Föregående

nummer

Fredag 28 juli 2017

2/2013

Tema: Politiska aktörers dagböcker har åter hamnat i fokus. Utan dem skulle det vara svårt att rekonstruera förloppen.
Politik & samhälle
Stig Fredrikson
Oligarken mot presidenten
Tvekampen mellan Chodorkovskij och Putin
Carlsson Bokförlag | 246 s | Isbn 9789173315623
Recensent: Gudrun Persson
Från girig oligark till socialliberal visionär?

Stig Fredrikson har i tio år brevväxlat med den fängslade ryske finansmannen Michail Chodorovskij. Den tidigare hänsynlöse kapitalisten menar nu att socialliberalismen är det bästa politiska alternativet för Ryssland.

Stig Fredrikson är en modig journalist. Det är känt sedan han agerade kurir åt Aleksandr Solzjenitsyn i 1970-talets Moskva och smugglade manuskript undan säkerhetstjänstens klor. Nu har han åter gjort något ovanligt – han har brevväxlat med Michail Chodorkovskij, finansmannen som en gång var Rysslands rikaste man och som suttit fängslad i nu nära tio år. I sin nya bok skildrar han ett envig mellan två personer han aldrig egentligen träffat, Chodorkovskij och Vladimir Putin.

Och han gör det med en ödmjukhet och skarpsynthet som gör att boken är svår att lägga ifrån sig. I sakfrågan finns inget nytt, men samtalet i breven och försöken till personporträtt är fascinerande läsning. Fredrikson berättar en historia som förtjänar att hållas upp i ljuset och som illustrerar en viktig del av dagens ryska politiska värld såsom den utvecklats under Putin. För det är inget tvivel om saken – fängslandet av Chodorkovskij är en politisk process, där pengar, girighet, lögner och maktspel utgör viktiga ingredienser.

Chodorkovskij är nu ingen Gulagfånge. Det finns en hemsida i hans namn, han tillåts skriva inlägg i rysk press och kan göra sin stämma hörd. Han har tidigare brevväxlat med de ryska författarna Ljudmila Ulitskaja och Boris Akunin. Givetvis kan dessa möjligheter närsomhelst tas ifrån honom. Brevväxlingen med Fredrikson omfattar tiden mellan januari och september 2012, en period som inledningsvis präglades av de största regimkritiska demonstrationerna sedan Sovjetunionens upplösning. Samtalet i breven spänner över allt från dagsaktuell politik till filosofiska resonemang och mänskliga vardagsproblem. Chodorkovskij är noga med att understryka att han inte eftersträvar den verkställande makten om han skulle komma ur fångenskapen. Han är givetvis ytterst medveten om att varje sådan uttalad ambition skulle omöjliggöra hans frisläppande. Vidare noterar han också att han ibland kanske blir svårbegriplig ”eftersom jag beslöt att inte bli mer utförlig än så här på grund av de svåra villkor under vilka jag skriver”.

Han är kontroversiell och även i Sverige anser många, vilket Fredrikson vittnar om, att han ”fått vad han förtjänade”. Som Fredrikson helt riktigt invänder mot ett sådant resonemang är det ett faktum att de flesta av Chodorkovskijs affärskollegor från den tiden, som berikade sig lika skamlöst, inte blivit straffade utan kunnat fortsätta sin verksamhet. Detta selektiva bruk av rätten är något som ofta glöms bort.

Historien är bekant. Chodorkovskij ­började sin karriär som driftig medlem i Kommunistpartiets ungdomsorganisation, Kom­somol. Han såg tidigare än många andra möjligheterna som gavs under Michail Gorbatjovs perestrojka, och när sedan Sovjetunionen upplöstes låg vägen fri för att skapa sig en personlig förmögenhet. Chodorkovskij var noga med att hela tiden se till att han hade politiskt skydd (krysja) för sin verksamhet. Den gick snabbt via datorer, konsulttjänster, bankaffärer till ägarskap av oljebolaget Yukos. Bolaget som han köpte i slutet av 1995 kostade drygt 350 miljoner amerikanska dollar; några månader senare var Yukos marknadsvärde 3–5 miljarder dollar. Vägen gick fram via riggade auktioner, skambud och djupt oetiskt agerande. Han och hans affärsvänner utnyttjade cyniskt alla luckor i lagverket som präglade det tidiga 1990-talet. Han mutade – liksom flera andra – ledamöter i parlamentet, duman, och skröt dessutom i början av 2000-talet med att minst 100 dumaledamöter av 450 tog instruktioner från Yukosledningen. Det var då Yukos var Rysslands största oljebolag och stod för 20 procent av oljeproduktionen – två procent av världsproduktionen. Chodorkovskijs förmögenhet beräknades till 15 miljarder dollar.

Sedan gick det fort utför. De första åren kunde Chodorkovskij och Putin samexistera, men sedan kom den ödesdigra dagen, den 23 februari 2003, då Chodorkovskijs öde lär ha beseglats. I ett direktsänt möte i tv mellan presidenten och oligarkerna anklagade Chodorkovskij det statliga oljebolaget Rosneft och en av Putins förtrogna för korruption. Han påstår själv att hans största misstag var att han litade på Putins ord. När han stod i begrepp att skapa världens största oljebolag, dels genom att gå samman med Sibneft, dels med amerikanska Chevron skulle Putin vid mötet i slutet av april 2003 ha sagt: ”Kör på, jag stödjer er och kommer vid behov att täcka upp för er.” Den 25 oktober greps han på flygplatsen i Novosibirsk och har sedan dess suttit inspärrad. Han har tillbringat sex år i reguljärt fängelse, nu sitter han i en fångkoloni i Karelen. Ironiskt nog är det just det statliga Rosneft som i dag är ett av världens riktigt stora oljebolag. Nyligen sålde BP–TNK sina andelar till Rosneft.

Den Chodorkovskij vi möter i Oligarken mot presidenten är en annan än den råe, hänsynslöse kapitalisten. Redan tidigare hade han visserligen kommit att ändra bilden av sig själv. Han försökte profilera Yukos som ett föredöme i det ryska näringslivet som skulle ledas med öppenhet, socialt ansvar och revision. Han grundade ett läroverk där barn som drabbats av katastrofer fick möjlighet till utbildning, han skapade stiftelsen Open Russia som från 2001 årligen skänkte stora summor för att stödja det civila samhället. Han satsade också stora summor på socialt stöd till de anställda i Yukos. Han ”ville förvandla mina pengar till utbildning och uppfostran av en ny generation. Resultatet skulle bli ett medvetet demokratiskt vägval för vårt folk.”

Nu framställer han sig som en man som i sin tid i fängelset funderat och formulerat ett politiskt alternativ för dagens Ryssland. Han menar att ”socialliberalismen” är den bästa politiska ideologin för Ryssland i dag. Med det menar han en stark stat som ansvarar för socialpolitiken till stöd för människor att finna sin ”personliga konkurrenskraft”. På Fredriksons fråga om hans politiska ideologi har någon likhet med den svenska eller skandinaviska välfärdsstaten blir svaret nekande. Han anser att de skandinaviska modellerna är ”extremt socialistiska”. En stark stat, noterar han, innebär inte en auktoritär regim och han målar upp en bild där federalism, delning av makten, hederliga val och ett starkt civilsamhälle är de beståndsdelar som utgör mekanismen i den starka staten. En auktoritär regim är extremt in­effektiv och instabil, skriver Chodorkovskij. Han undviker nogsamt explicita paralleller till dagens Ryssland, men det framgår tydligt vad han avser.

Chodorkovskij är heller ingen Solzjenitsyn. Den senare sade ofta att åren i fängelse och läger för honom varit en ovärderlig skola. Även Chodorkovskij har uttryckt att ”fängelset befriar människan” och Fredrikson ber honom förklara sig. Han svarar lite undvikande att ”ute i friheten är människorna i Ryssland vanligtvis mycket sårbara för påverkan från maktens sida” och att ”när en människa hamnar i fängelse förlorar hon nästan allt som makten kan ta ifrån henne utan att framstå som kannibalistisk”. Dock har han tidigare tydligt anslutit sig till en annan sovjetisk politisk fånge, författaren Varlam Sjalamov och dennes syn på fångtiden, det vill säga att det inte fanns något som helst positivt eller några som helst lärdomar att dra från denna tid. I sina Berättelser från Kolyma (Skovelmästaren på svenska) har han skildrat sina upplevelser. Chodorkovskij ställer sig på Sjalamovs sida och menar att skillnaden i syn nog låg i att Solzjenitsyn ansåg att en auktoritär modell var acceptabelt för landet. Det gör inte Chodorkovskij.

Fredriksons bok är uppbyggd på mycket mer än själva brevväxlingen, som omfattar relativt få sidor men som utgör hela dess tyngd. När det gäller Chodorkovskij lutar han sig också i hög grad mot den självbiografiska boken Fängelse och frihet som gavs ut 2012. Han kontrasterar sedan Chodorkovskijs liv med Vladimir Putins och använder då motsvarande ”självbiografiska” bok som Putin lät ge ut vid sitt makttillträde år 2000 (Putin direkt – samtal med Vladimir Putin på svenska). En av journalisterna som intervjuade Putin då, Natalija Gevorkjan, är också den som hjälpt Chodorkovskij med hans bok nu. Att använda kraftigt partiska källor i skildringen är givetvis komplicerat. Luckorna i respektive persons biografier, den självbild de för tillfället håller upp utan att det finns någon möjlighet att djupare undersöka de faktiska förhållandena, är problematisk. Båda har anpassat bilden av sig själva. Chodorkovskij har – om vi får tro honom själv – gått från att ha varit en girig, mutande kapitalist, till en reflekterande människa med en stark politisk vision för Ryssland. Putin har gått från att vara slagskämpe på skolgården till presidentposten. Ytligt sett kan de båda männens biografier ha vissa likheter men sådant är just nu omöjligt att fastställa.

Men Fredrikson är en ärlig journalist. Han redovisar tydligt bristerna i sitt källmaterial. Han är öppen med sin beundran för Chodorkovskij, som för honom symboliserar framtiden i en tid då Putin står för det sovjetiska förflutna. Vid ett tillfälle mötte Fredrikson Putin. Det var vid presskonferensen i april 2011 då Putin var på ett sällsynt Stockholmsbesök som Fredrikson vågade ställa den fråga alla ville ha svar på, nämligen om vem som skulle ställa upp i presidentvalet 2012, han själv eller Medvedev? Putin svarade att det var för tidigt att säga, men lade till att ”Ni kommer att bli nöjda.” Alla undrade då vad det betydde. Fredrikson drar slutsatsen i efterhand att svaret var ett hån och vittnar om Putins låga uppfattning om journalister.

Chodorkovskij är numera i stort sett bortglömd av den ryska allmänheten. Hans straff löper ut i oktober 2014, men om han då verkligen släpps fri vet ingen. Chodorkovskij själv tror att den inflytelserike Igor Setjin, en av Putins förtrogna och numera ordförande i just Rosneft, helst skulle vilja säkerställa att han aldrig släpps ut.

När jag trycker på sändknappen för denna recension, läser jag på Chodorkovskijs hemsida att det återstår 581 dagar av hans straff. Kanske. Som Chodorkovskij själv skriver från lägret: ”Det som hjälper mig är att jag känner stöd och förståelse från mina närmaste, från vänner och från människor som jag hyser aktning för. […] Det allra viktigaste är att tillvaron inte är meningslös, utan att det hela tiden finns en ny, om än svår, etapp på vägen.”

Gudrun Persson är fil. dr och forskningsledare vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.

– Publ. i Respons 2/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet