda slutsatser om den del av arbetarklassen som inte gör några klassresor.

Man kan fråga sig om Sohls ambition att komma åt det hon talar om som ”ojämlikhetsskapande samhällsstrukturer” bäst sker genom ett studium av sådana som bryter med dessa strukturer. Svaret är inte självklart ja, men Sohls undersökning av vad det är som kan möjliggöra klassresor synliggör ändå viktiga faktorer i det som sker när klass reproduceras.

Det mest intressanta i hennes undersökning handlar om vad det är som gör att kvinnorna tidigt riktar in sig på att lämna sin klass. Här anknyter Sohl till Sara Ahmeds resonemang om hur nya ”orienteringar” och ”livslinjer” kan skapas i människors liv. Ett nyckelord i sammanhanget är ordet ”förväntan”, vilket har kommit att spela en viktig roll i den svenska debatten om skolan och som är flitigt förekommande i Sohls avhandling. Det är tydligt att de kvinnor som Sohl har intervjuat tidigt har fått en förväntan på sig att de ska och kan förflytta sig från sin ursprungliga klass. Det hade varit intressant om Sohl hade gått ännu mer på djupet här och ställt frågor om hur det har gått till när de här förväntningarna förmedlades och införlivades i kvinnornas syn på sig själva. Kanske skulle detta dock ha krävt en annan typ av undersökning, eftersom det förmodligen har skett så tidigt och på ett så subtilt sätt att de intervjuade kvinnorna själva knappt varit medvetna om hur det har gått till.

Här öppnar sig nya spännande områden för forskning, nämligen om hur subjektsskapande ser ut under mycket tidig barndom. Förväntningar är något som uttrycks och förmedlas tidigt och det sker bland annat på ett språkligt plan, genom sättet vi talar om och kategoriserar små barn. Den tyske historikern Reinhart Koselleck har beskrivit hur en förväntan om framtiden är något som kommit att prägla många begrepp, och därigenom även tänkandet, i det moderna samhället och det är frestande att överföra hans tankar om detta på kategorier som rör individens utveckling. Kanske kunde man rentav kombinera reflektioner kring förväntningars betydelse med resonemang om de olika livsmöjligheter som står till buds för människor från olika samhällsklasser. Kring varje individ tycks det formas en ”förväntningshorisont” (för att anknyta till Kosellecks terminologi), bestående av föreställningar om vad som alls kan betraktas som möjligt att förverkliga för individen ifråga. Så fort vi talar om ett barn som ”duktigt” eller ”begåvat” kommer det att forma barnets förväntningshorisont och säger vi att barnet är ”stökigt” eller ”inte studiemotiverat” formas en annan bild. Det ska dock sägas att det inte räcker med enbart förväntningar‚ det måste också finnas kunskaper om hur man når vissa positioner och om hur man kan hantera alla de hinder som kan uppstå på vägen dit. Här finns en tyst kunskap hos redan privilegierade grupper som ofta grovt underskattas. Det visar sig exempelvis i synnerligen naiva uttalanden från barn som följt i spåren av framgångsrika föräldrar om att de inte skulle ha fått draghjälp av föräldrarna för att nå dit de har kommit.

Det är också vanligt att underskatta betydelsen av människors sociala omgivning. Sohls undersökning visar exempelvis hur viktig den så kallade kamrateffekten är inom skolan. Det faktum att skolorna blir alltmer segregerade avhjälps alltså inte, åtminstone inte enbart, med stora ekonomiska bidrag till så kallade utsatta skolor. Subjektsskapandet sker inte genom pengar, utan genom att barn identifierar sig med andra barn i skolan och tar intryck av deras förväntningshorisonter.

Det finns alltså viktiga slutsatser att dra av Sohls tankeväckande och synnerligen infallsrika studie, vilka bör kunna få politiska konsekvenser. En sådan är att blandade miljöer är viktiga för ett samhälles sociala rörlighet. En annan är vikten av att ta hänsyn till att subjektskapande är något som sker mycket tidigt i en människas liv – kanske är det, efter de senaste årens mycket intensiva skoldebatt, dags att rikta ljuset mot förskolan och fundera över dess kompensatoriska uppdrag. Man bör över huvud taget fråga sig hur man bäst skapar miljöer kring små barn som gör att förväntningshorisonten inte krymper utan vidgas.

Men, och det noterar också Sohl, allt detta rör den enskilda individen och inte klasstrukturer i stort. Sohl konstaterar att alla klassresor i en mening förstärker det klassamhälle vi har, och frågan är alltså om man genom att fokusera på möjligheten till social rörlighet förstärker tron på en individualisering. Är det detta som återstår i ett samhälle med ökade klyftor – att vi fokuserar på möjligheten för enstaka individer att överbrygga dessa? Eller bör vi tvärtom flytta fokus till strukturernas betydelse för att därigenom krossa myten om att individualisering är något som gäller för alla?

Inga Sanner är professor i idéhistoria vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 6/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet