Föregående

nummer

Lördag 21 oktober 2017

6/2013

Tema: Det är inte driftiga entreprenörer som driver den tekniska utvecklingen framåt. Genombrotten görs i statens regi.
Politik & samhälle
Olof Ruin
Maktens former
Tretton essäer om politik
Hjalmarson & Högberg | 203 s | Isbn 9789172241640
Recensent: Jörgen Hermansson
Förnuftiga kompromisser och bejakelse av mångfald

Essäerna spretar åt olika håll men ger ändå en god bild av statsvetaren Olof Ruins syn på politik och samhälle. Grunden är kompromisser grundade i förnuftigt
resonerande och en känsla för mångfaldens betydelse.

När jag själv i början av 1980-talet påbörjade forskarutbildningen i statskunskap dominerades ämnet av ett fåtal, som man då tyckte, äldre herrar. En av dessa var Olof Ruin, innehavaren av Lars Hiertas professur i Stockholm. En hel del tid ägnades åt att försöka förstå vari deras storhet bestod, vad det var hos dessa fem herrar som gjorde att de hade blivit professorer.

När jag nu ges chansen att läsa en nyutkommen essäsamling av Ruin förväntar jag mig inga överraskningar. Jag tror mig veta hur han tänker, vad slags statsvetare han är. Och Maktens former är mycket ­ruinsk, ungefär så som jag föreställt mig. Den visar upp en författare som kännetecknas av en imponerande överblick och av en betydande förmåga att mejsla ut nyanserade resonemang. Och precis som förr skulle man ibland önska att Ruin inte var fullt så inlindad och att hans egna synpunkter utvecklades med större kraft. I vissa av essäerna förstärks detta av att det handlar om recensioner av andras böcker.

Boken består av tretton texter som har grupperats tematiskt i fyra avdelningar. Den första delen med rubriken ”Maktdelning och maktkoncentration” rymmer först en uppsats om hur Platons syn på det ideala styret förändrades från tanken att makten borde koncentreras till de kunniga till idén att det bästa nog ändå var att låta makten vara underställd ett lagverk (ett slags maktdelning). Uppsatsen har karaktären av en nostalgisk tillbakablick på hur Ruin började sin akademiska bana som politisk filosof.

Behållningen av denna del är de parallellställda uppsatserna om hur regeringssättet utvecklades i Sverige och Finland efter rikets delning 1809 fram till demokratins genombrott. Ruin står här på solid grund; detta var en gång den svenska statsvetenskapens paradgren. Uppgiften var att klargöra hur modellen med en kungamakt balanserad av en riksdag som på förslag från kungen stiftar lagar och beskattar undersåtarna, kunde övergå till ett parlamentariskt styre där kungen saknar makt och där regeringsmakten i stället grundar sig på riksdagens förtroende. Uppgiften sågs som än mer angelägen eftersom det parlamentariska genombrottet 1917 ägde rum utan att det svenska grundlagsdokumentet ändrades. I den svenska Regeringsformen stadgades ända fram till 1974 att kungen styr riket. Den svenska statskunskapens ambition att klarlägga det levande styrelseskicket, den reellt verksamma konstitutionen, innebar ett slags frigörelse från juriken, statsrättens upptagenhet av vad som föreskrevs i författningen. Forskningsprogrammet saknade inte konflikter och inre spänningar. I Lund härskade Fredrik Lagerroths idé att övergången till parlamentarism och demokrati hade sin grund i svensk historia såsom sockenstämmor och ett politiskt representerad bondestånd. Brusewitz i Uppsala lade större vikt vid utländska influenser.

Som Uppsalastatsvetare störs jag emellertid inte alls av lundensaren Ruins framställning, dels därför att Lagerroths hypotes visat sig ha haft visst fog för sig, dels därför att den mer intressanta frågan handlar om det svenska styrelseskickets inre utveckling. Det pågick en gradvis institutionell utveckling som rymmer två olika linjer: å ena sida en förstärkning av statsrådens roll, å andra sidan en förstärkning av riksdagens ställning. I båda fallen innebar det att kungamakten urgröptes. De enskilda statsråden var inledningsvis kungens personliga rådgivare, men med departementsreformen 1840 och inrättandet av en särskild post som statsminister 1875 utvecklades statsråden till ett kollegialt beslutsorgan under ledning av en ordförande. Regeringsmakten kännetecknades i slutet av 1800-talet av ett slags dubbelkommando.

Motsvarande utveckling ägde också rum när det gäller riksdagen. I och med representationsreformen 1866, då ståndsriksdagen ersattes av en tvåkammarriksdag, blev riksdagen ett kontinuerligt arbetande parlament. Efter den så kallade tullstriden 1889 växte det dessutom fram allt tydligare partigrupperingar inom riksdagen. I slutet av 1800-talet var det uppenbart att regeringen var tvungen att ”lirka” med riksdagen för att försäkra sig om att dess förslag skulle vinna acceptans. Det första världskrigets utveckling – kejsarmakternas kollaps och revolutionära stämningar inte bara i Ryssland – blev den yttre impuls som slutgiltigt fick kungamakten att falla.

Det övergripande mönstret i den finska utvecklingen stavas kontinuitet. Tsaren behöll det gustavianska systemet från 1700-talet. Skillnaden var att landet nu skulle styras av den ryske kejsaren och inte av den svenska kungen. Det ryska inflytandet kunde ibland vara högst påtagligt, men i realiteten befann sig storfursten under långa perioder långt borta från den finska politiken. Finland styrdes då i praktiken av en grupp finska ämbetsmän i det som benämndes regeringskonseljen. Denna maktdelningsmodell fick gradvis en mer tydlig institutionell reglering i vilken även lantdagens (riksdagens) ställning stärktes.

När Finland fick sin självständighet antog dess nyvalda parlament en ny regeringsform som bevarade det inslag av maktdelning som vuxit fram under tiden som storfurstendöme. Vänstern förordade likt partivännerna i Sverige ett renodlat parlamentariskt styre, medan högern helst ville ha ett kungadöme av det slag som funnits i Sverige under 1800-talet. Kompromissen som nåddes 1919 blev en ny sorts styrelsemodell, semipresidentialism. Regeringen skulle likt den parlamentariska modellen grunda sig på riksdagens förtroende. Makten skulle emellertid delas med en demokratiskt vald president som framför allt kunde utöva makt inom utrikespolitiken. I mångt och mycket var det en demokratisk version av det regeringssätt som rådde under storfurstedömets era.

I den andra delen av Maktens former behandlas Sveriges monarker och statsministrar, de två ämbeten som under de senaste århundradena har utgjort den centrala kommandohöjden i svensk politik. Uppsatsen om statsministrarna är en recension av en box med korta biografier över de svenska statsministrarna sedan 1900 fram till våra dagar. Jag vet av egen erfarenhet att uppgiften inte var lätt. Mitt förtroende för Ruins omdöme förstärks av den topplista han avslutningsvis presenterar: de tre stora är enligt Ruin (och mig) Per-Albin Hansson, Tage Erlander och Nils Edén. Uppsatsen delar en brist som även ministerbiografierna är behäftad med. De allra första statsministrarna, från Louis De Geer och fram till sekelskiftet, finns inte med. Därmed går man miste om en skildring av hur makten gradvis försköts från kung till statsminister. I Ruins bok kompenseras det dock av uppsatsen om regeringssättets utveckling i Sverige i bokens första del. Den avslutande uppsatsen om Olof Palme är en översiktlig presentation av en rad olika böcker om Palme. Vi får lära oss att Palme var en sammansatt person, vilket inte alla bokförfattare förmått att göra reda för.

Essäsamlingens tredje del har rubriken ”Återkomster”. De fyra uppsatserna handlar dels om två olika hågkomster, slaget vid Svensksund 1790 och det svenska rikets ”sprängning” 1809, dels om betydelsen av språk och samhällsklass. Ruin var själv delaktig i de båda tvåhundraårsjubileerna och han delar med sig av de stämningar som rådde 1990 respektive 2009. Minnet av den svenska segern i sjöslaget vid Svensksund ger anlednig till reflektioner över det gemensamma ansvaret för Östersjön, men uppsatsen ger oss framför allt en inblick i hur de nya baltiska staterna försökte hantera sin relation till Ryssland i modern tid. Texten om minnesåret 2009 ger på motsvarande sätt en inblick i hur det officiella Sverige och Finland valde att komma ihåg sitt gemensamma förflutna. För Ruin själv ger det anledning att framhäva betydelsen av fortsatt stark samhörighet mellan de två länderna. Uppsatsen om språk knyter an till detta. Det svenska språkets ställning i Finland och finländskans i Sverige har med tiden blivit mer likartat. Det finns skillnader och tvåspråkigheten rymmer en rad olika problem. Men Ruin väljer att lyfta fram mångkulturalismens positiva sidor och de båda ländernas tvåspråkighet som en grund för samhörighet.

Ruins analys av begreppet samhällsklass har karaktären av en översikt över hur överklass, medelklass och underklass behandlas i samtida svensk litteratur. Texten ger oss en antydan om hur Ruin föreställer sig det goda samhället: det är ett klassamhälle där de olika klasserna lever i harmoni. Överklassen bör vara upplyst, absolut inte uppträda som nyrika uppkomlingar, men också gärna tona ner sin aristokratiska sida. Medelklassen bör hyllas för sin präktighet. Och inget är viktigare än att lyssna till underklassen. Uppsatsen avslutas med en from förhoppning om att den tydliga trenden mot ökade klyftor inte kommer att slita sönder det svenska samhället, att Sverige inte går mot en utveckling liknande den i USA, där den präktiga medelklassen även ger uttryck för misstro mot kulturelit och intellektualism och där underklassen fragmenteras och förlorar sin röst.

I bokens fjärde del, ”Förändringar”, reflekterar Ruin över den sentida omgestalningen av det svenska partilandskapet, utredningsväsendet och universiteten. I uppsatsen om partisamarbete och partikonstellationer återknyter han till sin forskning från 1960-talet presenterad i boken Mellan samlingsregering och tvåpartisystem. Den svenska regeringsfrågan 1945-1960 (1968). Det framgår tydligt att Ruin inte är någon anhängare av dagens blockpolitik. I stället förmedlas en bild av hur partipolitik bör bedrivas på ett förnuftigt och sansat sätt. Partierna möter väljarna med sina respektive program. När väljarnas dom har fallit är det de politiska ledarnas uppgift att resonera sig fram till rimliga kompromisser och en funktionsduglig regering. Man kan ana att Ruin härvidlag anser att svensk politik har en del att lära av finsk.

I uppsatserna om utredningsväsendet och universiteten blandar Ruin egna erfarenheter med mer generella iakttagelser. Han berättar om att han som ung doktorand hade yrkat på att den svenska statskunskapen skulle skriva mer artiklar på engelska och ägna mer omsorg om olika teoretiska perspektiv. Ruin drömmer sig inte tillbaka, men anser att utvecklingen har gått alltför långt. Han önskar att svenska statsvetare precis som förr – Ruin exemplifierar med sina företrädare på Lars Hiertas professur, Herbert Tingsten, Elis Håstad och Gunnar Heckscher -- kunde åstadkomma välskrivna monografier om politiskt relevanta problem. Uppsatsen om utredningsväsendet är mer uppenbart nostalgisk. Ruin saknar den gamla typen av betänkanden som föregåtts av ett gediget kunskapsinhämtande och långvariga diskussioner och kompromisser inom kommittén.

Ruins tretton essäer om politik spretar åt olika håll. Det fordras att man tänjer på begreppen för att ge dem den samlande titeln Maktens former. Tagna tillsammans ger de emellertid läsaren en god bild av Ruins egen syn på politik och samhälle. Grundkomponenterna är kompromisser grundade i ett förnuftigt resonerande och en känsla för mångfaldens betydelse. Kanske är det en yrkesskada, men jag får bekänna att jag läser mer förstrött när det handlar om Ruin som person. Jag har störst behållning av de texter där Ruin delar med sig av sina kunskaper som statsvetare. Det ruinska idiomet kommer allra bäst till sin rätt i de två parallella uppsatserna om regeringssättets utveckling i Sverige respektive Finland. Den samtida samhällsvetenskapen är upptagen av siffror och det historiska perspektivet får som mest plats i form av tidsserier. Hos Ruin får man så mycket mer: nyanserade resonemang om utveckling och förändring baserade på överblick och inblick i både källor och litteratur.

Jörgen Hermansson är professor i statskunskap vid Uppsala universitet.

– Publ. i Respons 6/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet