Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

1/2014

Tema: Synen på Sveriges agerande under andra världskriget har blivit alltmer negativ. Men Sveriges självständighet underskattas.
Historia
Carl Henrik Carlsson (red.) & Lars M Andersson
Från sidensjalar till flyktingmottagning
Judarna i Sverige – en minoritets historia
Opuscula Historica Upsaliensia 50 | 260 s | Isbn 9789197963251
Recensent: Sofie Lene Bak
Forskningen om judarna i Sverige visar sin bredd

Antologin speglar ett forskningsfält i snabb utveckling i Sverige. Att intresset är så stort hänger bland annat samman med att judarna är ett ”idealiskt” objekt för studier av minoriteter och invandring generellt.

I bredaste mening handlar antologin Från sidensjalar till flyktingmottagning om det som man i den anglosaxiska världen kallar Jewish Studies, det vill säga både studier av judisk tro och traditioner och judiskt liv och levnadsvillkor. Däremot är studier av antisemitism och diskriminering inte en så självklar del av Judiska Studier som man skulle kunna tro. I princip kan man skriva om judehat och antisemitism helt utan hänvisning till verkliga, historiska judar, på samma sätt som många böcker om den nazistiska ­judeförföljelsen i realiteten ofta har svårt att hålla fokus på offren, vilkas lidanden som mest blir en illustration till gärningsmännens handlingar. Av samma skäl står många forskare – och i praktiken många judiska museer – inför ett dilemma i förhållande till Holocaust. Det är ett ämne som i dag är föremål för ett intensivt politiskt och folkligt intresse, men som också riskerar att bortse från de människor och den kultur som blev offer för nazisternas groteska förbrytelser.

Å andra sidan kan man knappast förmedla judisk historia utan att beröra de ramar och förutsättningar som motvilja, misstänksamhet och förföljelse från majoritetssamhället skapat för judiskt liv. Utmaningen är att söka fånga både relationerna mellan minoriteten och majoriteten och konsekvenserna av dessa relationer i det verkliga livet. Bokens författare gör båda sakerna och bjuder både på studier av majoritetens diskriminering och motvilja men även på ny kunskap om svensk judisk historia och dess personligheter.

Boken utgår från ett forskarnätverk ”Judarna i Sverige – en minoritets historia”, som består av över 60 medlemmar från ett tiotal universitet och högskolor i och utanför Sverige. Rent konkret är den resultatet av ett symposium vid Uppsala universitet i november 2008, som blev det första av flera symposier med utgångspunkt i nätverket. Etablerandet av Forum för judiska studier vid Uppsala universitet 2013 är den senaste viktiga milstolpen. Svenska judiska studier är med andra ord ett betydande och växande forskningsfält, som åtnjuter stöd från svenska utbildningsinstitutioner och drar till sig forskare från flera olika fackdiscipliner.

Varför detta intensiva intresse för svensk-judisk historia? Redaktörerna gör en poäng av att den svensk-judiska befolkningsgruppen är ett ”idealiskt objekt” för studier av minoriteter, migration, flykting- och invandringspolitik, integration, fördomar och diskriminering, eftersom den judiska gruppen har levt så länge i Sverige och ständigt sökt strategier för integration och anpassning men samtidigt sökt hålla fast vid en judisk samhörighet. Dessutom har invandringen skett under skilda perioder och av skilda orsaker och från skilda platser, samtidigt som interaktionen mellan olika judiska grupper har varit omfattande. Svensk-judisk historia ger med andra ord historiska erfarenheter till aktuella diskussioner om flyktingar, invandring och integration.

När det gäller forskning på detta område är Danmark långt efter Sverige. Danmark har visserligen genomfört en omfattande självuppgörelse med den restriktiva danska flyktingpolitiken under 30-talet, med en livlig debatt och en officiell forskningsbaserad redogörelse från Dansk Center for Internationale Studier i fem band som resultat. Dansk Jödisk Museum har utforskat de danska judarnas exil i Sverige och hemkomst till Danmark 1945, en forskning som utgör bakgrunden till den aktuella specialutställningen ”Hjem” (pågår till 30 november 2014). En viktig del av museets projekt är en kritisk granskning av den kollektiva och individuella bortträngningen av att flykten 1943, vilken självklart hade ekonomiska, sociala och känslomässiga kostnader, och erfarenheterna av kriget och exilen har satt djupa spår in i nutiden. ( Se Sofie Lene Bak, Ikke noget at tale om – De danska jöders krigsoplevelser 1943–1945, 2011.) Intresset for studier av antisemitism och de juridiska och politiska aspekterna av dansk invandringspolitik kan dessutom avläsas i antalet kandidatuppsatser vid danska universitet. Trots detta har judiska studier i Danmark inte den tematiska eller kronologiska bredd som kan konstateras i Sverige och inte heller en motsvarande institutionell förankring.

I dag har Sverige den största judiska befolkningen i Skandinavien. Den judiska församlingen i Göteborg har fler medlemmar än den i Köpenhamn. Så har inte alltid varit fallet. De första judarna bosatte sig i det danska riket redan i början av 1600-talet och fick första gången uppehållstillstånd inom det nuvarande Danmarks gränser på 1670-talet – hundra år tidigare än i Sverige. Danmark mottog på 1930-talet både i absoluta tal och procentuellt i förhållande till befolkningens storlek det största antal flyktingar från Hitler-Tyskland – trots den arbetslöshet som rådde vid denna tid – medan Sverige mottog färre flyktingar trots en i relativa tal lägre arbetslöshet. Vid tröskeln till andra världskriget uppehöll sig cirka 10 000 judar i Sverige medan den dansk-judiska minoriteten bestod av omkring 7 000 personer. Betraktar man dessa tal i förhållande till Danmarks och Sveriges befolkning, som uppgick till 3,8 respektive 6,3 miljoner, står det klart att judarna utgjorde en långt mindre andel i Sverige än i Danmark.

Sverige ligger också efter Danmark på en rad andra punkter. Medan de svenska judarna fick lika medborgerliga rättigheter först år 1870, uppnådde de danska judarna likaberättigande redan 1814, och den sista resten av särbehandling försvann med grundlagens religionsfrihetsparagraf 1849. Därmed föll också religionstvånget bort och danska judar kunde därefter lämna den judiska tron utan att konvertera till kristendomen. Den berömde danske kritikern Georg Brandes utnyttjade exempelvis denna rätt år 1910, då han lämnade det mosaiska trossamfundet och därmed formellt bekräftade sin ateism. Denna rätt uppnådde svenska judar först ett århundrade senare år 1951.

Skillnaderna mellan Danmark och Sverige ger en fingervisning om varför villkoren för det svensk-judiska samfundet åtnjuter så stort intresse i Sverige i jämförelse med Danmark. Den svensk-judiska befolkningen var liten, närmast försvinnande liten i förhållande till befolkningen som helhet. Trots detta fanns det en misstro gentemot judar som försenade likaberättigandet och begränsade invandringen, inte minst på 1930-talet, då Sverige förfinade och anpassade både avvisnings- och kontrollmekanismerna – en diskriminering som skedde mot bakgrund av explicita rasföreställningar. Hur skall man förklara denna anpassning? Vilka aspekter i det svenska samhället befrämjade denna utveckling? För ett samhälle som i dag bekänner sig till en annan politisk och humanitär dagordning är dessa frågor viktiga att få besvarade.

Det är naturligtvis inte ambitionen i Från sidensjalar till flyktingmottagning att leverera svar på alla frågor. Men boken presenterar ett forskningsfält i rasande snabb utveckling, med en tematisk och kronologisk bredd som imponerar. Läsaren förs från 1850-talets textilindustri i Göteborg över mottagandet av polska judar 1968–1972 till motsättningen mellan individuella judiska och kollektiva svenska minnesbilder av Holocaust kring millenieskiftet. Tyngdpunkten ligger på flyktingpolitiken och dess praxis fram till och under andra världskriget, ett ämne som också i Sverige har tilldragit sig stor offentlig uppmärksamhet, senast med Elisabeth Åsbrinks Och i Wienerwald står träden kvar.

Denna tematiska och kronologiska bredd ger emellertid anledning till en generell invändning mot boken. Det skall i rättvisans namn sägas att vetenskapliga antologier inte är någon lätt genre. De uppmärksammas vanligtvis varken av de kommersiella förlagen eller pressen och kräver sorgfälligt urval och redigering. Boken skulle ha vunnit på strängare redaktionell sovring. Fler bidrag från de efterföljande symposierna skulle ha gett möjlighet att tematiskt samla artiklar, som behandlar samma period eller ämne utifrån olika infallsvinklar. Det uppnås i den föreliggande antologin bara för flyktingpolitiken som i tre artiklar belyses både på såväl politisk-adminstrativ och personlig nivå som från flyktinghjälparnas och flyktingarnas egna perspektiv. Vidare ger bidragens ursprungliga egenskap av muntliga presentationer på ett symposium ibland en ofullständig och ofärdig karaktär. En rad av artiklarna ingår i större, aktuella forskningsprojekt och kan därför betraktas som work in progress. Varje redaktör vet att mer tid och utrymme inte alltid är lösningen. Men möjligheterna att utveckla teorier och argumentation bör inte hämmas av hänsyn till sidantal eller deadlines.

Antologins användbarhet för forskare och studerande inte bara i Sverige ligger i första hand hos de teoretiska och metodiska reflexionerna. Anette Reinsch-Campells presentation av en modell för analys av hur judar skildras i svensk press och dramatik tilldrar sig särskild uppmärksamhet. Artikeln är således i realiteten en introduktion till hur man kan ringa in stereotyper om judar i litteraturen och belyser att abstrakta konklusioner om diskurser springer ur en konkret, empirisk ansats. Här hade man dock som läsare gärna sett att modellen ytterligare utvecklats med konkreta exempel, vilket också skulle gjort artikeln mera allmänt tillgänglig.

Inspirerande på samma sätt är Rita Bredefeldts uppsats om de judiska minoriteterna i Sverige och Finland, som visar vikten av att ha blick för de nationella särdragen liksom styrkan i komparationer mellan olika länder. Finland motsatte sig således under 1800-talet ändringar i den (gamla svenska) anti-judiska lagstiftningen därför att en liberalisering uppfattades som ett ryskt försök att inskränka Finlands självständighet. Det belyser också hur antisemitismen lätt kunde kombineras med andra fiendebilder. Däremot är det stora likheter mellan de två länderna i omfånget och hastigheten i den sociala mobiliteten inom den judiska minoriteten. Detta trots olika livsvillkor, men där ekonomisk framgång var en strategi för att överbevisa omgivningen om den judiska minoritetens existensberättigande och uppnå samhällelig acceptans.

Från sidensjalar till flyktingmottagning skall läsas som smakprov på styrkan och bredden i de svensk-judiska studierna. Alla artiklarna är försedda med engelsk summary och ger även en utländsk publik inblick i artiklarnas huvudpoänger. Antologins bidrag präglas av ett beundransvärt engagemang och humanistiskt synsätt, som ger läsaren välavvägda och nyanserade förutsättningar för att förstå Sveriges ambivalenta förhållande till invandrare. Boken bär också vittne om värdet av professionalisering och historisering av ett smärtfyllt förflutet. Alltför ofta präglas den offentliga debatten (både i Danmark och Sverige) av iver att väcka indignation och historielös moralisering. Det är nu en gång så att vi lär oss mest av en realistisk, nyanserad och balanserad framställning av det förflutna. Där ligger förutsättningen för att aktivt omvandla historiens smärtsamma erfarenheter till handling.

Sofie Lene Bak är adjunkt i historia vid Köpenhamns universitet. Författare till en rad böcker om dansk-judisk historia, senast Da krigen var forbi – De danske jöders hjemkomstefter besaettelsen (2012).

Övers. från danska av Alf W. Johansson

– Publ. i Respons 1/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet