Historia

Första världskriget som totalitarismens urmoder

Urkatastrofen
Klas-Göran Karlsson

Atlantis
297 sidor
ISBN 9789173537100

| Respons 4/2015 | 10 min läsning

Författarens sätt att härleda 1900-talets och dagens katastrofer till första världskriget är kunnigt och historievetenskapligt välgrundat. Men han accepterar alltför beredvilligt den etablerade berättelsen om kriget, som i hög grad var den europeiska över- och medelklassens syn på historien.

Den 28 juni förra sommaren deltog jag i en panel i Kulturradion Special, ”Skotten i Sarajevo 100 år senare”. När programledaren frågade oss vad vi ansåg om första världskriget som ”alla katastrofers urmoder” eller ”urkatastrofen”, påpekade jag att även första världskriget hade ett ursprung, exempelvis Napoleonkrigen, vilka inte heller hände av en slump. I stället föreslog jag Marx och Engels idéer om historiens urkatastrof: neolitikum, alltså bondestenåldern, som gjorde slut på vad de menade var det klasslösa samhället, urkommunismen, och därmed lade grunden till människans alla framtida konflikter. Programledaren lämnade mitt förslag utan vidare kommentar. Själva programidén, förstod jag snart, var att vi tillsammans i studion lite småputtrigt skulle vara eniga på denna högtidliga minnesdag om att kriget var en urkatastrof och att vi skulle dra pacifistiska lärdomar av det och det går ju inte om man krånglar till det på det sättet.

Ett halvår senare publicerades professor Klas-Göran Karlssons bok Urkatastrofen – Första världskrigets plats i den moderna historien. Liksom programledaren i radio är inte Karlsson intresserad av att ifrågasätta föreställningen om första världskriget som en urkatastrof, tvärtom. Han har tidigare skrivit mycket om Östeuropas 1900-talshistoria, om folkmorden i Europa och inte minst om det armeniska folkmordet i Osmanska riket. Det gör han nu också. Urkatastrofen ger en initierad beskrivning av det som hände med de central-, syd- och östeuropeiska samhällena och i Mellanöstern under, efter och på grund av kriget. På närmare 300 välskrivna sidor indelade i 33 korta tematiska kapitel gör författaren en utförlig genomgång av den turbulenta och i många fall mycket brutala politiska och ideologiska utvecklingen under mellankrigstiden i de områden som splittrades upp i slutskedet av det första världskriget och i samband med Wilsons 14 punkter och fredsavtalen, alltså de tidigare kejsardömena Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern samt det Osmanska riket.

Karlsson menar i förordet att han skriver essä, men detta hans sätt att förklara 1900-talets (och vår samtids) katastrofer genom att härleda dem till en urkatastrof är historievetenskapligt välgrundat: varje kapitel är att betrakta som en sammanfattad tematisk forskningsöversikt eller en presentation av dagens i huvudsak anglosaxiska forskningsläge som ger stöd åt tesen, även om avvikande resonemang också får utrymme. Det är politisk historia det handlar om, liksom idéhistoria, närmare bestämt om idéernas kraft i samhället, det vill i detta sammanhang säga nationalism och kommunism i olika former.

Men framför allt handlar det kanske om i kriget nybildade sociala praktikers kraft och kontinuitet genom århundradet, i första hand hur embryot till den totalitära staten bildades under första världskriget. Terror mot den egna civilbefolkningen och folkmord var så att säga en naturlig fortsättning på denna ödesdigra väg man slagit in på: ”Med sin blandning av militärt och civilt tänkande kom kriget på ett genomgripande sätt att förändra människors syn på rätt och fel, på gott och ont, kanske främst genom att göra det enkelt att hylla principen att ändamålet, att vinna kriget, helgar alla medel.”

Att utvecklingen i Tyskland och Sovjetunionen och dess specifika likheter och olikheter behandlas utförligt i denna bok är inte att förvåna. Men även folkmordet i Osmanska riket, liksom vägen dit och konsekvenserna, är en central del av framställningen. Och det behövs. Följderna av Osmanska rikets sönderfall och dess uppdelning i Syrien, Libanon, Irak, Trans-Jordanien och Palestina, som Karlsson lyfter fram, är i dag minst lika aktuella som någonsin tidigare. De intressantaste, mest övertygande och kanske mest flyhänt skrivna delarna av boken är just de som jag misstänker står nära hans huvudsakliga forskningsintressen: folkmord och Östeuropa. Tyskland dominerar vanligtvis skildringar av mellankrigstiden, men i Urkatastrofen leds man säkert även genom de politiskt snåriga skeendena på Balkan och i länder som Polen, Tjeckoslovakien och Ungern, med olika delar krig, inbördeskrig, nationalism och demokrati.

Han nämner inte uttryckligen Facebook, men skriver att ’massmedier med stor räckvidd’, som ökar kontakterna över gränserna, ’kan också underblåsa fiendskaper och farliga myter i processer som är svåra att kontrollera’.

Inte alla historiker vågar sig på sådant, men Karlsson avslutar sin bok med det spännande och dagsaktuella kapitlet ”Lärdomarna”. Han konstaterar här att ”den sekellånga konfliktutvecklingen lär oss att se segheten och styrkan i motsättningarna”. Historiens kontinuitet dominerar över dess förändring, varnar han. På frågan om vad vi kan lära oss av historien, blir svaret att tiden vid första världskriget – precis som vår tid – präglades av globalisering, där människor kom närmare varandra, ”vilket uppenbart i enlighet med den liberala grundföreställningen kan öka samförstånd och fred”. Men med detta ökar även riskerna för konkurrens och konflikt mellan stater, ideologier och kulturer, påpekar han. Han nämner inte uttryckligen Facebook, men skriver att ”massmedier med stor räckvidd”, som ökar kontakterna över gränserna, ”kan också underblåsa fiendskaper och farliga myter i processer som är svåra att kontrollera”. I Karlssons perspektiv har dagens ”internationella krishärdar” precis som Nazityskland och Sovjetunionen sina rötter i urkatastrofen: de är ”arvet efter det ryska tsardömet i Östeuropa och hela Kaukasusområdet och efter det osmanska väldet på Balkan och i Mellanöstern”.

Jag ifrågasätter inte Karlssons redogörelser för mellankrigstidens krigskorporativistiska och statssocialistiska samhällsutveckling. Däremot måste jag nämna några av de synpunkter jag har på hur historien om första världskriget återberättas och används i Urkatastrofen.

Mellankrigstidens européer, alltså de som grävde upp de stupade för att begrava om dem i nya gigantiska gravmonument i olika skepnader, ansåg att deras krig var det största, och inte nog med det, de ansåg även att det var den värsta av alla katastrofer. I deras perspektiv var det naturligtvis så, men nu 100 år senare behöver vi inte nödvändigtvis fortsätta att se saken med deras ögon. Om vi är oförsiktiga är det stor risk att vi låter den europeiska över- och medelklassens dominerande skildring av sitt eget trauma överskugga exempelvis de europeiska erövringskrigen i Afrika och Asien fram till 1914, vilkas katastrofala globala konsekvenser fram till i dag är fullkomligt oöverblickbara – för inte kan man väl på riktigt tala om tiden före 1914 som ”fred”? Det förra sekelskiftets västerlänningar ansåg kanske inte att deras krig utan mellanstatliga krigsförklaringar mot indianer, afrikaner och vietnameser var krig. Men vi har i dag möjlighet att välja gårdagens eller nutidens perspektiv.

Som pojke uppehöll jag mig mycket vid andra världskriget. Våldet gestaltat i slagfältskartor, tabeller över döda och gryniga svartvita bilder sitter sedan dess i ryggmärgen: de japanska övergreppen i Kina från och med 1930-talet, Italiens gaskrig i Etiopien, den tyska och sovjetiska invasionen av Polen och Finland hösten 1939, de två atombomberna över Japan. Därför undrar jag – apropå att sätta historiska gränser vid underskrivna fredsavtal och krigsförklaringar – om man verkligen bör tala om de två världskrigen med bland annat närmare 20 miljoner döda kineser som ett 30-årigt europeiskt krig? Och bör man verkligen, som Karlsson, driva resonemanget att första och andra världskrigets allianser var i stort sett desamma, när tre av de länder som tillsammans med Nazityskland inledde det andra världskriget faktiskt stod på Frankrikes och Storbritanniens sida under det första världskriget, alltså Italien, Japan och Sovjetunionen/Ryssland?

Det finns skäl att återkomma till den dominerande berättelsen om det stora kriget. Av erfarenhet från framträdanden som jag haft sedan min bok Historien om västfronten kom ut vet jag att folk blir både besvikna och provocerade av att få höra att det stupade minst fem gånger fler soldater på det andra världskrigets östfront än på det första världskrigets västfront (Förintelsen och övriga civila oräknade). Man tror mig inte heller när jag förklarar att den omtalade så kallade julfreden 1914 i själva verket bara var en av krigets alla informella vapenvilor och att det under krigets drygt fyra år egentligen var mer av närmast permanent vapenvila än strid längs västfrontens 80 mil. Varför är ett så trivialt militärt faktum provocerande? Jag påstår ju inte att människor inte dog under kriget, inte ens att färre dog än vad som beräknats, bara att de inte dog överallt hela tiden – det var ett ganska normalt krig även på det sättet. Svaret är nog att första världskriget sedan 1920-talet har använts som ett skräckkabinett, alltså som i det tidigare nämnda radioprogrammet. Karlsson har ingen pacifistisk agenda, men precis som så många andra använder han just julfreden 1914 för att markera hur hemskt det var annars på västfronten. Men julfreden 1914 är framför allt en klassisk brittisk julsaga, etablerad som sådan i pressen redan i januari 1915, och därefter åtskilliga gånger okritiskt återberättad, senast i varuhuskedjan Sainsbury’s tv-reklam julen 2014 med slogan ”Christmas is for sharing”.

Tiden före augusti 1914 brukar med samma kontrasthöjande retorik beskrivas som en belle époque, ”en guldålder” som Karlsson skriver. Är det inte återigen medelklassens erfarenheter av mellankrigskrisen som återberättas här, alltså den bildade och välartikulerade medelklass som skrev den sorts krigets historia som vi än i dag är så omåttligt förtjusta i att läsa? När belle époque förs på tal faller i stället mina tankar på en massgrav med 21 franska soldater och officerare som stupat vid St.-Rémy-la-Calonne i Lorraine den 22 september 1914. Massgraven grävdes ut av arkeologer 1991. Man kunde konstatera att officerarna i graven var en decimeter längre än manskapet. Soldaternas ryggar och tänder var dåliga, trots att de bara var i 25–30-årsåldern när de stupade, medan officerarnas tandhälsa och ryggar var i gott skick. För vilka var det en belle époque? Jag tänker också på de hundratals svenskar som deltog och i flera fall stupade i kriget i den amerikanska armén. Minst 22 som registrerades för tjänst i amerikanska armén 1917–1918 var unga män som hade emigrerat från Vrigstad socken, där jag själv är uppvuxen. De torplämningar som finns kvar efter deras barndomshem i den småländska skogen är inga lämningar av en belle époque.

Karlsson använder första världskriget som startpunkten i en viss orsaks- och konsekvenskedja, och att ifrågasätta den gängse stora berättelsen om kriget ligger därmed kanske inte i hans intresse. Det skall på intet sätt skymma att det i Urkatastrofen framför allt ges en kunnig, begriplig och på en och samma gång både detaljerad och översiktlig redogörelse för hur kriget födde fram totalitära stater långt efter den 11 november 1918. Detta är synnerligen intressanta resonemang och de är övertygande. Och när man som Karlsson följer våldet i spåren tillbaka till första världskriget, skapas även en ökad förståelse av vad som hände med människorna och samhället under själva kriget.

Nils Fabiansson är redaktionssekreterare vid Historisk tidskrift och har bland annat skrivit boken Historien om västfronten – I spåren av första världskriget (Norstedts 2014).


Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Politik & samhälle
    Bildningsfrågor går på tvärs med den etablerade politiska skalan
    Varken bildning eller piano – Vantrivs borgerligheten i kulturen? Lars Anders Johansson (red.)
  2. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist
  3. Utbildning
    Universitetet rör sig i skilda riktningar men står samtidigt kvar
    Universitetets idé – Sexton nyckeltexter Thomas Karlsohn (red.)
  4. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg