Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

1/2013

Tema: Krisen 2008 innebar slutet på den amerikanska drömmen att man kan bli vad man vill bara man arbetar hårt och målmedvetet.
Historia
Geoffrey Roberts
Stalins general
Georgij Zjukov
Historiska media | 384 s | Isbn 9789187031298
Recensent: Gunnar Åselius
Fördjupad bild av segerns marskalk

General Zjukov ledde Röda armén vid dess avgörande segrar men som framgår av Roberts ­biografi saknade han djupare insikter i modern krigföring. Centraliserade massanfall var den krigföring som Röda armén hade förutsättningar för.

Den inledande scenen i Geoffrey Roberts biografi över Georgij Konstantinovitj Zjukov (1896–1974) är segerparaden i Moskva i juni 1945, när marskalken till häst inspekterar hedersvakten på Röda torget och därefter tillsammans med Stalin mottar truppernas defilering framför Leninmausoleet. Utan tvekan var detta höjdpunkten i ­Zjukovs karriär. I sina egna och många andras ögon var han den självskrivne ­triumfatorn vid Stalins sida efter det stora fosterländska kriget.

Ändå skulle Zjukov ett år senare förvisas till militärområdesstaben i Odessa. Trots att Zjukov var obrottsligt lojal mot den politiska ledningen var hans hjältestatus problematisk att hantera för kommunistpartiet. Under Chrusjtjov fick han ett kort tag återkomma och bli försvarsminister men skickades 1957 tillbaka ut i den politiska kylan. De senare åren av sitt liv tillbringade han med att skriva memoarer, riktade till eftervärlden eftersom den officiella sovjetiska historieskrivningen förteg hans insatser. Memoarerna utkom i kraftigt beskuret skick 1969 och 1974, och i mer ocensurerade versioner 1990 och 1992 (hela texten har ännu inte utgivits). Vid det laget var Zjukov föremål för en veritabel hjältekult i det postsovjetiska Ryssland. En ryttarstaty restes på Röda torget till femtioårsminnet av segern, på hundraårsdagen av hans födelse tilldelades hans hemby stadsrättigheter och alltjämt hyllas han i en strid ström av böcker, tidningsartiklar, tv-dokumentärer och utställningar som ”segerns marskalk”.

Det finns emellertid även en kritisk Zjukovbild i Ryssland som lyfter fram hans personliga ärelystnad och synbara likgiltighet inför förluster. Kritiken formulerades redan 1974 av den landsflyktige Joseph Brodsky i dikten ”Om Zjukovs död”:

 

Hur många soldaters blod spillde han inte på främmande slagfält?
Beklagade han det?
Mindes han dem när han låg döende i lakan som inte tillhörde armén?
Tystnad.
Vad kommer han att säga till dem när han möter dem i helvetet?
”Jag förde krig.”

 

Den brittiske historikern Geoffrey Roberts, professor i irländska Cork och specialist på Sovjetunionen under andra världskriget, erkänner i förordet till sin nya Zjukovbiografi att han inledde projektet med utgångspunkter som låg Brodskys nära, men under arbetets gång fick han en mer positiv bild av Zjukov. Roberts har bedrivit viss arkivforskning och även intervjuat Zjukovs äldsta dotter, men texten bygger i huvudsak på den omfattande sekundärlitteraturen och de många dokumentpublikationer från ryska arkiv som under de senaste tjugo åren sett dagens ljus.

Även om Roberts inte bidrar med några nya källfynd och hyser en i grunden välvillig inställning till sitt biografiobjekt, lyckas han fördjupa bilden och peka ut problematiska punkter i Zjukovs levnadsbeskrivning. I de senare upplagorna av memoarerna finns exempelvis en ambition att betona motsättningar mellan Zjukov och Stalin, som är svåra att belägga i samtida material. Bland annat utnyttjar Roberts Stalins besöksjournaler för att visa att många uppgifter som Zjukov lämnar om sina mellanhavanden med den sovjetiske diktatorn inte kan stämma. Zjukovs familjeliv behandlas också i boken – han hade fyra döttrar med tre olika kvinnor, av vilka han var gift med två. Han visade stor omsorg om alla sina döttrar, som i gengäld minns honom med mycket värme.

Zjukov föddes som bondpojke i Kaluga­provinsen sydväst om Moskva. Han utbildades till körsnär hos en släkting men kallades in under första världskriget, blev underofficer i kavalleriet, sårades och fick tapperhetsmedalj. Liksom många andra ryska soldater återvände han efter revolutionen 1917 till sin hemby, inställd på en civil tillvaro. Då kallade bolsjevikerna in honom för att slåss mot de vita i inbördeskriget. Kombinationen enkel bakgrund, viss militär erfarenhet samt betydande karriärambitioner gjorde det självklart för Röda armén att satsa på unge Zjukov. År 1920 togs han in i partiet, 1922 ledde han en egen skvadron och 1923 ett eget regemente. I vitsorden beskrevs han som påläst, ordningssam, sträng mot underlydande, flitig och disciplinerad, men olämplig för stabsarbete eller lärartjänst vid militära skolor. Han var ingen teoretiker och deltog inte i doktrindebatten inom Röda armén under 1920- och 1930-talet när det gällde mekaniserad krigföring och kombinerade operationer.

Eftersom Stalin åren 1937–39 både byggde ut försvarsmakten kraftigt och genomförde blodiga utrensningar inom officerskåren, uppstod dock stora avancemangsmöjligheter för människor som Zjukov. Åren 1937–38 befordrades han till armékårschef och därefter till ställ­företrädande militärområdesbefälhavare i Vitryssland, efter att posterna blivit lediga genom arresteringar. I memoarerna hävdar Zjukov att han själv stod på tur att själv bli arresterad, när han sommaren 1939 oväntat förflyttades till Fjärran Östern. Som Roberts påpekar skulle dock Zjukov knappast fått denna viktiga kommendering om hans lojalitet varit ifrågasatt. I själva verket skickades han till Fjärran Östern för att utreda missgrepp bland de lokala befälhavarna under de nyligen utbrutna gränsstriderna med japanerna – det vill säga för att själv initiera utrensningar bland sina kolleger.

Det hela slutade med att Zjukov i augusti 1939 ledde Röda armén till seger över japanerna i slaget vid Chalchin Gol, en bedrift som ansetts förebåda hans triumfer mot tyskarna under krigets senare del. Vad Roberts inte nämner är att Chalchin Gol knappast var någon klassisk manöver­seger à la Cannae. Ryssarnas överlägsenhet i stridsvagnar och pansarskyttefordon var förkrossande, men ändå uppgick deras förluster i döda och sårade till bortåt hälften av den insatta styrkan. Åtminstone i dessa avseenden förebådade Chalchin Gol Zjukovs dyrköpta segrar mot tyskarna åren 1943–45. Oavsett vilka progressiva tankar om modern krigföring som tänktes inom Röda arméns generalstab, innebar den låga utbildningsnivån i det sovjetiska samhället att varken soldater eller officerare passade för den sortens krig. Massanfall på förstavärldskrigsmanér under en starkt centraliserad ledning blev det alternativ som fungerade bäst för Röda armén, vars förlustsiffror just därför blev så oerhört mycket högre än tyskarnas.

Chalchin Gol gjorde Zjukov känd, och eftersom han blev kvar i Fjärran Östern under det följande halvåret slapp han involveras i det militära fiaskot i Finland samma vinter. I de krigsspel Röda armén höll i januari 1941 anförtroddes han i stället att leda angriparsidan och kunde påvisa betydande svagheter i den sovjetiska försvarsplaneringen. Han utnämndes omgående till generalstabschef och bevittnade i denna befattning de tyska anfallsförberedelserna våren 1941. Med källkritisk skärpa utreder Roberts uppgifter om att Zjukov och folkkommissarien för försvaret Timosjenko vid ett stormigt möte med Stalin i maj skulle ha föreslagit ett preventivanfall mot tyskarna. En promemoria författades visserligen i ärendet och reservister kallades in, och dessa omständigheter har åberopats av dem som påstår att Hitlers överfall på Sovjetunionen i själva verket var ett försvarskrig mot ett överhängande sovjetiskt angrepp. Inget talar dock för att något formellt förslag att anfalla västerut någonsin framfördes till Stalin. Varken Zjukov eller Timosjenko verkar ha insett hur nära förestående den tyska invasionen var.

Efter det tyska anfallet blev Zjukov chef för reservfronten och skickades runt som problemlösare för att hantera uppkomna kriser. Ofta handlade det om att samordna operationer mellan två eller flera armégrupper (eller fronter som den ryska termen löd). Han genomförde ett lyckat motanfall vid Jelnja utanför Smolensk i augusti 1941, organiserade försvaret av de hotade städerna Leningrad och Moskva samma höst och utnämndes i augusti 1942 till ställföreträdande överbefälhavare under Stalin. I denna egenskap förberedde han operation ”Uranus”, som inneslöt tyskarna i Stalingrad i november 1942, motoffensiven vid Kursk i juli 1943 och operation ”Bagration” i juni 1944, som krossade den tyska Armégrupp Mitte och förde Röda armén till Warszawa. I oktober 1944 tog han befäl över den 1:a vitryska fronten, med vilken han erövrade Berlin i maj 1945.

Som Roberts framhåller var emellertid inte alla Zjukovs operationer framgångar. Han delade ansvaret för de katastrofala nederlagen vid Kiev i september 1941 och vid Charkov i maj 1942, som sammanlagt kostade över en miljon man. Parallellt med operation ”Uranus” vid Stalingrad lanserade han hösten 1942 också mot­offensiver längre norrut mot tyskarnas ställningar framför Vjazma och Moskva (operation ”Mars” och operation ”Saturnus”) som blev blodiga misslyckanden, liksom hans försök att bryta Leningrads belägring i februari–mars 1943. Dessa händelser behandlar Zjukov själv dock ytterst kortfattat i sina memoarer.

Sammanfattningsvis kan sägas att Geoffrey Roberts åstadkommit en balanserad och i högsta grad läsvärd Zjukovbiografi, där hjältemonumentet reduceras. Som Roberts konstaterar lämnade Zjukov inga bestående bidrag efter sig på det militärteoretiska området och verkar ha saknat djupare insikter i modern krigföring. Han var skicklig på att gruppera och leda trupper och visade stor kallblodighet i kritiska situationer, men hans ledarstil präglades av brutalitet och hot. Uppmuntran av underordnade förekom sällan och inget tyder på att Zjukov någonsin ägnade en tanke åt de 170.000 sovjetiska soldater som avrättades under kriget eller åt de tiotusentals som stupade i straffbataljonerna under självmordsuppdrag. Även i detta avseende var han verkligen ”Stalins general”. Han var inget fältherregeni, men heller ingen äregirig slaktare som offrade sina soldater för egen vinning. Han utkämpade bara utan större skrupler det krig som med Röda arméns förutsättningar var möjligt att utkämpa.

Gunnar Åselius är professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan.

– Publ. i Respons 1/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet