Föregående

nummer

Fredag 18 augusti 2017

2/2014

Tema: Är vi på väg mot en kapitalism utan demokrati? Tvångsäktenskapet mellan kapitalism och demokrati är över.
Politik & samhälle
Sten Rylander
Afrika vänder
En kontinent i förändring
Historiska media | 175 s | Isbn 9789175450940
Recensent: Carin Norberg
Framtiden ljusnar för Afrika söder om Sahara

Dessa böcker kompletterar varandra och lyckas på olika sätt förmedla att något nytt är på gång i det Afrika som för tio år sedan kallades för ”den hopplösa kontinenten”. Det man saknar i båda böckerna är fördjupande resonemang om kulturens och mediernas roll i området.

Inom loppet av ett halvår har två svenska böcker om Afrika publicerats. Den ena, Det nya Afrika, är skriven av journalisten Erika Bjerström, den andra, Afrika vänder, av den fyrfaldige Afrikaambassadören Sten Rylander. Författarnas syfte är i mycket detsamma. De vill bidra till att ge en ny bild av Afrika och spegla den dynamiska utvecklingen under det senaste årtiondet som placerat flera afrikanska länder i gruppen ”snabbast växande ekonomier i världen”.

För knappt tio år sedan skrev den kenyanska författaren Binyavanga Wainaina en artikel, ”How to Write about Africa”, i Granta som kom att få ikoniska proportioner. Wainaina var trött på att läsa alla enögda beskrivningar av kontinenten Afrika. Han skrev en mycket sarkastisk text som sedan ofta har citerats av journalister och författare på den afrikanska kontinenten. Här är ett av hans råd till presumtiva skribenter om Afrika: ”Bland dina karaktärer måste du alltid inkludera ’Den hungrande afrikanen’, som vandrar omkring nästan naken i ett flyktingläger och väntar på allmosor från Väst”. Han rundar av sin artikel med följande råd: ”Avsluta alltid din bok med ett citat av Nelson Mandela som säger något om regnbåge eller renässans. För du bryr dig ju”.

Men mycket har hänt sedan den artikeln skrevs, och mycket till det bättre. Afrika har lyfts fram av debattörer och forskare och av The Economist, samma tidskrift som för cirka tio år sedan kallade Afrika den ”hopplösa kontinenten”. Både Bjerströms och Rylanders böcker förmedlar nya bilder av en kontinent som förvisso inte är utan problem, men som båda anser har en lovande framtid. Rylanders bild har kanske lite mer förbehåll än Bjerströms.

De båda böckernas innehåll och disposition avspeglar författarnas olika bakgrunder, dels i medier, dels i diplomatin och biståndsadministrationen. Medan vi i det förra fallet får en serie nedslag i en livlig afrikansk verklighet med många röster och livsöden, får vi i det senare en mer traditionell genomgång av utvecklingen inom olika sektorer. Jag tror att båda böckerna har sin publik.

Trots att båda författarna talar om ”Afrika” är det Afrika söder om Sahara som avses. De senaste årens omvälvande utveckling i Nordafrika finns inte med annat än i någon referens om Afrikanska Unionen. Och det kanske är bra så. Afrika söder om Sahara är stort nog och kan inte heller det beskrivas i detalj på några hundra sidor.
I stort sett tycker jag att författarna lyckas förmedla en bild av att något nytt är på gång. Mest livfullt görs det i Bjerströms bok. Rylander är mer inriktad på att ge bakgrund till det som händer i dag, medan Bjerström dyker ned i olika ”situationer” och genom intervjuer med olika aktörer lyfter fram nya och spännande aspekter på utvecklingen i olika länder. Låt mig ta ett exempel på hur olika det kan låta när de båda författarna talar om en fråga som givetvis måste ingå i en sådan här bok, den om Kinas ökande roll på den afrikanska kontinenten.

Bjerström gör nedslag i några av de länder som har en stor kinesisk närvaro. I Dar-es-Salaam beger hon sig sjäv till en kinesisk byggarbetsplats och intervjuar en kinesisk förman. Hon besöker Angolas huvudstad Luanda, den stad som anses ha den största kinesiska närvaron i hela Afrika. Dessa platsbesök kompletteras med ett resonemang om vad Kina betyder för Afrika och vice versa med referenser till såväl afrikanska ledare som forskare. Rylander redovisar mer statistik och håller sig till den mer officiella händelseutvecklingen med statsbesök och stora kinesiska projekt och dess betydelse för synen på den kinesiska närvaron. Båda tycker jag på olika sätt ger bra information om en mycket komplex och omstridd relation.

När det gäller andra nya samarbetspartners fokuserar Bjerström på Brasilien, Indien och Turkiet, medan Rylander ägnar mer utrymme åt den ”gamla” men viktiga relationen mellan EU och Afrika. Trots de nya aktörernas växande roll betyder EU fortfarande mycket i Afrika, såväl i termer av bistånd, handel som utländska direktinvesteringar. Kanske hade det även varit bra om man här fått en kompletterande redovisning av relationerna mellan några av EU:s medlemsländer och deras tidigare kolonier. Jag tänker i första hand på Frankrike och Stortbritannien, två länder som ofta agerat på egen hand i Afrika.

Andra aktuella frågor som behandlas av båda författarna är IT-revolutionen och den snabba spridningen av mobiltelefonen och mobilbaserade banktjänster i Afrika, ja, där Afrika faktiskt är en föregångare. Förbättrad hälsa och fler barn som går i skolan är andra viktiga förändringssignaler som kompletterar den positiva bilden. Den växande medelklassen i Afrika lyfts fram som både ett resultat av den nuvarande utvecklingen och som ett hopp för framtiden. Finns det då skäl för författarnas optimism?

I det senaste årets African Economic Outlook besvaras frågan med ett nja. Enligt de studier som Afrikanska utvecklingsbanken gjort av arbetsmarknaden i 19 utvalda länder sker det en positiv strukturell förändring, om än i långsam takt. Medan arbetskraften tidigare rörde sig från verksamheter med högre produktivitet till verksamheter med lägre produktivitet är tendensen sedan 2000 den motsatta. Arbetskraften rör sig från lågproduktivt jordbruk till mer högproduktivt arbete inom tjänste- och tillverkningssektorerna.

Men banken varnar också för en uppenbar risk. Med lättförtjänta inkomster på export av högt åtråvärda råvaror, vad talar då för att de afrikanska regeringarna tar sig an den på sikt nödvändiga men komplicerade processen att bygga upp inhemska industrier? Att Afrikas utveckling måste gå via en effektivisering av jordbruket och industrialisering förefaller de flesta forskare vara eniga om, inklusive Bjerström och Rylander, men hur detta ska gå till är mer omstritt.

Bjerström redovisar olika ansatser i ett kapitel som hon kallar ”Det nya svarta guldet”. Man förstår att det finns en outnyttjad resurs i många afrikanska länder som bara ligger och väntar på att bli utnyttjad. Men av vem och för vilket ändamål? Å ena sidan har vi de som i första hand fokuserar på världens behov av ökad matproduktion, å andra sidan de som ser behovet av att skapa nya och mer produktiva arbetstillfällen för en ökande befolkning. Vidare har vi de som i Afrikas ounyttjade jordar ser en källa för produktion av miljövänliga drivmedel – för konsumtion i Väst. Bjerström vacklar mellan sin tro på storskaliga lösningar à la Brasilien och de resultat som hon med egna ögon kan se i projekt för småbönder i Etiopien (med stöd från Svenska Naturskyddsföreningen). Dessa resultat har också verifierats av forskningen.

Även Rylander ägnar ett kapitel åt jordbruk och livsmedelsförsörjning. Han går igenom olika initiativ som tagits av internationella organisationer som IFAD, FAO och Världsbanken, av afrikanska organisationer och enskilda länder. Han påpekar, liksom Bjerström, att Kinas roll som ”landgrabber” är överdriven, men hänvisar också till rapporter som tar upp problemet med att utländska företag ”arrenderar” eller köper upp mark för egen odling. Rylander konstaterar samtidigt att tidigare biståndsinsatser inom jordbruket ofta misslyckats. Därför är det lite motsägelsefyllt att han avslutar kapitlet med en rekommendation om att just Sverige borde gå in med ett ökat stöd.

Om man vill se några större olikheter mellan de två böckerna vid sidan av disposition och stil, sticker två områden ut. Det ena gäller demokrati och ledarskapets roll i Afrika, det andra gäller biståndets roll för de afrikanska ländernas utveckling.

”Big Man’ gör sorti” kallar Bjerström ett kapitel under det att Rylander talar om ”Ledarskap – en bristvara”. Båda är starka tillskyndare av de nya kvinnliga ledarnas roll inom näringslivet och politiken. Afrikas två kvinnliga presidenter i Liberia och Malawi och Afrikanska Unionens generalsekreterare sedan 2012, den sydafrikanska före detta utrikes- och hälsoministern Nkosozana Dlamini-Zuma, lyfts fram. Men sedan går bedömningarna i olika riktining. Rylander redovisar en lång lista över mer eller mindre despotiska ledare i Afrika under det senaste 50 åren. Men båda framhåller den sudanesiska IT-miljardären Mo Ibrahims ledarskapspris som ett positivt tecken. Lite oroande är att priset, som ges till en president som varit demokratiskt vald och sedan frivilligt avgått, bara har delats ut vid ett fåtal tillfällen.

Relationerna mellan Sverige och Afrika finns givetvis med som en viktig röd tråd i båda böckerna och skär tvärsigenom de olika kapitlen. Bjerström ägnar dessutom ett kapitel åt just biståndet till Afrika, inte bara det svenska. Som man kanske kan vänta sig har Rylander en mer positiv syn på Sveriges roll i Afrika och på det svenska biståndet. Bjerström är överlag kritisk till bistånd. Här tycker jag att hon tagit alltför lätt på sin uppgift. Det är inte svårt att hitta exempel på misslyckade biståndsinsatser, men påståendet att biståndet i stort varit misslyckat finns det inga vetenskapliga belägg för. Hon berättar också själv om flera projekt som hon kallar lyckade och som biståndsfinansierats. Det svenska biståndet har, mer än vad man kanske tror, banat väg för det svenska näringslivet genom att sätta Sverige på den afrikanska kartan. Bjerström ser också en positiv roll för Sverige framöver, såväl för näringsliv som för offentlig sektor, men utan bistånd.

Att Afrika står inför gigantiska utmaningar understryker båda författarna. Slutkapitlen i böckerna är var och en på sitt sätt bra sammanfattningar av den pågående debatten om plus och minus i den afrikanska utvecklingen. Inkomstojämlikheten är bekymmersam och den höga arbetslösheten, inte minst bland ungdomar. Paralleller dras med den ”Arabiska våren”. Den snabba befolkningsutvecklingen i Afrika är i sig en gigantisk utmaning. Klimatförändringarna är redan en realitet. Etniska och religiösa konflikter kan eskalera.

Men, som Nordiska Afrikainstitutets chef Iina Soiri har framhållit i olika diskussioner och blogginlägg under det senaste året, är det kanske mest intressanta och nya med Afrika att attityden bland afrikaner vänt. Bristen på utveckling är inte längre något som skylls på Världsbanken eller de gamla kolonialmakterna. Många afrikaner i näringsliv och offentlig sektor, i akademia och civila samhället har sett att det gått bra för tidigare fattiga länder som Kina, Indien och Brasilien. ”Kan de så kan vi”. Det nya mottot är ”Afrikas framtid tillhör oss”.

Det jag saknar i båda böckerna är ett fördjupat resonemang om kultur och medier. I Rylanders bok finns ett kapitel som täcker in dessa frågor, men det sker mest i form av en beskrivning av några afrikanska initiativ och har fokus på det förvisso viktiga, men ändå mer begränsade, svenska stödet till olika kulturinsatser under årens lopp (nu nedlagda). Att Bjerström nästan inte säger något alls om detta är mer förvånande. När Bokmässan i Göteborg år 2010, i samverkan med Nordiska Afrikainstitutet, hade Afrika som huvudtema, kom drygt ett sjuttiotal afrikanska författare, tecknare och journalister till Sverige. Redan då stod det klart att den afrikanska litterära scenen genomgår en veritabel revolution. Det hänger dels ihop med demografin, dels med att allt fler får utbildning, men också med möjligheterna att publicera sig på nätet. När den nigerianske författaren Tolu Ogunlesi fick frågan om vem han skriver för, svarade han: ”Jag skriver för hela världen.” Hans landsmaninna Chimamanda Ngozi Adichie har definitivt nått kultstatus i hela världen med sin roman En halv gul sol som tilldrar sig under Biafrakriget och som nu spelats in som film (visades på filmfestivalen i Göteborg 2014).

Låt mig avsluta med att säga att det är roligt att vi har fått två svenska genomgångar av den aktuella utvecklingen på den afrikanska kontinenten. Bjerströms journalistiska stil är lättläst med många roliga och drastiska exempel från ”det nya Afrika”. Rylander beskriver och ger bakgrund och fakta om institutioner som vuxit fram. Jag hoppas att läsarna blir många och att den bild av Afrika som Wainaina en gång ironiserade över är ”historia”.
 
Carin Norberg är före detta chef för Nordiska Afrikainstitutet.

– Publ. i Respons 2/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet