Föregående

nummer

Tisdag 26 september 2017

2/2013

Tema: Politiska aktörers dagböcker har åter hamnat i fokus. Utan dem skulle det vara svårt att rekonstruera förloppen.
Konstarterna & medier
Richard Wagner
Judendomen i musiken
Nya Doxa | 132 s | Isbn 9789157805966
Recensent: Erik Wallrup
Förbise inte Wagners antisemitism

Om ”det samtida” inom musikdramatiken helt enkelt är det som för tillfället ofta framförs världen över, då finns det ingen mer samtida tonsättare än Richard Wagner. I år, när Wagner skulle ha fyllt 200 år, är det tätare mellan speltillfällena än någonsin.

Man skulle kunna tro att den svenska utgåvan av Richard Wagners Judendomen i musiken är ett försök att skapa misstämning under jubileet. Men utgivaren, översättaren och kommentatorn Ingemar Schmidt-Lagerholm är alls ingen Wagnerhatare. Tvärtom visar han att det är fullt möjligt att försöka lysa upp de mest dunkla irrgångarna i Wagners tänkande, samtidigt som uppskattningen av verken bibehålls.

Om man håller sig till ytskiktet av musikdramerna är det fullt möjligt att separera den epokgörande tonsättaren från den antisemitiske skribenten. Det finns hos honom ingen motsvarighet till Shakespeares Shylock som kräver bearbetningar, strykningar eller försök att i uppsättningen skapa en kritisk reflektion. Visst är Kundry i Parsifal en gestalt som kan sägas vara en kvinnlig Ahasverus. Men det krävs en misstankens hermeneutik och en god inblick i den kulturella miljön under 1800-talet för att utläsa de antisemitiska karikatyrerna i Alberich och Mime (Nibelungens ring), eller ett tidsavstämt öra för den musikaliska parodin på synagogesång i Beckmessers framträdande (Mästersångarna).

Här blir den pamflettartade artikeln Das Judentum in der Musik – först tryckt i två nummer av Neue Zeitschrift für Musik 1850 under pseudonym, sedan reviderad och utvidgad 1869 – en otvetydig påminnelse om vilket slags ideologi Wagner stod för. Antisemitismen och rasismen är ett ledtema i Wagners författarskap, med en kulmen i de sista årens omplantering av Darwins evolutionstänkande på de mänskliga ”raserna”. Det går alldeles utmärkt att göra en tolkning av Parsifal som ett drama om hotet mot arierna. Gestalten Parsifal förlöser Förlossaren och blir en arisk Kristus.

Men artikeln från 1850 är ändå att betrakta som ett centralt dokument. Den skrevs nämligen efter att Wagner misslyckats med att etablera sig som operatonsättare i Paris, och han attackerade den komponist han uppfattade som sin förtryckande konkurrent – Giacomo Meyerbeer, dominant på operorna vid den här tiden och av judisk börd – utan att ens bevärdiga honom att nämnas vid namn. Wagners egna försök i den populära genren grand opéra var inga mästerverk fast ändå inte oävna, men nederlaget blev språngbrädan mot en ny konception av den antika tragedin, nämligen das Gesamtkunstwerk. Just vid den här tiden lade Wagner grunden till det som skulle bli Nibelungens ring.

Artikeln är skriven i affekt. Den cirklar kring ett slags instinktiv motvilja mot det judiska, beskrivet i termer av en omedveten känsla och med elakartade utfall mot det Wagner uppfattar som det judiska sättet att tala tyska. Raskt uppkommer en rad dikotomier byggda på grundmotsättningen mellan germanskt och judiskt: instinktivt/intellektuellt, framåtblickande/tillbakablickande, ursprungligt/övertaget, lidelsefullt/känslokallt, folkligt/elitistiskt.

Attacken mot Meyerbeer föregås av en mycket kritisk diskussion kring Mendelssohn, och i den undergräver Wagner den öppning som han annars tycks vara beredd till mot de judar som kan tänka sig att avsvärja sig sin judiskhet: Mendelssohn-Bartholdy hade fått ett protestantiskt dop vid sju års ålder och var utan tvekan kyrklig, men sågs av Wagner alltså som en representant för det judiska folket, om än med en synnerlig begåvning. Och i en av artikelns mest vedervärdiga passager beskriver Wagner hur han tänker sig att judar tar sig an den tyska kulturen: ”Först när den inre döden hos en kropp är uppenbar, vinner de utanför liggande elementen kraft att bemäktiga sig den, men bara för att ha isär den. Sedan löser sig väl köttet i denna kropp upp i en vimlande mångfald av maskar: vem vill vid denna anblick anse att kroppen själv alltjämt är vid liv.” Strax därpå attackeras Heinrich Heine.

Slutordet har blivit ökänt. Wagner hävdar att judarna han finner omkring sig endast har en möjlighet, och det är genom förlösning. En sådan förlösning kan bara ”tillkämpas genom svett, nöd och en mängd av lidande och smärta”. Det enda utväg som finns är den Ahasverus hade: ”Undergången!”

Varje läsning av den här artikeln är skakande. Den för läsaren längre och längre bort från möjligheten att återkomma till Wagners verk, hur omvälvande de än är, hur kraftfulla. Eller just därför.

Kritik av Wagners antisemitism är ingenting nytt. Nietzsches spefulla, våldsamma attacker var bara början, och sedan 1980-talet har det blivit något av en egen genre inom Wagnerlitteraturen. I sina kommentarer till översättningen pekar Schmidt-Lagerholm på en rad av de viktigaste böckerna. En referenslista (dock utan förlag och förlagsort angivna) visar att han är välorienterad, men däremot lyckas han inte orientera läsaren. Det blir korta referenser i stället för försök att systematisera.

En viss kritik kan riktas mot översättningen på de punkter där den tyska grammatiken slår igenom i svenskan, men det finns faktiskt anledning att som Schmidt-Lagerholm försöka återge den svindlande syntaxen i Wagners meningar. Det visar hur tanken irrar, vrider sig, förvrids. Att han valt 1850 års version är förklarligt, eftersom den senare publiceringen tagit bort vissa av de mest stötande formuleringarna – däremot är det märkligt att den tyska versionen, som är tryckt intill översättningen, inte utgår från originaltexten, utan en lätt modernisering utförd av Tibor Kneiff 1976.

Allvarligare är hur Schmitt-Lagerholm i sina kommentarer handskas med personer som han misstänker vara nazister eller antisemiter. Att Hans Pfitzner, den tyska romantikens sista utpost, kallas för nazist är inte korrekt: hans skrifter innehöll antisemitiska utfall men han var långt ifrån programmatisk och framför allt var han aldrig en del av den nationalsocialistiska rörelsen. Schmitt-Lagerholm pekar vidare med all rätt på att Wagners högst problematiska sidor mycket länge förtegs i Sverige, likaså att antisemitismen var utbredd i det musikaliska lägret, men i sin drift att hitta lik i garderoben begår han misstag. Så misstänkliggör han Wilhelm Stenhammar på grund av att denne komponerat två operor med viss Wagneranknytning och blivit entusiastisk över Carl Friedrich Glasenapps underdåniga Wagnerbiografi. Stenhammar var frihetligt sinnad (han försökte bli invald som liberal i Stockholms stadsfullmäktige), stod nära Oscar Levertin och hade Georg Brandes i sin bokhylla. Misstänkliggörandet är taget helt ur luften och helt oacceptabelt.

Sådana missgrepp måste tas upp. Sam­tidigt måste också Ingemar Schmidt-Lagerholms bedrift att väcka liv i diskussionen om Wagners antisemitism mötas med erkännsamhet. Med denna svarta volym, prydd av titeln i frakturstil, uppstår obehag i jubelfirandet. Det är väsentligt.

Erik Wallrup disputerade på en avhandling om affektiv stämning i musiken, Musical Attunement (2013), vid Stockholms universitet och Roms universitet ”La Sapienza”. Har bland annat givit ut långessän Nietzsches tredje öra.

– Publ. i Respons 2/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet