Filosofi & psykologi

Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade

12 livsregler – Ett motgift mot kaos
Jordan B. Peterson

Mondial (Översättning Helena Sjöstrand Svenn, Anna Olsson och Ulrika Junker Miranda)
419 sidor
ISBN 9789188671479

| Respons 4/2018 | 21 min läsning

Den kanadensiske psykologen Jordan B. Peterson väcker stor uppmärksamhet och motstridiga känslor. Reaktionerna tenderar att vara polariserade: antingen är man mycket entusiastisk inför hans blandning av biologi och arketyper eller starkt avståndstagande. Respons har gett hans nu översatta bok 12 livsregler till två recensenter, frilansskribenten Håkan Lindgren och psykologen Hanna Bornäs. Kommer också deras reaktioner att vara polariserade? 

Mannen som offer – Johannes döpares huvud på ett fat. Målning av Lucas Cranach d.ä. Bildkälla: Wikimedia Commons

Håkan Lindgren:

Vi tar den korta versionen först. Jag tänker: ”Han ska väl inte …”. Men det är precis vad han ska. Trots akademiska meriter – Jordan B. Peterson är professor i psykologi vid University of Toronto – märks det snart att han bit för bit syr ihop sina väl valda fragment ur kulturhistorien till samma åsiktsmönster som amerikanska autodidakter verkar vara dömda att återskapa i evighet: män ska vara män, Bibeln är en källa till uråldrig visdom (men vid behov går det lika bra med Stålmannen) och politik är falskhet. Lyckligtvis är detta inte allt som kan sägas om 12 livsregler. Det bästa har jag sparat jag till sist. Nu den litet längre versionen. 

Nyligen läste jag en bok där originalets ”virtuous people” hade översatts med ”virtuosa människor”. Det var ett talande missförstånd: det går inte att prata om dygder i filosofisk eller moralisk mening på modern svenska. Här finns en blind fläck i samtidens överenskomna språk och tänkande. Liksom när det gäller de besvärliga varelser som kallas män. Det finns inga positiva manliga egenskaper längre. Låt oss erkänna det: alla manliga egenskaper är i princip nazistiska, det är det outtalade, underliggande budskapet i vårt samhälle. Om Peterson tar tag i den sortens ömtåliga ämnen skulle 12 livsregler kunna bli spännande läsning. 

Jag öppnar boken och det första jag möter är en hummer. Hummern finns där för att lära mig hur en riktig man ska vara: visste ni att i naturen slåss hanar med varandra? Och det är alltid rätt hummer som vinner varje gång, nämligen den starkaste. Allt som Peterson vet om biologi verkar han ha lärt sig av amerikanska ungdomsfilmer av den sort där den manligaste killen får ligga med den kvinnligaste tjejen i klassen. 

Det är alltid läge att bli misstänksam när någon litet för lättvindigt försöker förvandla sin föreställning om könsroller till natur och biologi. För att bli extra tydlig: pojkar gråter, det är biologi. En mor eller ett helt samhälle som säger ”pojkar gråter inte” – det är inte biologi, utan ideologi. Om det verkligen var biologi skulle pojkar inte kunna gråta, lika litet som de kan föda barn. 

Dominans är naturligt och därför är det rätt, skriver Peterson: ”dominanshierarkin, hur social eller kulturell den än må verka, har funnits i en halv miljard år.” Tja, varför inte vara generös och säga tre miljarder år – lika länge som det har funnits liv på planeten? Jämför man Petersons biologiska tvärsäkerheter med en professionell biolog som Richard Dawkins märker man skillnaden. Inte ens i Den själviska genen gör Dawkins en lika billig koppling mellan vad som är framgångsrikt i naturen och en underförstådd sensmoral om hur människans samhälle bör se ut. 

Petersons hobbydarwinism är helt ur synk med den diskussion som pågår inom den vetenskapliga världen. Sedan ett par årtionden är raka motsatsen på modet bland biologer och genetiker: tanken att evolutionen också kan ge upphov till altruism och samarbete, kanske rentav till moral och rättvisemedvetande. Det mest kända exemplet i genren är väl Frans de Waals Bonobon och tio guds bud (2013). 

Om Peterson var genuint intresserad av det komplicerade sambandet mellan biologi och beteende borde han inte kunna skriva som om han var omedveten om detta, men biologin är bara användbar för honom som metafor. Han känner redan hur det är, eller bör vara, och biologin hjälper honom att klä dessa känslor i ord. Det är det enda han behöver den till. På samma sätt handskas han med allt han får tag i, från religion till litteraturhistoria.

Ena ögonblicket ska det vara fotnoter till vetenskapliga tidskrifter. Nästa ögonblick nöjer sig Peterson med sina egna slarvigaste gissningar om människans natur.

Petersons vårdslöshet stör mig. När någon är vårdslös med små ting tappar jag förtroendet för hans resonemang om de stora livsfrågorna. ”’Efter Auschwitz’, sade Theodor Adorno, som studerade auktoritarianism, ’bör det inte finnas någon poesi.’ Han hade fel.” Det hade han, men det har du också, Peterson. Citerar du Adorno bör du kolla upp vad han faktiskt skrev: ”Att skriva poesi efter Auschwitz är barbariskt.” 

Bibeln innehåller ”de äldsta åsikter som mänskligheten gett uttryck för”, får vi veta. Den sumeriska litteraturen är drygt två tusen år äldre än Moseböckerna, som Peterson talar om i det här sammanhanget, men det är tydligen inte så noga. ”Carl Jung vidareutvecklade Nietzsches argument flera hundra år senare”, står det på ett annat ställe.

Ena ögonblicket ska det vara fotnoter till vetenskapliga tidskrifter. Nästa ögonblick nöjer sig Peterson med sina egna slarvigaste gissningar om människans natur. ”Det verkade inbyggt, tyckte jag”, skriver han på tal om att hans son blev medveten om sin nakenhet före tre års ålder. Ja, det kan ju inte bero på att pojken har sett alla andra människor gå omkring påklädda. Den sortens inkonsekvenser går genom hela boken, trots att Peterson skriver att ”din räddning är din vilja att lära dig av det som du inte vet” och hyllar ”det fortlöpande sökande efter kunskap som är den högsta formen av visdom”. 

”En idé blir ännu mer trovärdig”, skriver Peterson, ”när den framträder som en konsekvens av undersökningar på olika områden.” Det vill säga när man fritt blandar yin och yang, Darwin, Freud, indisk mytologi och Disneys ”Pinocchio” som det passar. Och om det inte finns något som passar duger det med en killgissning. På detta sätt är argumentationen i 12 livsregler uppbyggd. 

Var konkret, råder Peterson. Vill man ta tag i sina problem krävs det att man ”identifierar saker och ting med omsorgsfull uppmärksamhet och ett noggrant språk”. Ett bra råd, som han själv följer så ofta han vill. När han inte vill följa det producerar han en sorts metaforisk smoothie: ”en ignorerad verklighet förvandlar sig till (återgår till) Kaosets stora Gudinna, det Okändas reptilliknande Monster, det stora rovdjur som mänskligheten har kämpat mot sedan tidernas begynnelse.”

Ordning och kaos är det viktigaste motsatsparet i 12 livsregler. Kaos är kvinnligt och ordning är manligt: ”ordning är Gud Fader”. Samma sak gäller medvetandet: det är ”symboliskt manligt och har så varit sedan tidernas begynnelse”. 

Vad betyder det att ”kulturen är symboliskt, arketypiskt, mytiskt manlig” när Peterson själv genast tillägger att ”kulturen är absolut människans skapelse och inte mannens”? Hur stor nytta har vi då av arketyperna ”manligt” och ”kvinnligt”? På vilket sätt blir vi klokare av dem? Gör de något annat än att förstärka våra fördomar? 

Det svarar Peterson inte på. Han älskar arketyper. Jag förväntade mig mer av honom, men det finns inget som motsäger att han gillar arketyper av ett mycket enkelt skäl: för att de får fria fantasier att låta som uråldriga sanningar. ”De mest djupgående religiösa symbolerna förlitar sig ifråga om kraften till stor del på den här bakomliggande fundamentala begreppsmässiga tvåpartsunderavdelningen. Exempelvis består davidsstjärnan av kvinnlighetens nedåtpekande triangel och manlighetens uppåtpekande triangel.” Ja, och i Estland betyder en nedåtpekande triangel ”män” och en uppåtpekande triangel ”kvinnor” på offentliga toaletter.

Om Peterson verkligen var intresserad av manligt och kvinnligt kunde han kanske ha upptäckt Christoph Kucklicks Das unmoralische Geschlecht (2008). Mannen har inte bara beskrivits som rationell och som en given ledare: sedan början av 1800-talet har män tilldelats rollen som det onda könet. Kucklick listar häpnadsväckande citat där tyska och brittiska 1800-talstänkare låter som svenska radikalfeminister. Den sortens upptäckter gör inte Peterson. Kucklick skulle inte passa in.

Det finns inget som säger att arketypiska spekulationer om ”manligt” och ”kvinnligt” med nödvändighet måste leda till att man förringar kvinnoförtryck, men hos Peterson är det just vad som händer. Patriarkatet är mest struntprat, förklarar han. Det är nämligen inte mannen som förtrycker kvinnan, utan naturen: ”de allvarliga praktiska problem som menstruationen innebar, den stora sannolikheten att drabbas av oönskade graviditeter, risken att dö i barnsäng eller få allvarliga skador och bördan av för många små barn. Kanske är det tillräckliga skäl för de skillnader i juridisk och praktisk behandling som kännetecknade de flesta samhällen före de tekniska revolutioner som inträffat på senare tid”. Där fick vi ingen fotnot, det räckte med ett ”kanske”.

En bok av det här slaget säger också en hel del genom de partier där författarens irritation kan anas genom texten. ”Man kan manipulera världen med ord så att den ger en vad man vill ha. Det är innebörden av att ’agera politiskt’”, skriver Peterson. ”Det är skrupellösa marknadsförares, försäljares, reklammakares solochvårares, slagordsfabricerande utopisters och psykopaters specialitet.” 

Så fort han snuddar vid ämnen som jämlikhet, lika lön för lika arbete och social rättvisa märks det att de stör honom. Irritationen verkar ligga på ett djupt, känslomässigt plan. Han hänvisar gärna i uppskattande ordalag till den västerländska civilisationen, men en av de viktigaste idéer som den västerländska civilisationen har bidragit med – universella mänskliga rättigheter – är helt frånvarande i hans bok.

Allt detta sammantaget gör att jag börjar tvivla på hur intresserad Peterson egentligen är av de livsfrågor han skriver om. Den som letar med genuint intresse kommer att hitta något mer än den blandning av yin och yang, arketyper och Bibel som han serverar oss.

”Männen måste tuffa till sig”, avslutar Peterson. ”Männen kräver det och kvinnorna vill det” – det är han säker på. ”Sunda kvinnor vill inte ha pojkar. De vill ha män.” Hur ska det gå till? ”Män blir tuffare genom att pressa sig själva och genom att pressa varandra”. Detta är den gamla vanliga patriarkala normen som går ut på att mannen är värdelös, han startar på minus, han måste trampa på andra män för att bli värd någonting. Lustigt nog kan Peterson samtidigt skriva att Fight Club ”kanske är den mest fascistiska populära film som Hollywood har gjort på senare år”. 

För mig förefaller skillnaden hårfin mellan de dominanta, beskyddande män som Peterson önskar sig och de dominanta rövhål som de förstnämnda ska beskydda oss mot.

Aggressivitet är inte en sjukdom som vi ska botas från, säger Peterson; det rätta sättet att handskas med den är att socialisera den. Här håller jag helt med honom, men när jag läser hans hyllningar till den rätta sortens manlighet väcks ännu en liten ilning av misstro. För mig förefaller skillnaden hårfin mellan de dominanta, beskyddande män som Peterson önskar sig och de dominanta rövhål som de förstnämnda ska beskydda oss mot.

Har jag inget gott att säga? Jodå! Peterson verkar vara kluven i två helt olika personligheter. När han berättar om sin tonårstid i den kanadensiska hålan Fairview, om tristess, kyla, fyllefester, hasch och planlös bilkörning med kompisarna Ed och Chris kommer hans bästa egenskaper fram, de egenskaper som man anar har funnits där hela tiden: hans inlevelseförmåga, skarpsynthet och starka rättskänsla. Samma sak sker när han berättar hur han fick en jobbig unge att somna eller hanterade en berusad hyresvärd.

Han har arbetat som psykoterapeut; depressioner och destruktiva liv är inte teori för honom. Han vet att många människor ”axlar outhärdliga bördor av självförakt, själväckel, skam och självmedvetenhet”. Han känner till den förbittring som lurar på människor som är missnöjda med sina liv. Googla subkulturen incel (”involuntary celibates”) för att få en inblick i det hat som odlas bland män som är övertygade om att de aldrig kommer att ha sex. Peterson vet också hur man tar sig ut ur den sortens mentala återvändsgränd: det sker med många små, målmedvetna steg. Hans råd är lugna, praktiska, realistiska, uppmuntrande. Och någon enstaka gång tvetydiga. Räta på ryggen även om du är osäker, skriver han. Visst, men det gäller att inte fastna i det läget, säger jag. Nu har du spelad säkerhet utanpå och osäkerhet inuti, vilket är exakt vad Peterson varnar för på andra ställen i boken: så ser en mobbare ut.

De partier där Peterson släpper sina arketyper och blir vardaglig och konkret är som att läsa brottstycken ur en annan bok. I de ögonblicken talar han med ett tonfall som kan hjälpa folk som behöver förändra sina liv.

 

Hanna Bornäs:

 Mycket har sagts och mer kommer säkert sägas om den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan B Peterson. Oavsett om man tillhör den kritiska eller hyllande kören är det en svår uppgift att tillföra något nytt – varje vedträ på brasan eller sval analys av fenomenet förefaller förutsägbar. Denna bok är av den typ som frälser de redan frälsta och retar upp de redan irriterade. Nämn namnet Jordan B. Peterson och din omgivnings reaktioner kommer sannolikt att bekräfta homogeniteten i miljön du rör dig i. När jag själv berättat hur den klofäktande hummern i boken anförs som bevis för människans könsstereotypa beteenden och oundvikliga kamp om hierarkier, har jag inte mindre än tre gånger fått till svar att spindelhonans kannibalism post coitus lika gärna kan stå modell om vi vill reducera moralfilosofi till en fråga om ”hur gör djur?”. 

Det är en rimlig invändning. Det går att finna otaliga invändningar mot Petersons förenklade biologism. Han blandar ihop det deskriptiva och det normativa, missar på vilka sätt mänskliga samhällen i en globaliserad värld skiljer sig från djurs väldigt lokala. Inte minst ignoreras alla de avgörande faktorer som skiljer människan från det övriga djurriket i fråga om etik och moral, historia och språk. En dominant hummerhanne må styra sitt revir med järnklo, men makten har han inte ärvt, tillgångar kan han inte ackumulera, och inga andra humrars arbete kan han exploatera. Ingen hummerpresident väljs och påverkar världens alla humrar och ingen hummerpsykolog hummar missnöjt över lågstatushummerns offermentalitet. Reaktionära biologilektioner har vi fått förut och det som förvånar är snarare hur litet som är nytt i Petersons uppmärksammade lära.

 

Biologi och arketyper. ”Syndafallet” av Lucas Cranach d.ä. Bildkälla: Wikipedia Commons.

Det som ändå är något djärvt och oväntat är kombinationen av amoralisk socialdarwinism med en vurm för gamla testamentet, jungianska arketyper och taoism. Det ger en udda blandning av materialism och spekulativ metafysik. Peterson redogör för syndafallet och dess inverkan på mänsklighetens utveckling med noggrannheten hos en bokstavstroende. Men det är inte helt enkelt att få ihop denna kreationism med tron på evolutionen som förklarande princip, inte bara för att det naturvetenskapliga och det religiösa är två skilda vägar till förståelse av människan, utan för att det är oförenliga sätt att förstå människans relation till den övriga naturen. Skapelseberättelsen och syndafallet handlar om hur människan skiljer sig från djuren – myten om människans inträde i kulturen genom självmedvetandet – medan evolutionsteorin såsom Peterson använder den gör en poäng av att bortse från skillnader.

Men så är också de oväntade och ofta motsägelsefulla sprången utmärkande för boken som helhet. Det är svårt att helt invända mot eller hålla med Peterson eftersom han hela tiden skiftar position, inte explicit genom att beskriva många komplicerande aspekter av samma fenomen, utan genom att återkommande hävda en sak med bestämdhet, för att litet senare hävda något till synes motsatt med samma övertygelse. Denna inkonsekvens behöver uppenbarligen inte vara ett problem för att få anhängare, i en samtid där kraften med vilken ett påstående uttrycks ofta är viktigare än innehållet eller logiken bakom. Peterson skriver exempelvis om gärningar så fasansfulla att ”de fullständigt strider mot det mänskliga Varats sanna natur”, och litet senare att ”varje människa har en oändlig kapacitet att göra onda ting”. Det blir helt klart svårt att köpa idén om en mänsklig ”sann natur”, om alla samtidigt har en oändlig kapacitet att bryta mot densamma. På liknande sätt blandas den mest storvulna optimism om förmågan att förändra sig själv och världen med en pessimistisk syn på världen som ofrånkomligt orättvis och full av lidande.

När Peterson skriver om livets ofullkomligheter, både i generella och personliga passager, är det lättare att sympatisera med honom än när han levererar förakt för svaghet. Han förkastar enkla trick som ”positivt tänkande”, något som självhjälpsgenren annars är full av. Även kritiken mot nihilistisk uppgivenhet har sina poänger, i de fall nihilismen fungerar som ett skydd mot besvikelse eller en flykt från ansvar för sig själv och andra. Peterson duckar inte heller för att det är svårt och krävande att lyckas med det man åtar sig. ”Varför tar folk droger?” frågar han sig, och fortsätter: ”Det är inte ett mysterium. Det är varför de inte tar dem hela tiden som är mysteriet. Varför lider folk av ångest? Det är inget mysterium. Hur kan folk ens hålla sig lugna?”. Denna insikt om hur svårt det är att leva, och att leva väl, borde stämma till ödmjukhet inför människors brister, men i stället är det alltså nedlåtenhet mot bitterhet och offerskap som är den dominerande tonen.

Men i hans version är männen offer för samtida hemskheter som klimatpolitik, postmodernism och feminism.

Att döma av den enorma spridning Petersons läror har fått via framför allt YouTube och senare i konventionella medier, tillhör inte jag deras huvudsakliga målgrupp. Gruppen som tilltalas är framför allt unga män, vilka ofta beskrivs som samtidens förlorare. De hamnar efter i skolan, dröjer sig kvar i avfolkningsbygder, slås ut av bristen på traditionella manliga arbetarjobb och lockas av ressentimentsfylld totalitarism. Så går i alla fall storyn. Och det är en story som Peterson reproducerar: det är synd om männen! Men i hans version är männen offer för samtida hemskheter som klimatpolitik, postmodernism och feminism. Den första avfärdar han genom att hävda att ”planeten är hårdare mot oss än vi mot den”. Detta verkar märkligt nog vara det enda fall när offermentalitet är legitim, vilket annars betraktas som en kontraproduktiv inställning. 

För det mesta lyder Petersons budord i stället: Skyll inte ifrån dig! Bli inte bitter! Bädda sängen och skaffa dig en mening med tillvaron! Det är inga nya paroller i självhjälpssammanhang, men för att tilltala en grupp som förmodligen skulle dra sig för att plocka upp en vanlig käck självhjälpsbok, levereras de med en (pseudo-)filosofisk, bombastisk och grabbigt uppfordrande röst. Kanske fyller den som sådan faktiskt ett syfte. Om den lyckas få enbart en potentiell incel-terrorist (ofrivilligt celibatär man som attackerar kvinnor) att lyssna till att hämnden är ingången till helvetet och i stället kritiskt granska sig själv, är jag beredd att se bokens berättigande. Men jag är inte lättövertygad. 

Efter att i förväg ha förstått att ett av budskapen hos Peterson är de otroligt gamla (och de flesta skulle hävda föråldrade) föreställningarna om essentiella könsskillnader, där manlighet betyder förnuft och civilisation och kvinnlighet kaos och natur, var jag beredd att få läsa ett långt antifeministiskt manifest. Åsikterna förekommer, men merparten av den 400-sidiga boken utgörs av Petersons dygdeetik, där han blandar oftast banala exempel på hur man bör och inte bör handla med långa metafysiska och svepande utläggningar om Varats väsen. Många av de enkla regler som Peterson tycker att vi bör leva efter skulle nog de flesta hålla med om. De är lika harmlösa och sunt förnuft-betonade som de är välanvända. Ja, flera låter välbekanta, som minnet av en särskilt förnumstig förskolefrökens tillrättavisande stämma: ”Du ska inte ljuga! Visst är det lättare i stunden, men i långa loppet är det livsfarligt!”. Eller: ”Det förflutna är bestämt, men framtiden – den kan bli bättre.”

Läs därför Peterson som en trulig tonåring, som med armarna i kors lyssnar på sina föräldrar.

Frågan är om de ofta banala men ibland kloka livsråden gör budskapet mer lättsmält eller om de snarare döljer smaken av en hårdför konservativ ideologi. Jag kan lätt argumentera för det andra, men läst på ett förlåtande sätt är den slängiga, motsägelsefulla stilen det som räddar Peterson. Man kan lita på att få kategoriska påstående kommer att stå oemotsagda och det lämnar mycket omdöme över till läsaren. Kanske kan man höra en prövande snarare än en dikterande röst. Utifrån ett sådant perspektiv visar boken svårigheten i att både formulera och leva efter en enhetlig uppsättning dogmer, särskilt när de formulerats av någon annan. Läs därför Peterson som en trulig tonåring, som med armarna i kors lyssnar på sina föräldrar. Mycket är rent trams, annat alldeles för uppfostrande. Men en och annan tanke kanske kan slå an någonting, om den får spegla ett eget behov, fråga eller insikt, och inte sättas upp som omutlig sanning. Jag skulle ändå rekommendera vem som helst att i stället gå till källorna som Peterson citerar och diskuterar – läs Nietzsche och Dostojevskij, de är både mer underhållande och komplexa. 

Självklart är det möjligt att skriva kreativt och intressant genom att bearbeta och bygga vidare på tidigare stora tänkare. Men Peterson arbetar med bitar från så olika pussel att det omöjligt går att få ihop det till en fungerande helhet. Man bör förstås inte kräva en stringent och nyskapande filosofisk avhandling av en självhjälpsbok. Men för att verkligen vara hjälpsam har den, trots omfånget och kapiteluppdelningen i tolv regler, alldeles för litet av konkreta råd att erbjuda. Peterson skriver engagerat om hur viktigt det är att ta sikte mot det som har syfte och mening, i stället för att handla utifrån egennytta. Sådana existentiella insikter är helt klart viktiga, men den stora och svåra frågan om hur man finner syfte och mening återstår. Formuleringar som att ”det meningsfulla är när allt som annars bara skulle vara egennyttigt samordnas i en Varats symfoni” övertygar föga. Inte heller är svepande uppmaningar som att ”spola rent i själen” till någon större hjälp. 

Peterson har stora anspråk och kanske förmår ett sådant tilltal övertala läsarna om att det finns viktiga sanningar att hämta här. Eller så har han genom att fånga behoven hos en YouTube-generation hittat en framgångsrik strategi för boklansering. Det är ändå svårt att förstå vad i dessa tolv regler som är så nytt eller användbart att det motiverar den överväldigande uppmärksamhet han har fått. Jag kunde på förhand gissa på vilken sida av de irriterade och de imponerade jag skulle hamna. Men att det skulle vara främst på grund av bristande nyhetsvärde jag skulle bli provocerad hade jag inte kunnat förutse.


Håkan Lindgren

Håkan Lindgren är frilansskribent. Läs alla texter

Hanna Bornäs

Hanna Bornäs är legitimerad psykolog och doktorand i barn- och ungdomsvetenskap. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist