Konstarterna & medier

Förläggare med känsla för tidsandan

Cavefors – Förlagsprofil och mediala mytbilder i det svenska litteratursamhället 1959–1982
Ragni Svensson

ellerströms
320 sidor
ISBN 9789172475199

| Respons 3/2018 | 9 min läsning

Bo cavefors förlag inkarnerade 60- och 70-talets politiska och idémässiga strömningar. I sin spännande avhandling undersöker Ragni Svensson Cavefors roll som idéspridare och hur förläggarrollen och mytbildningen kring honom fungerade. Man får intrycket av att han var en opportunist med en fenomenal känsla för varthän vinden skulle blåsa. 

Bo Cavefors (andra från höger) tillsammans med bland annat konstnären Sune Nordgren. Foto Mario Marnoto.

Blott 24 år gammal grundade Bo Cavefors ett förlag, länge med säte i föräldrahemmet utanför Lund, som på många sätt skulle komma att inkarnera politiska och idémässiga strömningar under 60- och 70-talet. Det är förlaget som gav ut såväl ett flertal verk av Ezra Pound och annan så kallad kvalitetslitteratur som texter från Rote-Armee-Fraktion (RAF), av Nordkoreas dåvarande ledare Kim Il Sung, men även Läsa Lätt-böcker. I början av 80-talet havererade alltihop, åtminstone delvis beroende på att förlaget inte, som först utlovats, fick härbärgera mastodontprojektet Strindbergs samlade verk. Om detta förlag har Ragni Svensson skrivit en innehållsrik och rentav spännande doktorsavhandling i bokhistoria. Syftet har varit att studera förlagets och förläggarens (vilket i Cavefors fall är samma sak) roll som idéspridare och hur förlagsprofil, förläggarroll och mytbildning kring Cavefors fungerade.

Avhandlingen är indelad i tre delar med både tematiskt och kronologiskt upplägg. I första delen behandlas förlagsprofil och Bo Cavefors förläggarroll under de första åren, 1959–1964. Det lilla enmansförlaget sågs som ett djärvt stjärnskott på den svenska bokmarknaden, med redan från början hög svansföring med det litterära etablissemanget som tydlig målgrupp för utgivningen. Den unge förläggaren odlade omsorgsfullt och framgångsrikt en framtoning som outsider och gentlemannaförläggare i en lång (manlig) förläggartradition. Till synes obekymrad om ekonomisk vinst (en hållning som Cavefors länge var i stånd att inta tack vare ett arv) kunde en aura av exklusivitet och upphöjdhet byggas kring honom och därmed hans förlag. Den författare som utkom med flest titlar på förlaget, Alexander Weiss, tycks exempelvis inte i nämnvärd grad ha intresserat vare sig köpare eller kritiker.

Även böckernas formgivning signalerade exklusivitet genom typografi, omslag, det ovanliga kvadratiska formatet och papperskvaliteten. Cavefors skaffade sig också ett nätverk av författare och översättare, som kom att spela stor roll för valet av utgivning. En sådan kontakt var Harry Järv, sedermera chef för handskriftsavdelningen vid Kungliga biblioteket och senare biblioteksråd, men även flitig skribent i den finlandssvenska kulturtidskriften Horisont. Järv antingen skrev, översatte eller redigerade 16 böcker utgivna på Cavefors förlag. Ett samarbete med den kulturradikala Studentföreningen Verdandi i Uppsala inleddes även i början av 1960-talet, vilket bland annat resulterade i förlagets största försäljningsframgång: Kristina Ahlmark Michaneks Jungfrutro och dubbelmoral, som var ett tidigt inlägg i tidens sexualdebatt.

I del två behandlas de tre politiska bokserier som utgavs på förlaget. Det gäller dels de båda pocketserierna BOC och Zenit, dels Afrika berättar-serien, med skönlitterära verk. I BOC-serien utkom såväl marxistiska teoretiker som facklitteratur med annat innehåll och även andra genrer. Zenit-serien var mer renodlat marxistisk, med fack- och debattskrifter i ämnet. Cavefors lyckades med sin serieutgivning i pocket haka på och rentav ligga i framkant för den pocketrevolution som inträffade på 60-talet och som var samtida med den vänsterradikala tidsandan. Om förlaget tidigare kunde uppfattas som snobbigt och elitistiskt så kom det nu (också) att förknippas med marxistisk teori. 

Men trots den radikala andan fortfor utgivningen att ha en klar övervikt av manliga författare och redaktörer. Och även om utgivningen var radikal och marxistisk så deltog förlaget och Cavefors inte i någon (praktisk) vänsteraktivism. Till skillnad från andra förlag med likartad utgivning som Svensson jämför med (Gidlunds exempelvis) ville Cavefors snarare gå före och visa vägen än följa med strömmen, det vill säga hellre definiera sig som avantgarde. Trots det behöll han sin elitistiska hållning med en självsäker och rentav arrogant framtoning. 

Inom ramen för den politiska utgivningen utkom även Afrika berättar-serien samt facklitteratur som på olika sätt behandlade Afrika. Algerietkrisen var samtida med starten av Cavefors förlag – och det missade den unge förläggaren inte, inte heller att ställningstagande mot Frankrike hörde till den intellektuella elitens hållning. Utgivning som förknippades med Algerietfrågan gjorde också att förlaget fick kontakter med små avantgardistiska franska förlag.

Satsningar på temat Afrika inbegrep också antologin Afrika berättar, med skönlitterära och dokumentära bidrag och redigerad av en ung Pär Wästberg. Med denna antologi, som blev en av de bäst säljande förlagsartiklarna, kom Cavefors förlag att fungera som katalysator för ett nymornat intresse för skönlitteratur av afrikanska författare. Förlagets medvetna satsning på ofta okända författarskap från denna kontinent påverkade i flera årtionden den svenska utgivningsstatistiken för afrikansk litteratur.

Den tredje och sista delen behandlar förlagets sista år, från 1970 till 1982, då det statliga litteraturstödet hade införts, vilket Cavefors förstod att dra nytta av genom bland annat utgivning av lättlästa LL-böcker med statliga stödpengar. Cavefors förlag hörde i flera år till det förlag som kammade hem mest statligt litteraturstöd – innan verksamheten började hamna på fallrepet.

På 70-talet gick förlaget från att vara ett enmansförlag till att anställa fyra medarbetare. Förlaget flyttade också från Cavefors villa i Staffanstorp till en centralt belägen och respektingivande villa i centrala Lund. Banden till den akademiska världen stärktes, inte minst tack vare det geografiska läget. Förlaget började öka sin utgivning, sporrad av ett flertal beviljade litteraturstöd, men också av statliga kreditgarantier. Cavefors försökte sig också på en egen bokklubb, BOC-klubben, eftersom detta sätt att få ut böcker låg i tiden, med Månadens bok som den klarast lysande stjärnan på den svenska bokklubbshimlen.

Djärvhet och dåligt omdöme är onekligen en ytterst problematisk kombination – och Cavefors tycks ha omfattat båda dessa egenskaper med råge.

Samtidigt utgavs på förlaget en del väldigt kontroversiella skrifter, såsom den nordkoreanske ledaren Kim Il Sungs Valda verk V. 1968–1970, med Nordkoreas ambassad som finansiär, texter av RAF, både på svenska och tyska och den svenske nazisten Per Engdahls självbiografiska Fribytare i folkhemmet. Cavefors försvarade denna typ av utgivning med en form av yttrandefrihetsargument: mediebilden av kontroversiella politiska riktningar behövde nyanseras. Men Svensson konstaterar att i praktiken gjorde det förlaget till en bricka i ett propagandamaskineri. Djärvhet och dåligt omdöme är onekligen en ytterst problematisk kombination – och Cavefors tycks ha omfattat båda dessa egenskaper med råge.

Boken avslutas med den så kallade Caveforsaffären, som hade sin utgångspunkt i ett löfte, vid mitten av 1970-talet, om att få bli förlag till en statligt finansierad gigantisk textkritisk utgåva av Strindbergs samlade verk. Goda kontakter hade fört förlaget dit och verksamheten såg ut att gå mot en ljus framtid, åtminstone utåt sett. Men förlaget hade ekonomiska problem och måste 1978 ombildas under nytt namn, Bo Cavefors Klassiker och Förlag, med de största fordringsägarna (Svenska kyrkan, tryckeriet Gotab och Sveriges Författarförbund) som delägare. 

Innan dess hade dock förlaget hunnit göra investeringar för Strindbergutgåvan och när Kulturrådet, efter kritik av upphandlingsprocessen från Riksrevisionsverket, drog tillbaka beslutet att låta Cavefors få hand om utgåvan, blev detta ett hårt slag. Han anklagades för ekonomiska oegentligheter, samtidigt som han planerade för en flytt till Schweiz, där han startat ett nytt bokförlag. Han kom att från 1980 och 20 år framöver att vara bosatt i Merano i Italien.

Den mediala uppmärksamheten kring Caveforsaffären övergick snart till att handla om att förläggaren var utsatt för en häxjakt eller komplott från statsmakterna på grund av sin utgivning av RAF-texter. Många journalister och kulturpersoner ställde sig på hans sida, vilket tydligt visar vilket mäktigt och starkt nätverk han hade. Ett antal sympatisörer bildade en stiftelse för att försöka rädda förlaget (normalt en alldeles upp-och-ner-vänd logik i förlagsvärlden). Samarbetet mellan stiftelsen och Cavefors, då bosatt i Merano, skar dock sig och projektet havererade. Cavefors själv fortsatte att ge ut böcker från sitt förlag i Zürich, men nu med utgivning av religiösa texter. Det var Cavefors katolska (han hade gått i jesuitisk privatskola) bakgrund som nu fick sitt utlopp.

Det är inte utan att jag som läsare får intrycket av Cavefors som en opportunist, med fenomenal känsla för att känna vartåt vinden skulle blåsa, eller en katalysator för rådande tidsanda, om man så vill. De mer teoretiska än praktiska banden till 60- och 70-talets vänstervåg gör att jag tänker mig förlaget som pålitlig leverantör av lektyr för gåslevervänstern, som nöjde sig med de radikala, och rentav revolutionära, idealen huvudsakligen i teorin. Det hade varit intressant med resonemang om och vittnesmål från dåtidens läsare av exempelvis böcker i de båda pocketserierna, men jag inser samtidigt att det vore att gapa över för mycket i en redan omfångsrik och innehållsrik avhandling. Som litteratursociolog kommer jag också på mig själv med att önska en större närkamp med ett urval av texter publicerade på förlaget, inte minst några av de mer kontroversiella politiska budskapen som förlaget torgförde. 

Svenssons bygger sin forskning på material i Cavefors förlagsarkiv, som innehåller pressklipp, korrespondens (dock huvudsakligen från de sista åren), utgivningslistor, skisser till bokomslag och alla böcker som utgavs, men inga ekonomiska dokument (försäljningsstatistik, bokföring etcetera) eller styrelseprotokoll. Svensson har också gjort flera intervjuer med Cavefors och andra personer kring förlaget. Det blir ofrånkomligt att somligt är höljt i dunkel och att risken för att medverka i mytbildningen kring Cavefors förlag ytterligare byggs på av brist på material som kunde ge en annan bild än den som förläggaren själv omsorgsfullt arbetat fram. Svensson är medveten om denna problematik och försöker att kontinuerligt förhålla sig till den. 

Det faktum att forskningsobjektet är i livet präglar förstås delar av denna mycket läsvärda och välskrivna avhandling. Det tycks saknas en och annan bit i Cavefors-pusslet, som eventuellt hade kunnat kompletteras om avhandlingen skrivits längre fram i tiden. Språnget från RAF, nordkoreansk propaganda och nazistmemoarer till jesuitiska skrifter tycks exempelvis i nuläget svårbegripligt, men kommer nog förr eller senare att få sin förklaring.

Publ. i Respons 3/2018
TEMA | 1968 myter och verklighet

Petra Söderlund

Petra Söderlund är docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  4. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg