Föregående

nummer

Fredag 18 augusti 2017

2/2015

Tema: Energi och politik. Diskussionen om klimathotet har tagit semester…
Historia
Daniel Rauhut
I Moder Sveas ömma famn
Om flyktinginvandringen till Sverige 1945–1970
Carlsson | 135 s | Isbn 9789173316675
Recensent: Andreas Johansson Heinö
Förenklad bild av invandring till Sverige före 1970

Daniel Rauhut har rätt i att invandringen till Sverige före 1970 inte var oproblematisk, men trots de problem som fanns blev slutresultatet gott. Det finns likheter mellan dagens situation och perioden 1945–1970 men också betydande skillnader.

Andra världskriget förvandlade Sverige till ett invandrarland. Sedan staten på 1870-talet började föra statistik över migrationen till Sverige hade den varit småskalig, oftast ett par tusen individer per år, huvudsakligen bestående av hemvändande svenskar. Före 1930-talet var den varje år väsentligt mindre än utvandringen från Sverige.

Men under 1945–1970 fick Sverige en sammanlagd nettoinvandring på omkring 450000 personer. En majoritet av dessa var arbetskraftsinvandrare men uppskattningsvis en fjärdedel var flyktingar. Det är denna tidigare ofta styvmoderligt behandlade kategori migranter som Daniel Rauhut, docent i ekonomisk historia, skriver lättillgängligt om i sin gedigna sammanställning av kunskapsläget.

Flyktinginvandringen utgjordes under dessa år nästan uteslutande av inomeuropeisk migration och de allra flesta kom från Sveriges grannländer. I samband med krigsslutet kom flyktingar från Tyskland, Polen och Sovjetunionen. Många av flyktingarna från Tyskland var sudettyskar som efter fördrivningen från Tjeckoslovakien sökte sig till Sverige. Omkring 15000 sudettyskar beräknas ha kommit till Sverige under andra halvan av 1940-talet. Den baltiska migrationen uppgick till omkring 30000 personer, huvudsakligen ester och letter som flydde Sovjetunionen, men också estlandssvenskar som av svenska staten betraktades som återvändande svenskar. Den största gruppen från Sovjetunionen var ingermanlänningar, varav omkring
5000 beräknas ha kommit till Sverige 1944–47. Från Ungern kom två vågor av flyktingar, dels ett par tusen individer vid krigsslutet, dels omkring 7000 i samband med invasionen 1956. 1967 kom cirka 5000 greker som flydde undan juntan och året efter cirka 5000 flyktingar från Tjeckoslovakien och ytterligare grupper av polska judar som flydde den alltmer antisemitiska regimen. Utöver dessa huvudgrupper kom vid 1960-talets slut även mindre grupper av amerikaner och portugiser som vägrade delta i krigen i Vietnam respektive Angola och Moçambique.

I ljuset av senare decenniers invandringsdebatt har efterkrigsdecenniernas migration till Sverige beskrivits som relativt oproblematisk. En etablerad bild är att i stort sett alla som kom snabbt fick arbete och integrerades väl i det svenska samhället. En vanlig förklaring är att arbetskraftsinvandringen utgjorde en så stor del av migrationen, en annan vanlig förklaring är att migrationen nästan uteslutande var inomeuropeisk.

Bokens titel – I Moder Sveas ömma famn – är ett inte helt övertygande försök att fånga denna berättelse. Rauhut är visserligen rätt ute när han påvisar en betydande underskattning av såväl flyktinginvandringens omfattning (tidigare standardverk anger siffran 13 procent, vilket tycks bygga på en orimligt snäv definition) som problemen med integrationen. Men föreställningen att den svenska staten under 1940- och 1950-talet hade en omhändertagande natur, en öm famn, får nog klassificeras som en halmgubbe. 1970-talets invandrarpolitiska reformer, vars skugga vi ännu lever i, var ju en reaktion mot den kallsinthet och missunnsamhet som staten visat invandrarna, både när det gäller respekt för minoritetskulturer och synen på migranternas potential att vara till nytta för staten och den svenska ekonomin.

Halmgubbe eller inte, det är förtjänstfullt att Rauhut påminner om vilka attityder som flyktingarna mötte. Att tusentals flyktingar placerades i arbetsläger och användes som tvångsarbetskraft på skånska jordbruk är ett bortglömt kapitel i svensk historia. I synnerhet förefaller migranter från Polen och Baltikum ha varit ovälkomna. Ester och letter var förbjudna att bosätta sig i Stockholm, Göteborg eller Malmö, och placerades ut över landet. De hamnade ofta i arbetsläger och senare i den tunga industrin, där flyktingmigranter överlag var starkt överrepresenterade. Högutbildade flyktingar erbjöds regelbundet okvalificerat kontorsarbete.

Balterna var uttryckligen förbjudna att ägna sig åt ”politisk verksamhet”, vilket stämplades i deras flyktingpass. De var politiska flyktingar, men utan rätt att berätta varför de kommit till Sverige (som flyktingar från den sovjetiska diktaturen). Det hela blev än mer absurt med tanke på att inte bara den prosovjetiska kommunistiska pressen utan även Expressen skrev om dem som ”fascistflyktingar” och ”quislingar”, tillmälen mot vilka de alltså inte hade rätt att replikera. Ingermanlänningar från Sovjetunionen överfördes i stor skara omedelbart till Finland, men de som ändå blev kvar trakasserades av den sovjetiska delegationen i Stockholm, ibland med aktivt stöd av svenska myndigheter som bistod med adresser. Många drog också den korrekta slutsatsen att de inte var välkomna och flyttade vidare till Nordamerika.

Andra grupper var mer välkomna men myndigheterna hade svårt att dölja cynismen. ”Denna hjälpaktion från den svenska statens sida kan alltså sägas ha slagit väl ut”, konstaterade Socialstyrelsen nöjt, sedan det visat sig att tbc-sjuka flyktingar från Jugoslavien tillfrisknat snabbt. I vilken kategori en migrant hamnade var ofta godtyckligt. Sudettyskarna rekryterades direkt från flyktingläger i Tyskland, men blev i statistiken arbetskraftsinvandrare.

Den grupp som framstår som mest välkommen är just den sudettyska. Här fanns en förhistoria av stark mobilisering och opinionsbildning i frågan inom Socialdemokratin, och sudettyskarna blev också snabbt integrerade både i partiet och fackföreningsrörelsen. Tillsammans med estlandssvenskarna är sudettyskarna också den enda grupp som i efterhand på goda grunder kan beskrivas som assimilerad.

Rauhut ger annars en mörk bild av integrationen, då som nu. Han vill falsifiera bilden att integrationen har gått från att ha varit bra då till att bli dålig: ”snarare handlar det om att integrationen av invandrare gått från att vara dålig till ännu sämre”.

Men stämmer detta? Rauhut är inte generös med jämförelser. Hur såg integrationen ut i våra grannländer? Vad var rimliga förväntningar med tanke på omständigheterna? I vilken mån var ens integration en målsättning? Till stor del verkade den politiska utgångspunkten ha varit att en stor del av såväl flykting- som arbetskraftsinvandrarna skulle återvända hem, om de nu inte fullständigt assimilerades in i den svenska gemenskapen, vilket var målet med politiken: ”För att undvika onödiga motsättningar till det samhälle man befinner sig i behöver de som invandrat anpassa sig socialt och kulturellt till svenska förhållanden. Man bör undvika språkliga och kulturella isolat inom det svenska samhället”, summerade socialdemokratiska riksdagsmannen Hilding Johansson 1967.

Därmed inte sagt att vägen in i det svenska samhället var öppen för särskilt många. Samtliga invandrargrupper, med viss reservation för de balter som var förbjudna att bo i storstäderna, bosatte sig tidigt i kluster, omgivna av andra med samma ursprung. För samhällsengagemang var politiken i allmänhet stängd – det dröjde till 1976 innan icke-medborgare fick rösträtt – och fackföreningarna, till vilka migranterna var hänvisade, betraktade, med Rauhuts formulering, invandrarna ”med stor misstänksamhet”. Han konstaterar att LO sedan krigsslutet ”i princip konsekvent kritiserat den svenska invandringspolitiken” för att ha varit alltför generös.

Handlade detta i grunden om attityder eller system? Rauhut citerar invandrarverkets förste generaldirektör Kjell Öberg, som 1971 konstaterade att ”medan det svenska kollektivet är öppet och generöst så är den svenska individen inte särskilt intresserad”. Det är ett resonemang som återkommit i olika varianter under decennierna som följt. Systemen är bra för integration, svenskarna inte lika bra. Samtidigt är det ingen tvekan om att regelverk stod i vägen för integrationen. 1864 års förbud för utlänningar att bedriva näringsverksamhet kom att kvarstå ända till 1969. För att få driva företag behövde en ”utlänning” garantier från två ”trovärdiga” svenska medborgare, vilket i praktiken kunde vara väldigt svårt att uppnå.

Hur relevant är en studie av flyktinginvandringen under de första efterkrigsdecennierna i dag? Hösten 2014 fyllde den svenska integrationsdebatten 50 år. Rauhut påminner om dess start, en artikel i Dagens Nyheter hösten 1964 av David Schwarz. Resonemangen är både bekanta och främmande. Schwarz beskrivning av avstånden mellan inrikes och utrikes födda, om överrepresentation av flyktingar i statistikens alla negativa kolumner och om misstänkliggöranden och avståndstaganden framstår som historiska ekon av dagens flyktingdebatt.

Men det är värt att påminna även om skillnaderna. Det var annorlunda då. Å ena sidan var migrationen väsentligt mindre än i dag, och mer koncentrerad till ett fåtal grupper och ursprungsländer. Å andra sidan var förutsättningarna helt annorlunda. Krigsslutets flyktingar var i någon mån pionjärer. De blev folkhemmets första gäster, det första avbrottet efter decennier av entydig homogeniseringspolitik. Sverige hade 1945 förmodligen mer begränsade erfarenheter av immigration och mångkulturell samlevnad än kanske något annat europeiskt land. Det säger sig självt att steget in i ett sådant samhälle var svårt. Den viktigaste påminnelsen av Rauhuts bok är tudelad: det är viktigt att komma ihåg både hur svårt det var, redan då, och att resultatet i slutändan faktiskt blev gott. Få tänker i dag på sudettyskar, polska judar eller portugisiska desertörer i termer av integrationsproblem.

Rauhuts bok är kortfattad, kärnfull och övertygande i sin hantering av källorna och i sin försiktighet när det gäller långtgående slutsatser. Det kompenserar gott och väl tillkortakommanden, men det är synd att förlaget inte ansträngt sig ytterligare; boken hade vunnit på en redaktör som begärt mer kontextualisering och en noggrannare korrekturläsning.

Andreas Johansson Heinö är fil. dr i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och förlagschef vid Timbro.

– Publ. i Respons 2/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet