Föregående

nummer

Måndag 23 oktober 2017

4/2016

Tema: Vilka ideal ska få blomstra vid våra universitet? Hur långt kan New Public Management drivas och är Humboldttraditionen lösningen?
Konstarterna & medier
Carl-Eric Johansson
Brutal social demaskering
Kurt Salomonson, bilden av ­folkhemmet och offentligheterna
Gidlunds | 424 s | Isbn 9789178449408
Recensent: Urban Lundberg
Författare som ville sminka av folkhemmet

Kurt Salomonson ville skildra diskrepansen mellan sken och verklighet i folkhemmet. I Carl-Eric Johanssons avhandling om honom har 1990-talets stereotypa syn på folkhemmet styrt framställningen, men den självrannsakan som Salomonsons romaner gav upphov till strider mot bilden av ett stillastående och konsensusstyrt samhälle.

Litet till mans tänker vi väl oss våra samhällsbetecknande begrepp – folkhemmet, välfärdssamhället, svenska modellen etcetera – som ett slags kosmetika som eliterna plockar fram för att bättra på verkligheten efter ett slitsamt historiskt förlopp. Häri ligger förstås ett mått av bedrägeri, men också av självbedrägeri. Smink i alla former bygger på en tyst uppgörelse kring vad den ene vill dölja och den andra vill se. Med tiden ökar insatserna. Fler och fler lager av ständigt starkare produkter måste till för att åstadkomma samma effekt. Så en dag blir de för många. Sminket blir en mask som döljer en skandal. På samma sätt är det med det sociala reportaget. Människors livsvillkor  kritikens naturliga objekt  förlorar sin charm. I stället exploateras glappet mellan yta och verklighet, eller för att vara precis: hur ytan återspeglar verkligheten. Det som får kritikern att fatta pennan är inte nödvändigtvis att något har hänt utan att det fått ske i skydd av en förskönande omskrivning.

Jämför bilderna på olika megakändisar – särskilt de som verkar trotsa naturlagarna, typ Madonna – som litet då och då valsar runt i pressen, där man får ta del av deras icke-retuscherade jag; hur de ser ut bakom allt smink och mellan perioderna med muskelavslappnande medel. Vad som gör dessa bilder intressanta är ju inte hur kändisarna egentligen ser ut utan själva lögnens beskaffenhet.

Drömmen är att fånga ögonblicket när den begås. Jag kommer att tänka på en kornig bild på skådespelaren Michael Douglas som jag såg i en skvallertidning för några år sedan. Från mycket långt håll, kanske efter att ha väntat bakom en buske flera dygn, hade en fotograf lyckats fånga ärret efter en dygnsgammal ansiktslyftning bakom hans ena öra. Här var beviset för att Michael Douglas i själva verket var en gammal man i Michael Douglas-mask. Hans karriär, hans stabila manlighet, unga och vackra hustru Catherine Zeta-Jones (som också var med på bilden vilket förstärkte den kritiska effekten), alltihop bottnade i ett kriminellt försök att undkomma sin egen alldagliga mänsklighet. För mig blir han aldrig densamme.

Eller Michael Jackson. Säkert anade de flesta att han genomgått plastikoperationer – även om jag erinrar mig en del prat om en hudsjukdom. Men det var först när bilderna på hans sönderfallande näsa började cirkulera i världspressen som magin på allvar gick förlorad. Snart avslöjades nya och värre brott. Uttryck för hans excentriska läggning, som det mytomspunna Neverland, schimpansen Bubbles, den ljusa rösten och förkärleken för unga pojkar, som tidigare ursäktats med hans exceptionella begåvning, inordnades i en rättspsykiatrisk profil. Hela hans liv förvandlades till en kriminalteknisk undersökning.

Folkhemmet gick ungefär samma öde till mötes. Mot slutet av 1980-talet började paparazis trängas i buskagen. Tidningarna fylldes av kritiska reportage med anspråk på att korrigera en felaktig självbild. Snart räckte banala löpsedlar för att omvandla Sveriges moderna historia till en brottsplats. Steriliseringsskandalen i slutet på 1990-talet blev härvidlag ett slags klimax. Med djärva rubriksättningar och enkla journalistiska handgrepp förändrades bilden av Sverige en gång för alla. Den tidigare fristaden för demokrati och välfärd skärmades av med gul tejp. Bestörta hyresgäster motades bort av gravallvarliga poliser.

Bara för att fräscha upp minnet med några citat:

”I Sverige ingick steriliseringskirurgin i själva fundamentet för folkhemsbygget.” (Maciej Zaremba, DN 20/8 1997)

”Allt fler sprickor i muren blottar att bakom mönsterlandet Sverige – så med rätta hyllat för sina sociala framsteg – döljer sig ett mörklagt, undanträngt och illa belyst monsterland.” (Björn Linnell, DN 30/8 1997)

”Socialdemokraterna satsade på biologisk ingenjörskonst därför att de ville bygga ett nytt och modernt Sverige – utan löss, utan slumkåkar, utan fattigdom och misär.” (Per Svensson, Expressen 30/8 1997)

”I ett litet, men viktigt område blev gränsen till Tredje riket flytande.” (Arne Ruth, DN 4/9 1997)

”Katastrofen fullbordades när denna reformatoriska iver smälte samman med vetenskapsmännens avhumaniserade människosyn och ideologiernas arroganta tro på att samhällets nytta på ett självklart vis måste gå före individens rätt.” (Peter Englund, Expressen 25/8 1997)

”40-year Nazi-style campaign of forced sterilization” (Washington Post 25/8 1997)

”Social Democratic Swedish government sterilized 60000 women to rid society of inferior racial types and to encourage Aryan features” (Reuter 25/8 1997).

Många gladdes förstås åt att omvärldens intresse för Sverige denna gång inte gällde välfärdens kvalitet utan kvaliteten på det kritiska reportaget. Likafullt var det något som inte stämde. Steriliseringar hade ägt rum – en tragisk verklighet, som inte behandlas här – men knappast i folkhemmet eftersom det aldrig funnits i den stereotypa mening som rättfärdigade det moraliserande fyrverkeriet. Och i realiteten var det inramningen och inte handlingen som konstituerade brottet – ett brott som sedan ledde till ett slags åtal väckt av oss själva mot oss själva.

Steriliseringar hade utförts i många länder, inte bara i Nazityskland. De första steriliseringslagarna, hårdare än de svenska, instiftades i USA. Men bara i Sverige hade de utförts i ett ”mönsterland som med rätta hyllats för sina framsteg”.

I dag har folkhemmet förlorat det mesta av sin positiva klang. Det är inte bara omöjligt med hänsyn till globalisering och finanskapitalism utan även olustigt med hänsyn till dess tvivelaktiga fundament. Som resultat har även Sveriges vidare 1900-talshistoria kring demokrati och välfärd försetts med en skev och hotfull slagsida.

Det är förmodligen långsökt, men jag börjar tänka på steriliseringsskandalen när jag läser Carl-Eric Johanssons avhandling om det litterära och politiska mottagandet av Kurt Salomonsons samhällskritiska efterkrigsromaner. Salomonson är knappast läst i dag, men när han dök upp på den litterära scenen i mitten av 1950-talet med romaner som Hungerdansen (1955), Grottorna (1956), Deras vrede (1957) markerade han förnyelse. Här var arbetarförfattaren, ”en arg ung man” som han kallades, som inte lät sig duperas av retoriska omskrivningar och som inte drog sig för att dra verkligheten inför rätta.

Romanerna utspelade sig i torftiga bruksorter, dystra norrländska gruvarbetarsamhällen befolkade av ”folkhemmets losers och halsstarriga underdogs”, som Johansson skriver. Även stilen utmanade, ett slags fiktiva reportage som visade att klasstänkandet låg kvar som en varig böld som spred ”sin onda inflammation omkring sig”, som det hette i Skånska Dagbladets recension av Mannen utanför (1958). Böckerna beskrevs som dramer om kroppsarbetets förnedring, om ”mänskligt elände i en människovidrig miljö”.

Kanske kan man säga att Salomonson var besatt av masker. Romanernas beklagansvärda människoöden, skriver Johansson, ”blev levande bevis på att folkhemmet var lika mycket en krass och osminkad verklighet som den moderna tidens finrum.”

Jag hade valt en annan formulering, där folkhemmet var sminket som stelnat över en krass verklighet, men budskapet är tydligt nog. När offentlighetens första förälskelse lagt sig fick Salomonson betala för att han gestaltat förhållanden som maktens män inte ville kännas vid. Särskilt tydligt blir det i mottagandet av Sveket (1959), som dessutom angrep den enskilde arbetaren på ett personligt plan, som en nästan indolent varelse som abdikerat till förmån för sina korrupta representanter i fackföreningens ledning. Inte blev det bättre av att han skildrade företagsledningen i ljusare termer, något arbetarpressen hade svårt att förlåta.

I långa stycken är det fascinerande läsning. Mottagandet av Salomonsons indignationsromaner ger ingångar i närmast terapeutiska debatter om tillståndet i efterkrigstidens svenska välfärdsstat. Jag har sett greppet tidigare, men det är ändå spännande att komma så pass nära vad man kunde kalla för en djupgående samhällelig självreflektion. En helt central fråga, givet romanernas dokumentära anslag, blev förstås om författaren hade rätt. Var han, som DN:s Olof Lagercrantz hävdade, en verklighetsapostel eller generaliserade han utifrån litterära konstruktioner, vilket LO:s Torvald Karlbom antydde i sin recension av Skiljevägen (1962)?

Likt nästan all annan receptionshistoria kräver Johanssons avhandling sin läsare. Recensioner staplas på varandra. Inte så sällan önskar man att materialet tuktats litet hårdare. Den uttalade kopplingen till Jürgen Habermas borgerliga offentlighet förblir också svag framställningen igenom, vilken möjligen förklarar bokens porösa struktur. Först i kapitel fyra som inleds på sidan 205 är Johansson framme vid sitt egentliga ärende, analysen av de olika offentligheter som strukturerade mottagandet av Salomonsons romaner. Men även i detta kapitel får man som läsare svårt att orientera sig bland alla debattpositioner som redovisas.

En mer innehållslig invändning är att Johansson har en benägenhet att göra Salomonsons litterära ”motberättelse” till sin egen och därför tenderar att hamna i samma verklighetsproblem som sitt studieobjekt. Gång efter annan glider han in i den tröttsamma jargonen om ”folkhemsstaten”, med dess ”konsensusblick”, ”konsensustänkande”, ”gemensamhetsskapande diskurser”, ”samhällsplanerande byråkrati”, ”välfärdsstatliga apparater”, ”samarbetsideologi” och illegitima ”klasskompromisser”. Över detta klaustrofobiska samhälle, där ideologierna tynat bort, vakade sedan en självbelåten socialdemokrati som ”förde in Sverige på en väg som innebar genomgripande urbanisering och en ekonomi som hade som motor en allt starkare privat konsumtion av nyttigheter”.

Till slut blir det som att 1990-talets stereotypa folkhemsbegrepp invaderar den efterkrigstid som Johanssons studie utspelar sig i. Bilderna av den förkvävande och livsfientliga folkhemsideologin blir märkvärdigt likartade. Salomonson träder fram ur historien som ett slags 1950-tals Maciej Zaremba, som gick bet när han några decennier för tidigt försökte sig på en ”realistisk” och ”osminkad” verklighetsbeskrivning av en förljugen samhällsform.

Här önskar man sig en mer öppen historieskrivning som beaktar dynamik och mer förbehållslöst frilägger osäkerhet, frustrationer och spänningar i vad vi nu borde kunna se som demokratins barndom. Johanssons bok är faktiskt en bra startpunkt för en sådan, törs man kalla den, ny-revisionistisk historieskrivning. Utan tvivel fungerade Salomonsons författarskap som ett slags gravitationspunkt för en bredare och märkbart ihållande självrannsakan, som på sätt och vis strider mot hela bilden av ett stillastående och insulärt folkhem som hatade avvikelser och tystade sina konstnärer.

Däremot tycker jag mycket om det avslutande kapitlet där Johansson tar sig friheten att närma sig Salomonson från mer biografiska utgångspunkter, även om han med en (nervös) snegling åt Bourdieu föredrar att tala om ”projektet” som drivkraft eller överlagd handling ”i rummet av möjligheter, vilka i sin tur är strukturerade av fältet”. Man får också följa hur värderingen av författarskapet förändras när krutröken från de första åren lagt sig.

Folkhemmet finns med på ett hörn här också men under kapitlets gång krymper det ihop till barndomens Hjoggböle, där inskränkthet och konformism skapade grundval för en livslång frihetskamp. Slutsatsen blir också att författarskap uppstår i skärningspunkten mellan olika offentligheter och författarens personlighet, vilket förfaller vara en mer intressant utgångspunkt än baksidestextens klichéartade sanningssägare som tidigare än andra vågade närma sig folkhemmets ”blanka ytfasader och de politiska slagordens besvärjelser”.

Urban Lundberg är docent i historia vid Stockholms universitet.

 

– Publ. i Respons 4/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet