Föregående

nummer

Söndag 20 augusti 2017

2/2014

Tema: Är vi på väg mot en kapitalism utan demokrati? Tvångsäktenskapet mellan kapitalism och demokrati är över.
Historia
Axel Odelberg
Med kungen som verktyg
Historien om försvarsstriden, borggårdskrisen och Sven Hedin
Norstedts | 239 s | Isbn 9789113055596
Recensent: Ulf Zander
Försvars­striden sedd ur Sven Hedins perspektiv

Axel Odelberg gör upptäcktsresanden Sven Hedin till centralfigur i sin skildring av försvarsstriden 1912-1914. Framställningen är livfull men författaren tar reflexmässigt Hedins parti och berättelsen blir mer mans­dominerad än nödvändigt.

Konstvetaren Karl Axel Arvidsson har i anslutning till de många debatterna om Carl Larssons monumentalmålning ”Midvinterblot” konstaterat att åren före första världskriget var början på slutet på ”den oskarianska yverborenhetens, det patriarkaliska systemets, nationalismens och de fasta värdenas epok”. Onekligen var det tidiga 1900-talet i Sverige, liksom på många andra håll, en omvälvande period då gammalt stod mot nytt. Ideologiska skillnader avtecknades skarpskuret i frågor om försvar, rösträtt, demokrati, parlamentarism och folkstyre. De som förespråkade försvarsnedskärningar och ökat parlamentariskt inflytande hamnade allt som oftast i häftiga debatter med dem som önskade en moderniserad armé och flotta i kombination med en politiskt inflytelserik monarki.

Striden var hård under åren 1912–14, då debatterna avlöste varandra. August Strindbergs generalangrepp på dem som ägnade sig åt en modern Faraodyrkan i form av Karl XII-vurm resulterade i en vittförgrenad och cirka två år lång diskussion i dåtidens dagstidningar och skämtpress. Den därpå följande drabbningen kretsade kring försvarsfrågan, vilken bland annat kom att utkämpas kring frågan om huruvida flottan skulle utökas med nya pansarbåtar. Bönderna mobiliserades för att i Stockholm tåga för ett förstärkt försvar och för att lyssna till Gustav V, som den 6 februari 1914 på Stockholms borggård talade om ”min armé” och ”min flotta”.

Därefter utvidgades debatten snabbt till en parlamentarisk kris. Kungen hade genom sina ordval gjort sig till talesman för att det inte fanns något givet samband mellan demokrati och parlamentarism. När han vägrade att ta tillbaka dessa uttalanden och ge några löften inför framtiden om att det inte skulle upprepas – det var att likna vid en ”munkorgsparagraf”, muttrade majestätet – fann den liberale statsministern Karl Staaff det omöjligt att sitta kvar på sin post. Efter flera skriftliga utbyten mellan kungen och Staaff och ett möte dem emellan avgick Staaff fyra dagar efter borggårdstalet.

Att just försvarsstriden, bondetåget och borggårdstalet är föremål för författaren och journalisten Axel Odelbergs Med kungen som verktyg är föga förvånande. Den gemensamma nämnaren mellan denna bok och hans två föregående, Äventyr på riktigt – Berättelsen om upptäckaren Sven Hedin (2008) och Vi som beundrade varandra så mycket – Sven Hedin och Adolf Hitler (2012), är den berömde upptäcktsresenären. Framför allt i de två senare är det hans informella politiska roll, som tidvis var högst betydande, som står i fokus. Sveriges en gång mest internationellt välkände gestalt, tillika landets sist adlade person, behöll sin centrala roll i offentligheten, bland annat tack vare sin roll i försvarsstriden. Hans stridsskrift Ett varningsord, med målande beskrivningar av Stockholm efter en rysk invasion då kosacker vattnar sina hästar i fontänen i Kungsträdgården, spreds i hundratusentals exemplar och bidrog till att hålla liv i försvarsstriden. Som Odelberg klargör i Vi som beundrade varandra så mycket var Hedins berömmelse ohotad ända fram tills att krigslyckan vände till tysk nackdel under andra världskriget. När sedan Hedin 1945 vägrade att entydigt ta avstånd från Hitler, samtidigt som den fulla vidden av nazisternas förbrytelser blev kända, försvann han ut i kylan.

Odelberg gör i Med kungen som verktyg inledningsvis klart för läsaren att hans syfte inte är att presentera nya resultat. Visser­ligen använder han sig också av en del opublicerat material, men syftet är ”att spegla en bred och korrekt bild” av försvarsstriden samtidigt som boken ska ”vara lättillgänglig och fängslande”. För att åstadkomma sistnämnda målsättning har han emellanåt friserat citat i vilka enstaka uttryck och ord har strukits eller omplacerats. Han levererar en rappt och skickligt berättad historia om en tid då just försvaret väckte stort intresse, resulterade i djupgående motsättningar och engagerade såväl politiker som kulturpersonligheter. Förvisso är det många förutom Hedin som passerar revy, men Odelberg lyckas överlag göra klart vem som stod för vilka initiativ, inte minst på grund av att upplägget är handfast kronologiskt. Även om tidigare forskare har bringat reda i hur det gick till när kungen blev ett verktyg för samhällsbevarande krafter med just Hedin som ledande språkrör, är Odelbergs skildring av bakgrunden till borggårdstalet spänstig och livfull.

Den breda ansatsen har emellertid också sitt pris. Ett dilemma är att läsaren kastas huvudstupa in i debatten. Att den huvudsakligen utkämpades i dagstidningar och i talarstolar framgår tydligt, men det görs inga försök att vikta olika källor mot varandra. Geografiskt perifera skribenter får lika stort eller ibland större utrymme än tunga aktörer, underförstått för att det fanns fyndiga formuleringar i tidningar med begränsad spridning. Dessutom refereras ibland flera sidor ur dåtidens pressdebatt utan att det framgår vad i artiklarna som är av specifikt intresse för försvarsstriden.

Odelberg, som bokstavligen levt med Hedin i flera år, har en tendens att närmast reflexmässigt ta sin huvudpersons parti. När han refererar till hur Strindberg gick till förnyad attack mot Hedin får läsaren i och för sig klart för sig att det var en fortsättning på Strindbergsfejden. Däremot ges få ledtrådar till varför Strindberg med förkärlek debatterade med Hedin. Att de stod för diametralt olika ideologiska hållningar och historiesyner nämns inte. I stället hade, heter det utan något försök till förklaring, Hedin ”varit en nagel i Strindbergs öga”. Upptäcktsresenären var bara en av många som drabbades av ”Strindbergs existentiella missnöje”.

I och med att det redan från början står klart att det är Sven Hedin som spelar huvudrollen får perspektiv som inte går att förena med upptäcktsresenären inget eller ett högst begränsat utrymme. Överlag blir framställningen mer mansdominerad än vad som hade behövt vara fallet. En av få kvinnor som har en framträdande roll i Med kungen som verktyg är drottning Victoria. Hon var dock långtifrån ensam om att förespråka ett stärkt försvar. Vid den tiden organiserade kvinnor ur adeln och borgarklassen insamlingar till vapeninköp. En av dem var Annie Åkerhielm, som liksom Hedin senare skulle bli känd som Hitlerbeundrare. Hennes iver att arbeta för en utbyggd flotta var så stor att hon blev känd under namnet ”Pansarbåts-Annie”, men hon och hennes kvinnliga sympatisörer letar man förgäves efter. Inte heller de motaktioner till bondetåget som organiserades får något större utrymme. Att arbetare bara några dagar efter bondetåget marscherade genom huvudstaden i protest mot vad som försiggått den 6 februari nämns endast i förbigående.

Den vid tiden flitiga användningen av historiska exempel och symboler får heller inget utrymme att tala om. Odelberg påvisar att försvarsstriden var högst relevant i samtiden, men han undviker nogsamt att påpeka att den utkämpades med historien som vapen. Karl XII och andra av stormaktstidens förgrundsgestalter var inte bara uppe till diskussion i Strindbergsfejden, utan de mobiliserades även fortsättningsvis, såväl under försvarsstriden som under de följande årens världskrig. Detsamma gällde den stora betydelse som tillskrevs den svenska traditionen med självägande odalbönder. Om inte förr hade de under det nationalistiska 1800-talet gång efter annan beskrivits som den svenska nationens ryggrad och som grunden till ett starkt svenskt försvar. Således var det i högsta grad gångbart att referera till att budkavlen går och den ”uråldriga” rätten för bönder att gå till kungs i krigs- och kristider. Mot en sådan bakgrund får bondetåget en djupare och mer grundläggande innebörd än den som Odelberg tillskriver det.

Mot slutet av sin bok sätter Odelberg in Hedin i ett större sammanhang. Upptäcktsresenären hade åtnjutit goda relationer med flera ledande ryssar, inklusive tsar Nikolaj II, innan han skrev Ett varningsord. Att Hedin riskerade kontakterna österut berodde på att han, liksom många andra i dåtidens Sverige, var starkt tyskorienterad. Tyskland var det enda land som kunde hejda en rysk expansion västerut, menade han. Det var ett argument som återkom hos de så kallade aktivisterna under första världskriget med innebörden att Sverige borde sluta upp på Tysklands sida i den pågående konflikten.

Odelbergs analys av Hedins hållning är högst rimlig, men den hade fått större förklaringsvärde om han anknutit till tidigare forskning på området. Till exempel belyste Folke Lindberg redan för ett halvsekel sedan i Kunglig utrikespolitik – Studier i svensk utrikespolitik under Oscar II och fram till borggårdskrisen (1950, andra utökade utgåvan 1966) försvarsfrågan kring 1900 och borggårdskrisens betydelse i svensk politik. Försvarsfrågan böljade i det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet fram och tillbaka beroende på hur trycket utifrån upplevdes. Till exempel var de norsk-svenska relationerna som lugnast när hotet från Ryssland uppfattades som påtagligt i de båda skandinaviska länderna. Lindberg fastslog också att försvarsfrågan inte bara var en intern svensk angelägenhet. Åren före första världskriget fördes nämligen diskussioner om utökat svensk-tyskt samarbete. Någon allians var det inte tal om, men ett alternativ på förslag var att samordna operationer i händelse av krig med Ryssland. Framför allt drottning Victoria tilltalades av planerna medan Staaff var synnerligen kritisk. Försvarsstriden som ett led i kampen mellan en monarkisk princip å ena sidan och parlamentariskt beslutsfattande å den andra hade alltså haft en flera år lång upptakt innan Hedin kom in i bilden som författare av borggårdstalet.

Odelberg inleder sin bok med händelseutvecklingen under hösten 2013, med ryska militärövningar och fingerade flygattacker varunder Sverige har varit ett fingerat anfallsmål. I de efterföljande debatterna har frågan om det svenska försvarets begränsade förmåga att hålla en fiende stången stått i centrum, ytterligare förstärkt av den kris på Krim som tillkommit efter att Med kungen som verktyg gick i tryck. Författaren gör klart att det inte är dessa försvarsdebatter som fått honom att skriva om försvarsstriden 1914, utan det är hans intresse för Hedin som varit styrande. Den aktuella försvarsdebatten fyller i förordet funktionen av ”en extra relief”. Mellan raderna är det underförstått att det är likheter i försvarsfrågan då och nu som utgör reliefen, men efter avslutad läsning av Med kungen som verktyg är det snarast skillnaderna som är påtagligast. Mången svensk säger sig kunna tänka sig ett stärkt försvar, men årtionden av ”neutralitet som mentalitet”, för att tala med Alf W. Johansson, och föreställningen om Sverige som en fredlig nation har satt sina tydliga spår. Att majoriteten av dagens svenskar skulle ta en rejäl slant ur egen ficka för att bekosta fler flygplan, fartyg och stridsvagnar förefaller föga troligt, oavsett om Carl XVI Gustav eller någon annan i ledande ställning skulle mana därtill.

Ulf Zander är professor i historia vid Lunds universitet

– Publ. i Respons 2/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet