Politik & samhälle

Förändrade förutsättningar men uppgiftens kärna består

Diplomat idag
Helena Gustavsson Wahlund & Jenny Lennung Malmqvist (red.)

Atlantis
224 sidor
ISBN 9789173536769

| Respons 4/2014 | 7 min läsning

Antologin vill vederlägga klichéebilden av diplomaten och författarna lyckas undvika de flesta stereotyperna. Kommunikationsteknikens utveckling och medlemskapet i EU har förändrat diplomatins villkor, men ändå består de centrala uppgifterna. Det lär nog också klichéerna om diplomater göra.

Många yrken presenteras, särskilt i skrift, med klichéer av alla de slag: den disträe professorn, den stelbente byråkraten, den underdånige hovmannen, den lögnaktige politikern. Inte sällan innehåller klichén ett mått av sanning, men oftast blir det en alltför enkel metod för att ironiskt skildra en yrkesroll.

Till de segslitna klichéerna hör dem om diplomater som nästan automatiskt beskrivs som medelålders herrar i prydliga kostymer som under kristallkronorna i någon trevlig metropol dricker champagne och lever lyxliv på skattebetalarnas bekostnad. Även dessa klichéer har sin bakgrund. Diplomater var, liksom var fallet i många andra yrken, intill de senaste decennierna nästan alltid män. Detta skulle man kunna tro fortfarande är fallet om man tittar på de bilder av EU-toppmöten som flimrar förbi på tv-skärmen. Att de klär sig korrekt signalerar respekt för andra stater; om en slafsigt klädd diplomat skulle vilja träffa någon i sitt värdlands utrikesministerium skulle nog detta möte bli kort – kläderna tolkas som nonchalans. Att möten ibland hålls under kristallkronorna beror givetvis på att alla värdländer vill ge ett möte en viss status. Det är en paradox att samtidigt som de gamla klichéerna frodas har opinionsundersökningar visat att diplomat-yrket tillhör dem som åtnjuter störst respekt! Kanske ser man en annan verklighet än klichéernas?

Det är inte minst dessa klichéer som redaktörerna av antologin Diplomat idag, Helena Gustavsson Wahlund och Jenny Lennung Malmqvist, vill punktera. De har samlat ett antal UD-kollegor mitt i karriären, tio kvinnor och sex män, för att beskriva vad yrket i dag innebär för dem själva och familjen. De har lyckats bra med att undvika de flesta stereotyperna. Men när en författare för tredje gången på några sidor upplyser läsaren om att vi lever i en globaliserad värld undrar man en aning om hur fortsättningen ska bli. Detta kompenseras dock av att vår ambassadör i Georgien, Diana Janse i samlingens kanske bästa bidrag, påminner oss om att världen sedan åtminstone Alexander den store befunnit sig i en sådan process, även om hastigheten i den har ökat ordentligt.

Det är självfallet en helt annan värld som skildras än den som yrkeskollegor mötte efter Wienkongressen, när systemet med fasta representationer i de flesta huvudstäder tog ett ordentligt kliv framåt. Den uppenbara frågan efter läsningen av denna förtjänstfulla antologi måste bli: vad är nytt och vad är oföränderligt? Magnus Christiansson skriver i sin recension av Jens Odlanders Tyst diplomati (Respons 3/2014) att diplomatin både måste kunna hantera frågor om krig och fred och lösa ”ett plottrigt konsulärt ärende på Afrikas horn”.

Därmed tangeras den segslitna frågan om diplomater bör förbli generalister som kan slussas från jordbrukspolitik i Polen, till Mellanöstern och sedan hem till UD som Latinamerikaansvarig eller specialisera sig på regioner eller sakområden. Men UD gör ändå klokt i att behålla generalistperspektivet. En önskvärd specialisering sker faktiskt ändå i många fall: de som har fallenhet för politisk rapportering tenderar att efter hand hamna på sådana ställen där detta är av betydelse, de som har ovanliga språktalanger till huvudstäder där detta ger ett stort mervärde och handlingskraftiga personer till länder där man ställs inför besvärliga vardagsproblem. Det förnämliga med vårt UD och de flesta jämförbara länders är att man har behov av alla slags talanger.

Om man på en ny post inte känner något behov av att dyka ner i ett eller helst flera av värdlandets sidor, blir man ingen bra diplomat.

En sak, förutom anpassningsförmåga, måste alla diplomater dock ha: nyfikenhet, oavsett om denna riktar in sig på specialområden som historia, språk, geografi, kultur med mera. Om man på en ny post inte känner något behov av att dyka ner i ett eller helst flera av värdlandets sidor, blir man ingen bra diplomat. Då har man inte så mycket att ge och den lunchgäst man hoppats skulle ge goda informationer kommer nog inte igen så snabbt.

Även om en av diplomatens huvuduppgifter förblir att skaffa information, bedöma vad man uppfattat, har situationen förändrats radikalt under senare år genom kommunikationsteknikens utvecklingen. Den svenske ambassadörens uppgift i till exempel Paris på 1850-talet var att hitta någon information alls. I dag översköljs ambassaderna med nyheter och kommentarer via gamla och nya medier, som ofta i realtid når även beslutsfattare i huvudstaden. Men diplomatens uppgift förblir densamma: att värdera vad man har tagit del av, vilket fortfarande är avsevärt lättare att göra i Paris än i Stockholm. Frågan är dock om alla i hemmaorganisationen alltid förstår detta. Observatören i utlandet har möjlighet, rent av skyldighet, att renodla rollen; i hemlandet splittras uppmärksamheten av mycket annat.

Den nya tekniken möjliggör en ständigt växande informationsvolym som redan den är en utmaning. Men denna utveckling medför också ett annat problem: hur skall man kunna balansera de ökande kraven på öppenhet, att lägga ut information på Facebook och via Twitter, med det fortsatta behovet av hemliga kontakter länderna emellan? Det är egentligen ett särskilt akut problem för oss svenskar, som mycket länge och på goda grunder drivit öppenhetens evangelium. Det är lätt att avskriva nationalstaten, att räkna upp alla andra aktörer som nu förekommer i den internationella politiken, men nationalstaten har visat sig vara en seglivad konstruktion. Det finns därför även i fortsättningen behov av att inte lägga ut allt på Facebook eller genast via Twitter kommentera aktuella händelser; en sådan inte alltid överlagd snabbkommentar kan bli ett bilateralt problem senare. Det är ett nytt och svårt balansproblem att rätt utnyttja den nya tekniken så att den inte blir ett självändamål. Ett annat är att den nya tekniken utvidgar agendan för UD:s och ambassadernas verksamhet till att omfatta också sådant som nog ibland kunde hanteras av icke-statliga organisationer (NGO).

Medlemskapet sedan 1995 i EU är den andra stora förändringen av diplomatins villkor. Att vara medlem i en ekonomisk och politisk allians innebär den största förändringen i svensk utrikespolitik sedan 1814 och en revolution för den svenska förvaltningen. Den svenska delegationen i Bryssel är nu vår största utlandsmyndighet och de allra flesta UD-tjänstemän kommer att en eller flera gånger arbeta i Bryssel, inte minst med att bilda allianser för att främja våra nationella intressen. Redaktörerna av antologin betonar i sin inledning EU-perspektivet, men detta spelar faktiskt en mindre roll i texterna än man skulle kunna tro.

En annan utmaning är att diplomat-yrket tenderar att bli allt farligare. Respekten för de internationella konventioner som reglerar diplomaters verksamhet är inte universell och det är inte lätt för en stat att skydda diplomater från terrordåd. Risken för att råka ut för våldsdåd ökar dramatiskt och i en del länder har svenska diplomater numera livvakter. Detta kan ju, fast det tydligen inte ännu hänt, påverka rekryteringen – varje år söker tusentalet förhoppningsfulla till tjugotalet platser – både så att man får färre sökande eller inte det urval man vill ha. Sedan många år lämnar åtskilliga diplomater vid utlandsposteringar sina familjer hemma, främst för att partnern normalt har en egen karriär, men i en del fall också för att posteringen inte lämpar sig för familjerna. Det är också viktigt med en fungerande stödapparat i hemmaorganisationen för kollegorna i utsatta länder. Säkerhetsproblemen leder dessutom till enorma kostnader när det gäller ambassadbyggnader med mera.

Åtskilligt i de yttre förutsättningarna för diplomatin har särskilt under de senaste decennierna förändrats, medan mycket av kärnuppgifterna består. Helena Gustavsson Wahlunds och Jenny Lennung Malmqvists antologi ger en både värdefull och sympatisk inblick i en vardag som inte liknar mediernas klichébild särskilt mycket. Denna lär dock, eftersom den tycks representera något slags behov, bestå.

Mats Bergquist är docent i statsvetenskap och f.d. ambassadör.

Publ. i Respons 4/2014
TEMA | Europas urkatastrof

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Utbildning
    Universitetet rör sig i skilda riktningar men står samtidigt kvar
    Universitetets idé – Sexton nyckeltexter Thomas Karlsohn (red.)
  2. Politik & samhälle
    Bildningsfrågor går på tvärs med den etablerade politiska skalan
    Varken bildning eller piano – Vantrivs borgerligheten i kulturen? Lars Anders Johansson (red.)
  3. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist
  4. Konstarterna & medier
    Aktivistisk poesi som vill förändra världen
    Poesi som politik – Aktivistisk poetik hos Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad Evelina Stenbeck