Föregående

nummer

Måndag 23 oktober 2017

1/2016

Tema: Den röda tråden från bomullsfälten till finanskrisen – Kapitalismens permanenta revolution. Omprövning av kapitalismen och dess historia i finanskrisens spår.
Konstarterna & medier
Per I. Gedin
Isaac Grünewald – Modernist och människa
Bonniers | 442 s | Isbn 9789100142841
Recensent: Henrik Rosengren
Förkämpe för estetisk förnyelse

Isaac Grünewalds liv, verk och tid är ett utmärkt underlag för en biografi och Per Gedin är väl skickad att skriva den. Han försöker förstå vad som drev Grünewald till ständig estetisk förnyelse och hur han hanterade motgångar och angrepp. Nationalismens roll i motståndet mot Grünewald är dock en aspekt som kommer bort.

Isaac Grünewald ses i dag som en av den svenska konsthistoriens främsta representanter och som en centralgestalt för det inledande 1900-talets konstnärliga förnyelse. Hans konst betingade redan under hans levnad höga priser och mottogs med stort intresse både nationellt och internationellt. I dag säljs hans verk för miljonbelopp. Som person var Grünewald stridbar, ytterst produktiv, målinriktad, begiven på kvinnor och inte rädd för att framhäva sin judiska identitet. Han kritiserade den nationella konsten och angrep konstinstitutioner som Nationalmuseum och Konstakademien. Han företrädde internationella moderna och kontroversiella konstströmningar som utmanade de nationella, romantiska och avbildande traditionerna. Hans kulturella palett var mångfacetterad. Grünewald var inte bara banbrytande inom måleri, scenografi och som bokillustratör, han skrev även debattartiklar och var en icke oäven violinist. Också filmmediet attraherade honom. Det finns en fin liten film av honom, tillgänglig på Youtube, med titeln ”Är dansen på förfall?”, där han tillsammans med hustrun Sigrid Hjertén (som då hette Sigrid Grünewald) och några andra danspar förevisar moderna, jazzinspirerade danssteg. Filmen var ett svar på den kritik som riktats mot den moderna dansen och ett uttryck för den kampvilja för estetisk förnyelse som går som en röd tråd genom Grünewalds professionella liv.

Grünewald var verksam under en brytningstid i svensk historia. Det gamla agrara samhället mötte det framväxande svenska folkhemmet. Den internationella, estetiska modernismen gjorde inbrytningar på de konstnärliga fälten och utmanade hävdvunna ideal. Ideologier som kommunism, fascism, nazism, liberalism och socialism stred om de politiska själarnas sympatier. Det nationella stod mot det internationella. Som ett raster över Grünewalds liv och gärning fanns hela tiden antisemitismen.

Grünewalds liv, verk och tid måste betraktas som en utomordentlig språngbräda för en fyllig biografi. Desto märkligare är det då att en sådan inte sett dagens ljus tidigare. Även i konsthistoriska sammanhang finns tecken på en anmärkningsvärt styvmoderlig behandling av det Grünewaldska arvet. Som exempel kan nämnas att han inte är representerad i Sveriges Allmänna Konstförenings monografiserie. Visst finns en mängd specialstudier, men de är begränsade i sina anspråk. Särskilt viktigt att nämna är konstvetaren Eva Sundlers avhandling Isaac Grünewalds scenografi 1920–1930, sonsonen Bernhard Grünewalds Orientalen – Bilden av Isaac Grünewald i svensk press 1909–1946 samt historikern Lars M. Anderssons avhandling En jude är en jude är en jude... Representationer av ”juden” i svensk skämtpress omkring 1900–1930, i vilken han i en biografisk delstudie gör en ingående analys av den antisemitism som genomsyrade receptionen av Grünewald och hans konst i den svenska offentligheten.

Mot bakgrund av den biografiska lakunen är det särskilt glädjande att den rutinerade biografen Per I. Gedin tagit sig an Grünewald i boken Isaac Grünewald – Modernist och människa. Gedin har väl på fötterna när det gäller genreerfarenheter. Han har tidigare gett ut levnadsteckningar om Karl Otto Bonnier, Carl Larsson och Verner von Heidenstam. Gedin är också en god stilist vilket både hans tidigare biografier och den senaste vittnar om. När det gäller Grünewaldbiografin har Gedin haft tillgång till familjen Grünewalds privata arkiv där särskilt brevsamlingen utgjort en viktig källa för framställning och slutsatser. Tillgången till ett fylligt och personligt källmaterial är i det närmaste en grundförutsättning för livsverksbiografier. Gedin citerar flitigt ur den ymniga brevsamlingen, vilket ger framställningen blod och nerv.

Det är uppenbart att förlaget inte har snålat på bokens layout. Den är rikt illustrerad med färgåtergivningar ur Grünewalds digra oeuvre och vackert formgiven av Annika Lyth. Det är en mycket vacker bok. I bokens avslutning finns också förteckningar baserade på Bernhard Grünewalds och Eva Sundlers arbeten över familjeförhållanden, bostadsadresser, Isaac Grünewalds och Sigrids Hjerténs samtida utställningar samt Grünewalds scenografiska arbeten. Detta ökar bokens praktiska användningspotential.

Undertiteln, ”Modernist och människa” ringar in konstnärskapet och den existentiella infallsvinkel som präglar innehållet. Baksidestexten vittnar dock om högre ambitioner då denna talar om boken som ”den första moderna heltäckande biografin om Isaac Grünewald”. Modern förvisso, men heltäckande – nej. En sådan biografi är omöjlig att skriva. Ett levt liv är alltför komplext för att fångas i text. Även denna biografi bygger förstås på urval, utgångspunkter och avgränsningar.

Gedin söker förståelse för Grünewalds drivkraft och kamp för konstnärlig förnyelse, såväl som för hur han hanterade de angrepp och motgångar som mötte honom, i den fattiga uppväxten på Söder. Farfadern, Mordecai Grienwald, kom till Sverige från nuvarande Polen omkring 1860 och tillhörde den grupp av jiddischtalande östeuropeiska judar som tvingades lämna det antisemitiskt präglade Tsarryssland. Isaacs far, Bernhard Grünwald (e:et i efternamnet tillkom senare) försörjde sig på den bland östeuropeiska judar vanliga, men i det svenska samhället föraktade gårdfarihandeln.

Isaacs konstnärliga talang upptäcktes tidigt och han antogs vid unga år som elev vid Konstnärsförbundets skola. Med stöd från mecenater ur den svenska judiska kultureliten möjliggjordes en vistelse vid Matisses målarskola i Paris 1908. År 1909–11 deltog han i konstnärsgruppen De ungas utställningar, varav inte minst den sista markerar det moderna måleriets inträde i det svenska konstlivet. 1911 hade Grünewald också sin första egna utställning och 1912 bildade han föreningen De åtta efter att De unga hade splittrats året dessförinnan. Grünewalds genombrott kom i samband med den då så kallade Vigselrumsstriden 1912–14, en uppslitande debatt kring den tävling som utlysts om dekoreringen av vigselrummet i Stockholms rådhus. Följdriktigt ger Gedin denna händelse ett eget kapitel. Grünewald vann en av deltävlingarna men efter många turer gick uppdraget slutligen till dekorationsmålaren Filip Månsson. Grünewalds tävlingsbidrag kan i dag beskådas på Skissernas museum i Lund.

Under andra hälften av 1910-talet ställde Grünewald ut under omdebatterade men publikt framgångsrika omständigheter på Liljevalchs i Stockholm och Valand i Göteborg. Via utställningar i Helsingfors, Berlin, Oslo, Venedig, Paris och Köpenhamn växte hans internationella rykte. I Sverige var han nu en välkänd gestalt och gjordes till galjonsfigur för den moderna tiden, både bland anhängare och belackare. 1920 bosatte sig Grünewald i Paris där han stannade till 1931. Han hade dock kontinuerliga uppdrag i Sverige under sin tid i Frankrike. Hans ekonomi började stabiliseras, inte minst tack vare de många porträttbeställningarna.

Under 1920-talet fick han stor uppmärksamhet för sin scenografi. Mest omtalad blev Stockholmsoperans uppsättning av Camille Saints-Saëns Simson och Delila. Hyllningar varvades med ifrågasättande och beska angrepp. Arbetet med föreställningen ledde dessutom till ekonomiska stridigheter mellan Operan och Grünewald, vilka slutade i en rättslig uppgörelse. 1924 kom han återigen i clinch med Operan, denna gång angående scenografin till uppsättningen Oberon av Carl Maria von Weber. Tjugotalet präglades också av ”skandaler” med offentlig uppmärksamhet. Gedin samlar en del av dessa i ett separat kapitel under rubriken ”Konflikter”.

1923 blev Grünewald dömd till fängelsestraff efter handgemäng med en konduktör. Utifrån korrespondensen mellan Isaac och Sigrid visar Gedin på ett gripande sätt hur denna händelse och de offentliga antisemitiska påhopp som följde på den skakade dem djupt. Antisemitiska tirader kom från såväl vulgärantisemitiska boulevardblad likt Vidi som från skribenter i de etablerade dagstidningarna Social-Demokraten och Arbetet. En sedan tidigare insomnad idé om att emigrera till USA och lämna det av antisemitism infekterade motståndet fick förnyad aktualitet hos konstnärsparet under denna tid, men realiserades aldrig. När det gäller incidenten med konduktören bör också framhållas de motaktioner som initierades för att försvara Grünewald mot angreppen. Bland annat undertecknade 150 prominenta svenskar ett upprop för hans sak.

Grünewald återvände till Sverige från Frankrike 1931 och utsågs 1932 till professor vid Konstakademien. Under 1930-talet inledde han en relation med konstnären Märta Grundell och efter skilsmässan från Sigrid, som från 1936 tillbringade sitt återstående liv fram till 1948 på Beckomberga sjukhus, blev de ett äkta par 1938. Vid denna tid tycks också Grünewald känna ett allt större främlingskap gentemot hur den moderna konsten utvecklats. Om än accepterad av den borgerliga kultureliten var han inte längre den moderna konstens självklara företrädare. Gedin menar att Grünewald därför sökte sig nya uttrycksformer som bland annat inbegrep ett ideal som värnade inte bara hög färgsättning utan också betonade form. Konsten skulle ha hög ”igenkänningsfaktor”, citerar Gedin Grünewald. 1942 sade Grünewald upp sin professur vid Konstakademien och startade en egen konstskola. 1946 mötte han en förtidig död i samband en flygkrasch utanför Oslo och eftervärlden gick därmed miste om hans vidare konstutveckling.

Gedin skildrar utförligt antisemitismen som riktas mot Grünewald och hur motståndet mot modernismen tar sig uttryck, men här hade jag gärna sett en djupare och bredare analys. En central aspekt som i stort kommer bort i Gedins framställning och som förenar både antisemitismen och motståndet mot modernismen rör nationalismen. Judar och konstnärlig modernism uppfattades vid tiden som osvenska företeelser och tolkades allt som oftast som hot mot ”svenska värden”. När de båda hoten förenades, som i gestalten Grünewald, fick också föreställningen om att modernismen var ”judisk” extra bränsle. Att Grünewald ansågs representera något osvenskt är en helt central del i receptionen av honom, särskilt under mellankrigstiden. Detta har inte minst Lars M. Andersson visat i sin tidigare nämnda avhandling. Den ingår dock inte i Gedins litteraturlista vilket är synd eftersom detta perspektiv ger en djupare förståelse av det motstånd som Grünewald mötte.

Sammanfattningsvis har dock Gedin skrivit en mycket själfull bok i en vacker förpackning. Analysen av Grünewalds konstnärskap, där både modernitet och tradition fick utrymme, är inträngande. Stor behållning ger också porträttet av äktenskapet med Sigrid Hjertén. Även om jag hade önskat en fördjupad kontextualisering, inte minst i relation till den antisemitism Grünewald drabbades av, ger framställningen ändå en god inblick i de strider som Grünewald tvingades utkämpa, men också försatte sig själv i. Grünewald var en kämpande människa och det har Gedin med all önskvärd tydlighet visat.

Henrik Rosengren är docent i historia vid Lunds universitet.

 

– Publ. i Respons 1/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet