Förändrar bilden av den svenska opinionen mot nazismen

I sin avhandling får Per Höjeberg fram spännande resultat om den svenska lärarkårens reaktion på utvecklingen i Tredje riket och Sovjetunionen. De svenska lärarorganisationerna fann sig aldrig föranledda att göra principiella avståndstaganden mot utvecklingen i Sovjet på det sätt som man gjorde mot Tyskland. Att folkskollärarna var så tidiga och tydliga i sitt avståndstagande från nazismen är ett resultat som sticker ut, men också att de förhöll sig så olika till nazism och kommunism. Avhandlingen bidrar till att förändra vår bild av det generella opinionsläget i Sverige 1933–1945.

Per Höjeberg tar sig an ett angeläget och outforskat ämne om hur lärarna med sin förankring i demokratiska ideal reagerade på de utmaningar som man uppfattade förelåg med utvecklingen på skolområdet i Nazityskland och Sovjet under perioden 1933–1945. Hur olika grupper i Sverige förhöll sig till Nazityskland har länge varit föremål för debatt och forskning och efter murens fall och Kommunismens svarta bok också reaktionerna på kommunismen. Höjeberg undersöker de tre fackförbunden för landets 2 500 läroverkslärare och 30 000 folkskollärare: Läroverkslärarnas riksförbund med Tidning för Sveriges läroverk, männens Sveriges folkskollärarförbund med Folkskollärarnas tidning och Sveriges folkskollärarinneförbund med Lärarinneförbundet. Därutöver undersöks Sveriges allmänna folkskollärarförening (SAF) som var en allmän intresseorganisation med Svensk lärartidning som organ. Tidningarna utgör huvudkällan för Höjebergs doktorsavhandling.

Höjeberg får fram spännande resultat om reaktionerna på skolutvecklingen i Tyskland som bör påverka vår bedömning av opinionen i Sverige.

Utifrån begreppen utopi, dystopi, modernitet, nyhumanism, medborgarfostran, neutralitet och reformpedagogik underkastas argumentationen i tidningarna en idéanalys där Höjeberg nystar upp dialogen mellan avsändaren och en tänkt mottagare. Nyhumanism och medborgarfostran var bildningsideal med rötter i 1800-talet som existerade parallellt. Den förra stod för karaktärsdaning via klassiska språk, det senare för samhällslära och ekonomi (realbildning). Vid 1800-talets slut fick nyhumanismen en mer konservativ prägel, vilket fick tidens vänsterkrafter att förespråka mer av medborgarfostran. Man kan också se reformpedagogikens framväxt i detta sammanhang med en ny syn på lärandet; det internationella gensvaret blev stort, även i den nya Sovjetstaten. En viktig faktor för att förstå lärarnas reaktioner mot de totalitära ideologierna är modernitetsidéns starka koppling till folkskollärarna, vilket framhävs av Höjeberg och i tidigare forskning. Identiteten kretsade kring modernitet, medborgarfostran, demokratisering och fredsfrågan och man kontrasterade sig mot de konservativa läroverken.

Höjeberg får fram spännande resultat om reaktionerna på skolutvecklingen i Tyskland som bör påverka vår bedömning av opinionen i Sverige. Folkskollärarnas avbrott av kontakterna redan 1933 överraskar. Överlag reagerade man negativt på nazismen som gavs betydande bevakning. SAF och Folkskollärarinneförbundet var mest aktiva, medan läroverkslärarna var mer avvaktande, och Lärarförbundet förstärkte sin neutralitetslinje efter att folkskollärarna 1937 hade blivit statsanställda – med lägre löner för kvinnorna. Höjeberg finner ett mönster i argumentationen: den tyska skolan förändras negativt, vilket vi lärare tar avstånd från, och stödargumentet är att vår skola hyser vissa grundvärderingar som vi slår vakt om. Argumentationen försköts efterhand, nyhumanismen blev viktigare än medborgarfostran och modernitet. Med krigsutbrottet utmanades neutralitetsidén och nu betonades i stället en svensk frihetshistoria. Brytpunkten kom våren 1942 efter repressionen mot Norges lärare. Alla organisationer gick öppet ut med fördömanden och trotsade därmed regeringens neutralitetspåbud.

I en delstudie visar Höjeberg att läroverkslärare utgjorde ett viktigt inslag i nationella organisationer som Sveriges nationella förbund och att de var betydelsefulla för den nationella pressen. Lärarna var färre inom nazistiska organisationer, men det fanns dylika miljöer vid läroverken. För folkskollärarna var kontakter inget som man skyltade med. Skillnaderna mellan förbunden kvarstod under 1945 och läroverkslärarna behöll till och med naziststämplade personer i styrelsen.

Sovjetkommunismen gavs bara ett begränsat, men välvilligt, utrymme i lärartidningarna. Från 1937 då Väst kände till de stora utrensningarna upphörde i det närmaste bevakningen. Reserapporterna ger den mest positiva bilden, till exempel från en större lärarresa 1934. Från ryskt emigranthåll kom kritik mot reseskildringarna som dock tillbakavisades från redaktionshåll. Folkskoleinspektören Erik Brandt skrev om resan i lärartidningarna och även i arbetsgivarnas tidning Kommunal skoltidning, en tidning som också hade en hel del kritiskt material. Sovjet är en diktatur, men Brandt skriver likväl att man var ense ”i beundran för [bolsjevismens] gärningar på folkundervisningens område” och ”demokratiens anda” i skolorna. ”Sovjet vrider klockan framåt” medan Tyskland vrider den tillbaka. Lärarinneförbundet var mest entusiastiskt vilket verkar ha hängt samman med intresset för barnomsorg, uppfostran och socialhygien. Under en resa på Vitahavskanalen hade skribenten bara mött ”lyckliga” sovjetiska lärare – om hon hade kunskap om tillgänglig information om kanalbygget framgår inte. Ännu 1937, då Sovjet sedan några år tillbaka hade övergivit den nya skolpolitiken, talas det om ”lyckliga barn”. De svenska lärarorganisationerna fann sig aldrig föranledda att göra principiella avståndstaganden mot utvecklingen i Sovjet på det sätt som man gjorde mot Tyskland.

Höjeberg ser ett mönster i Sovjetskildringarna, där resenärerna oftast bekräftade sin förförståelse om en positiv skolutveckling, inte minst med reformpedagogiken.

Höjeberg ser ett mönster i Sovjetskildringarna, där resenärerna oftast bekräftade sin förförståelse om en positiv skolutveckling, inte minst med reformpedagogiken. Inslagen av kognitiv dissonans finns där, men dämpades ofta med argumentet att läget var bättre än under tsartiden. Resultaten bekräftar svensk och internationell forskning som visar att Sovjetbesökarna ofta gav en skönmålning, bland dem reformpedagogen John Dewey, en viktig inspiratör för svensk skola.

Höjeberg ser huvudförklaringen till de skilda reaktionerna i det faktum att Tyskland sågs som ett välkänt grannland i samma kultursfär där nazismen snabbt utdömdes som en dystopi, medan man med föreställningarna om det främmande och efterblivna Ryssland bedömde den sovjetiska skolutvecklingen som en utopi.

För att undersöka reaktionerna på nazismen är åren 1933–1945 givna, men i Sovjet är åren före 1933 lika intressanta eftersom reformpedagogiken introducerades på 1920-talet. I nummer 43 av Svensk lärartidning för 1928, tillgänglig på nätet, fördöms kommunistisk pionjärverksamhet i Sverige och man riktar frän kritik mot Sovjet, ”där människor, som ha djärvheten att uttala en […] mening [som går den styrande klicken emot], kastas i fängelse eller deporteras eller avrättas”. Övrig lärarpress för tiden före 1933 har jag inte undersökt, men jag menar att exemplet visar att Höjeberg borde ha valt en längre undersökningsperiod. Nu kan man sätta frågetecken för om lärarpressen var så entydigt positiv.

Höjebergs hantering av forskningsläget ställer jag mig bitvis kritisk till. Det är inte mycket gjort för avhandlingens specifika ämne. Närmast ligger Jan Berggrens studie av tullverket 2005. Här påpekas att det rådde en spänning mellan ledning och facken rörande attityderna mot nazism och kommunism. Samma fråga hade varit relevant för Höjeberg. Med ett vidgat fokus hade man också kunnat utnyttja annan relevant litteratur. Gunnar Richardsons bok Hitler-Jugend i svensk skol- och ungdomspolitik (2003) hade både kunnat stärka och problematisera Höjebergs resonemang. Den är omnämnd av Höjeberg, men kunde gett mer. Forskning finns också om tidens läroböcker. Herbert Tingsten visar i Gud och fosterlandet – Studier i hundra års skolpropaganda från 1969 att några av de mest använda böckerna var fyllda av den nationalistiska frihetshistoria som Höjeberg finner i lärartidningarna. Några läroböcker skrev positivt om diktaturernas Tyskland och Italien. Läromedlen var en central del i lärarverksamheten.

En annan synpunkt rör kontextvalet. Innebörden i den internationella folkskollärarföreningens (Federation internationale des associations d’instituteurs) brytning med Tyskland i augusti 1933, som de svenska folkskollärarorganisationerna stödde, är oklar. Omfattades även läroverkslärarna? Höjeberg har inga uppgifter från förbundets tidning om en brytning, men man får intrycket att även läroverkslärarna bröt kontakterna. Federations bulletin hade också kunnat belysa den fortsatta rapporteringen om Tyskland och även inställningen till utvecklingen i Sovjet, vilket hade kunnat belysa de svenska reaktionerna.

Läsaren blir också nyfiken på om brytningen påverkade Skolöverstyrelsens kontakter med tyska myndigheter. Skolbarnsutbytet var ett konkret samarbete där Höjeberg omnämner att läroverkslärarnas förbund 1933 avsade sig hanteringen, men sedan släpper han frågan. Men saken hade kunnat följas upp med Åke Thulstrups Med lock och pock – Tyska försök att påverka svensk opinion 1933-1945 (1962), som finns i Höjebergs litteraturlista men inte använts. Det visar sig att ”Det nya Tysklands vänner” först tog över, men att SÖ övertog utbytet som pågick fram till 1939. Här fortsatte sålunda kontakterna samtidigt som lärartidningarna fördömde utvecklingen i Tyskland.

På enstaka punkter har jag invändningar mot Höjebergs tolkningar. Det ska samtidigt understrykas att det är en empiriskt gedigen undersökning med noggranna källreferenser. Höjeberg har för våren 1933 funnit en ”vanlig strategi” hos tidningarna att återge tyska förordningar och avsluta med ”kommentarer är överflödiga”. Men i just den refererade artikeln i Svensk lärartidning den 7 juni är språket skarpare: ”[å]tskilliga sitter fängslade i koncentrationsläger, andra har sökt rymma ur landet och åter andra har prisgivits åt den djupaste nöd”. Med tanke på att Höjeberg återger Eva Österbergs varning för att avläsa mellankrigstidens samtalskultur utifrån dagens ”bruskultur”, så hade jag önskat att Höjeberg ibland hade gjort en mer problematiserande läsning av källorna. Mitt andra exempel gäller läroverkslärarnas tidning. Höjeberg menar att en ledartext från 1945 inte blev ”en uppgörelse med nazismen, utan mer en patriotisk och skandinavisk appell”. Men i ledaren kan man också läsa: ”Vi svenska läroverkslärare har under detta världshistoriens mest fasanfulla blodsdrama […] med harm, vrede och djupaste deltagande följt händelseutvecklingen i de ockuperade nordiska grannländerna. Med förbittring och smärta ha vi tagit del av de hemsökelser och omänskliga handlingar [vilka] fyllt oss med bottenlös avsky för Edra förtryckares gemena våldsmetoder.” Den skrivningen är starkare än en begränsad appell.

Kritiken ska inte skymma att Höjeberg har gett ett viktigt bidrag på ett område med stor relevans för förståelsen av de idéhistoriska rötterna till dagens svenska skola. Han visar att lärarna stärktes i sina demokratiska ideal, en linje som går att dra ända fram till värdegrundsbegreppet i 1994 års läroplan. Att lärarna förhöll sig så olika mot nazismen och kommunismen sticker naturligtvis ut, men även att folkskollärarna var så tidiga och tydliga i sitt avståndstagande från nazismen. Resultaten bidrar till att förändra vår generella bild av opinionsläget.