Föregående

nummer

Tisdag 26 september 2017

3/2014

Tema: Den nya selfieskheten. Skapar de digitala nätverken en ny narcissism?
Historia
Thomas Kanger
Stulen barndom
Vanvården på svenska barnhem
Bonniers | 270 s | Isbn 9789100126216
Recensent: Jenny Björkman
Förenklad syn på relationen mellan folkhem och vanvård

Thomas Kangers skildring av vanvården av omhändertagna barn är gripande, men hans försök att koppla vanvården till Folkhemmets framväxt över­tygar inte. Snarare var vanvården ett resultat av kvardröjande rester av det gamla samhället.

Ungefär 30 000 barn ­omhändertogs varje år i Sverige under 1950- och 1960-talet. För dessa tusentals barn hade samhället sträckt ut sina långa armar och trätt i föräldrarnas ställe. Tusentals sängar – eller bäddar som det hette på myndighetssvenska – fördelade på ett hundratal barnhem runt omkring i Sverige. Därtill fanns ett pärlband av fosterhem från norr till söder, som är svårare att räkna; somliga hade långa kontrakt och andra bara blinkade förbi.

Omhändertagandet av barn ökade under 1900-talet och det är om vanvården på de svenska barnhemmen och i den svenska fosterbarnsvården som journalisten Thomas Kanger skrivit sin uppmärksammade bok Stulen barndom Vanvården på svenska barnhem. Boken är utlöpare av ett tv-reportage med samma namn, som ledde fram till den så kallade Vanvårdsutredningen, som utrett vilka av dessa misshandlade barn som har rätt till skadestånd.

Thomas Kangers skildring är således inte en kartläggning av Barnhemssverige och det är han inledningsvis noga med att betona. Det fanns barn som var nöjda med barnhemsplaceringen, poängterar han, men reportaget handlar inte om dem, utan om dem vilkas vård misslyckades och där samhällets omsorg blev till vanvård. Barnhemsepoken kallar Kanger perioden mellan 1924 och 1982.

I många fall är det nästan outhärdligt att läsa om de barn som likt paket flyttas omkring över landet, misshandlas, i många fall övergivna av både sina föräldrar och av samhället och som utsätts för övergrepp som ingen lyssnar på, trots att de i vissa fall faktiskt försökte berätta. Den utsatthet som barnhemsbarnen var försatta i känns när man läser och det är svårt att värja sig mot de många och sorgliga historierna om när det gått fel.

På anstalterna berövades barnen en privat sfär. De delade rum med andra omhändertagna. Den egna sfären inskränkte sig, i bästa fall, till sängen och några skåpshyllor. De var i personalens våld. Många tvingades att arbeta – både på barnhemmen och i fosterhemmen var det som Kanger kallar tvångarbete en del av vardagen för tusentals barn. Många straffades kroppsligen, både med och utan överordnades vetskap, och trots att aga på barnhemmen förbjöds fortsatte slagen. Flickor utsattes inte sällan för sexuella övergrepp. Och naturligtvis förekom kamratuppfostran och i vissa fall psykisk terror från dem som skulle värna om barnens bästa.

Kanger kopplar ökningen av antalet omhändertaganden under 1900-talet till den växande välfärdsstaten. Det var från början den 1924 timade barnavårdslagen som reglerade samhällets barnavård. Den var en del av dåtidens fattigvård, men när den kombinerades med makarna Myrdals inlägg i befolkningsfrågan blev det lättare att ingripa, hävdar Kanger. Han menar att ökningen av antalet omhändertaganden under 1930-talet (de steg till en toppnivå om 43 000 per år under decenniet) ska ses som en följd av den enorma utmaning som befolkningskrisen ansågs utgöra sedan makarna Myrdal satt fingret på frågan.

Kanger är visserligen noga med att påpeka att välfärdsstaten och folkhemsbygget handlade om mer, och att inte ingripa alls kunde naturligtvis också vara problematiskt när det handlar om utsatta barn. Men något hände i och med Kris i befolkningsfrågan. Då, skriver han, förvandlades barnavården från att vara fattigvård, driven av moraliska skäl, till att bli ett projekt som hade med samhällsomvandlingen att göra och som syftade till att omdana de omhändertagna barnen och deras föräldrar.

Det var de familjer som befann sig under den skötsamma arbetarklassen som främst drabbades av ingrepp. Det handlade om lösdrivare, drinkare, förment prostituerade, människor som sedan decennier funnits i myndigheternas rullor och som skulle skolas om och läras upp till skötsamma och nyktra medborgare. I den gruppen fanns självklart misär, det saknades ofta nätverk, resurser och vilja nog för att protestera. Ofta togs det i motiveringarna till omhändertagandet upp att barnen hade så kallat tattarpåbrå. De vilkas föräldrar redan tidigare klassats som tattare omhändertogs i större utsträckning än andra grupper. Kanger har genom att granska de så kallade tattarinventeringar som gjordes under 1940-talet kunnat konstatera att så många som 47 av 76 tattarregistrerade barn i Göteborg blev omhändertagna. För Kanger blir omhändertagandet därmed en del av en deklassering av de drabbade.

Man kan förstås diskutera detta – var det ett deklasserande eller var det ett misslyckat inkluderande? Jag skulle nog säga att syftet var det senare, men följden den förra. Men Kangers reportage är intressant och hans engagemang för de drabbade är tydligt. Han använder inte bara intervjuer med de nu vuxna barnen, utan går också till arkiven och visar därmed hur mycket material det faktiskt finns där. Han kompletterar i vissa fall Vanvårdsutredningen – han räknar exempelvis om antalet vanvårdade barn mellan 1920 och 1995. Där Vanvårdsutredningen menar att det rör sig om tre procent, menar Kanger utifrån en djupdykning i Göteborgs stadsarkiv att det handlar om betydligt fler (fyra procent) som farit illa på barnhemmen och i fosterhemmen i Sverige. Bara det rör sig om tusentals barn. Han vill till och med höja siffran för vanvård ytterligare utifrån sina egna intervjuer med offer. Så många som 20 eller till och med 30 procent av dem han talat med uppger sig ha blivit utsatta för någon form av kränkning.

Den typen av beräkningar är inte helt övertygande, men att kritisera reportaget för att det inte håller måttet för forskning vore förstås dumt, eftersom det faktiskt inte är forskning och inte heller har haft ambitionen att vara forskning. Kanger har dock ambitionen att berätta något väsentligt om en dåtid som inte ligger alltför långt bort och jag ser trots de många förtjänsterna med reportaget en del problem.

Kanger diskuterar till exempel inte skillnaden mellan politik och praktik eller mellan olika anstalter. Men det fanns uppenbara skillnader mellan anstalter och kommuner och mellan lokalt ansvar och statliga lagar eller för den delen statliga utredningar, som aldrig blev till lagar. I Sara Hanssons avhandling I den goda vårdens namn – Sinnesslövård i 1950-talets Sverige (2007) liknas anstalterna för så kallat sinnesslöa vid ett lapptäcke med mycket olika förhållanden och inställning till de intagna, inte minst beroende på vem som var föreståndare. Annan forskning har visat att förhållandet mellan vad lagen föreskrev och vad som skedde lokalt och kommunalt många gånger skilde sig åt. Sådant skymtar bara förbi i Kangers reportage, vilket skymmer sammanhangen. Hans undersökning och hans förklaringar är därtill inte alltid på samma nivå.

Man skulle kunna säga att Kanger skriver ett slags nutidshistoria, där han tar nuet och våra nutida, dagliga frågor som utgångspunkt för sina historiska djupdykningar. Men synen på hur barn får och ska behandlas har till exempel förändrats radikalt under 1900-talets senaste del, möjligen som en följd av de samlade insatser som gjordes ända sedan 1900-talets början för att sätta barn och deras liv på kartan. Den utvecklingen var ju faktiskt barnhemmen och de ökade barnhemsplaceringarna en del av. Det är inte en slump att Ellen Key ville göra 1900-talet till barnets århundrade.

Ta exemplet med avsaknaden av en privat sfär på barnhemmen. Många barn som växte upp under 1930-talet delade rum inte bara med sina syskon utan också med sina föräldrar. Detta var något som makarna Myrdal ville råda bot på genom de insatser som de flaggade för i Kris i befolkningsfrågan. Det är förstås något helt annat att trängas med sin familj än med främlingar, men avsaknaden av privata, personliga hörn i tillvaron var legio för många. Det var därtill tillåtet att slå sina egna barn långt in på 1970-talet – ett rejält kok stryk ansågs länge vara av godo och något uppnosiga barn behövde. Hårt kroppsarbete, vilket ju också var vanligt på anstalterna, sågs som en klassisk metod för att behandla, förbättra och uppfostra både barn och bångstyriga vuxna. som alkoholister och lösdrivare.

Befolkningspolitiken, välfärdsbygget och folkhemmet förklarar övergreppen, menar Kanger, men förklarar dessa inte snarare ökningen av antalet omhändertaganden? Kanske ska övergreppen snarare ses som resterna av det gamla  – barnauktion och barn utan makt –  som hänger kvar trots allt slit för att få landet modernt? Kangers undersökning berör inte den typen av frågor och kan därmed inte heller ge något entydligt svar. Ändå försöker sig han på den typen av förklaringar.

Det är svårt att skriva om så här utsatta grupper i dag och att göra det utifrån dåtida värderingar och att skriva historien framifrån är ännu svårare. Vi lever i förlåtelsens tidsålder, The Age of Apology som det har kallats av Mark Gibney, Rhoda Howard-Hassmann, Jean-Marc Coicaud och Niklaus Steiner i en bok med samma namn (2008). Det handlar om vitböcker och sanningskommissioner och offentliga ursäkter. Senast i raden är förstås den för inte så länge presenterade Vitboken för romer – men den är inte den första och säkert inte den sista. Också de vanvårdade barnen fick skadestånd, en offentlig ursäkt och en ceremoni i stadshuset.

Att uppmärksamma offer och att utreda vad som faktiskt hänt är naturligtvis bra, kanske till och med nödvändigt för att kunna gå vidare. Men offentliga medgivanden av skuld och ministrars förlåtelse tenderar att bli dagspolitiska manövrar och när historien blivit politik handlar det inte sällan om att upprätta eller återupprätta en grupp. Att då komplicera saker med gråskalor är inte alltid populärt, för här handlar det snarare om att peka ut förövare och tala om vem som gjort fel. Det är inte helt lätt att skriva historia på det viset. Det medför inte bara risken att man döljer i stället för att kasta ljus över historien, dessutom är det trots alla ursäkter från politikernas håll inte alltid rätt sätt att hantera historiska missdåd. I stället blir det som kommit att kallas baksidan eller skuggsidan (gärna i kombination med Folkhemmet) en sorts allmän slasktratt där historien om vårt nära förflutna löper på längs väl upptrampade stigar och enligt en given logik. Det handlar helt enkelt mindre om att förstå dåtiden, utan snarare om att ta ställning för olika saker i dag.

Är det ett rimligt pris för att göra historien dagsaktuell och relevant? Risken är förstås att den moraliska dimension som här lagts på historien gör det omöjligt att befatta sig med vissa frågor. Vem vill påpeka att något är felaktigt gjort om man riskerar att klumpas ihop med historiska skurkar? Eller riskera att kritik av metod och slutsatser drabbar offren?

Jenny Björkman är fil.dr vid Uppsala universitet, knuten till Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola, samt kommunikationsansvarig vid Riksbankens Jubileumsfond.

 

– Publ. i Respons 3/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet